Till församlingarna i Göteborgs stift
Göteborg 8 april 2022
I år firar vi påsk i skuggan av ett orättfärdigt krig där Ryssland har invaderat Ukraina. Denna vecka slår jag följe med Jesus och hans vänner. Bilderna av bakbundna, döda kroppar tränger sig på. Skändade, förnedrade människor som lämnats på gatan i avskräckande syfte. De väcker befogad vrede och bestörtning, för de vittnar om ett besinningslöst våld.
I sällskapet finns många människor som lever på flykt. Tillsammans går vi för att finna mening i det meningslösa, och hopp i det hopplösa. Det är en tung vandring, där mörkret kommer att tätna dag för dag. Snaran dras åt, och innan Jesus hänger död på korset har han blivit förrådd av en av sina egna och dömd i en summarisk rättegång. Han dödas på ett kors, offentligt förnedrad och i avskräckande syfte.
Det är nattsvart, ja så beskrivs korsfästelsen av dess ögonvittnen. Det blev mörkt över hela jorden. Det är som om allt stannar upp. Solen står stilla och världen hämtar andan. Är detta slutet? Jesus dör - men samtidigt brister förhänget i templet mitt itu. Det gudomliga ljuset sipprar ut från templets allra heligaste och korsfästelsen hamnar i ett nytt ljus. Mannen på korset är inte enbart en sargad och förnedrad människa, inte ens övergiven av Gud, utan förunderligt nog Gud själv!
Altaruppsatsen i Göteborgs domkyrka domineras av ett förgyllt kors. Det reser sig från golv till tak och strålar av ljus. Korset är tomt. Tanken med överdådet är inte att skyla över eller idyllisera Jesu död. Nej, konstnären vill hjälpa oss att vidga vårt seende; så att vi ser Guds härlighet som strålar mot oss, också i det mörkaste av tider! Jesu kropp finns inte på korset, men heller inte i graven – han lever; det finns en väg genom död till liv.
I en tid där nya massgravar grävs och upptäckts, när människor förtvivlat söker skäl till att fortsätta leva, så är det vår uppgift som kyrka att förkunna ett hopp som bär också i dödens närhet och att vittna om Guds vilja till fred och försoning. Därför är det ytterst smärtsamt att höra hur den ortodoxa kyrkans företrädare i Moskva, patriarken Kirill vägrar fördöma kriget, utan tvärt om ställer sig bakom det.
Långt mer hoppfullt är alla de vittnesmål om medmänsklig omsorg. Jag är mycket stolt över allt det engagemang för flyktingar som jag hör om, runt om i vårt stift. Låt oss fortsätta på den inslagna vägen! Att i bön och handling visa vår tro att Jesus har uppstått. Förlåten har rämnat, Guds rike är på väg och Andens vind sveper över vår jord.
Med önskan om en välsignad passionstid och en Glad Påsk,
+Susanne
Kristus är uppstånden – ja, han är sannerligen uppstånden!