Kyrkorådets ordförande Ingrid Andersson ledde avtackningen. Här finns hennes tal, samt Gunilla Lindéns avskedspredikan.
Avtackningen inleddes med att ett par ur personalen läste varsitt bibelord:
Låt godhet och sanning förbli hos dig.
Bind dem kring din hals,
skriv dem på ditt hjärtas tavla.
Då blir du uppskattad för din klokhet
av både Gud och människor.
Ordspråksboken 3:3-4
Ty liksom vi har en enda kropp
men många lemmar, alla med olika uppgifter,
så utgör vi, fast många,
en enda kropp i Kristus,
men var för sig är vi lemmar
som är till för varandra
Romarbrevet 12:4– 5
Gunilla
Låt godhet och sanning förbli hos dig nu när du lämnar oss i Högalid för nya uppgifter.
För så har det varit. Du har varit en god ledare, en bra chef, en god kamrat. Du har varit det i dig själv, men du har också varit det i samspel och kontext. Du har varit i församlingen, och av församlingen, med en stark vision och en stark kallelse.
Tillsammans har vi skapat, jag säger det för hela församlingens räkning, tillsammans har vi skapat. Högalids församling ska bli en kyrka för alla, och du Gunilla menar alla.
För det krävs många händer och fötter, församlingen som en kropp med många uppgifter. Du har delat med dig av ansvar men aldrig släppt det yttersta ansvaret själv, du har givit tillit och fått tillit. Vi vill vara en församling där barn, unga, vuxna och äldre, alla med sina unika gåvor, ska hitta en plats att möta sig själva, andra människor och Gud.
Vi ska inte bara utföra kyrkoordningens grundläggande uppgift, gudstjänst, undervisning, diakoni och mission, utan också veta varför: att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.
Du har hållit din linje, genom covid och renoveringar, morgonböner och festmässor. Och vi är oerhört tacksamma för det.
Nu går du vidare, du har urskilt en ny väg för din kallelse. Låt godhet och sanning förbli hos dig.
Ingrid Andersson, kyrkorådets ordförande
Avskedspredikan i Högalidskyrkan
Heliga trefaldighets dag
Bibelläsningar: Andra Moseboken 3:1-5; Matteusevangeliet 28:26-20
Psalmer: 1:1-4, När tvivlen kommer, 575, 298, 201
För några år sedan var jag på en utställning i Tyska kyrkan i Stockholm. Mitt i kyrkan hängde en stor, genomblöt kavaj som droppade vatten ner på golvet. Kavajen skulle symbolisera ett dop som ägde rum i Tyska kyrkan i september 1681. Det var två judiska familjer som döptes. De hade sökt sig till Sverige undan ett hårdnande klimat i Europa i en tid då allt fler judar tvingades att bo i ghetton och bära särskilda kännetecken. Kungen gav sitt tillstånd till att de fick stanna i Sverige, mot att de döptes. Såväl kungen som drottningen och stiftets alla präster närvarade vid dopet. Familjerna behövde klä av sig sin egen religiösa tradition, sin egen kavaj, för att erhålla tryggheten. Dopet blev det första i raden av 100 så kallade judedop.
Jag tänker på den genomblöta kavajen idag när vi i gudstjänsten läser den evangelietext från Matteusevangeliet som brukar kallas för missionsbefallningen eller dopbefallningen. Vi möter en grupp vänner som samlats runt Jesus. Han som hjälpt dem att urskilja och ana Guds närvaro har kommit tillbaka efter sin död. Stämningen i gruppen är splittrad. Några av vännerna tvivlar, några tror. Oavsett vilket vill han sända dem vidare. Han vet att han snart ska lämna dem och ger dem uppdraget att fortsätta undervisningen om gudsriket:
”Gå ut och göra alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn och lär dem hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut ”
Det är en bibeltext som vi läser vid alla dop och konfirmationer i kyrkan, Men, vad betyder den? Kanske får vi försöka sätta in texten i ett större sammanhang för att försöka förstå.
Båda de texter som vi läst i kyrkan idag handlar om sändning, att få uppdrag och ansvar. Gud sänder Mose till det israelitiska folket, att föra dem ut ur fångenskapen i Egypten. Mose tvekar inför uppdraget, men låter sig övertygas av den Gud som ÄR.
Enligt kristen tro är den Gud som har skapat världen och som uppehåller den allt levandes skapare. Och, om det nu stämmer, detta trons grundantagande, då är det också så att alla varelser lever, rör sig och är till i denne Gud.
Det finns ingen kristen Gud, ingen judisk Gud, ingen hinduisk Gud. Det finns bara kristna, judiska och hinduiska erfarenheter och uppfattningar om Gud. Inget skapat står utanför Guds omsorg.
Gud är universell, men vår uppfattning om Gud är partikulär. Vi ser inte, kan aldrig se, hela bilden, vi ser bara en del.
Inbjudan att upptäcka Gud, den Gud som ständigt överskrider vår begreppsförmåga, borde stämma till en viss ödmjukhet i mötet med människor med andra troserfarenheter.
Som kristen behöver jag inte bli hotad av att andra erfar Gud på andra sätt, har en relation till Gud som inte liknar min. Deras kärlek till Gud gör inte min kärlek mindre värd eller mindre sann. Kanske kan de till och med hjälpa mig att måla bilden av Gud, ge fler färger, fler erfarenheter. Kanske kan jag i mötet med dem upptäcka någon tradition eller erfarenhet som väcker det som en av Stockholms stifts tidigare biskopar, Krister Stendahl, kallade helig avund?
Kanske skulle kungen, drottningen och prästerna ha kunnat lära sig något av sin egen tradition och tro om de hade lyssnat på de judiska familjerna då, 1681, och inte tvingat dem in i den kristna kyrkan. Tänk om de inte hade tvingat dem att ta av sig sin kavaj. Tänk om de istället hade känt lite helig avund. Tänk om någon istället skulle ha sagt: ”Judarna, ers majestät! De har lång erfarenhet av mötet med den Gud som ÄR. Låt oss lyssna på dem.”
Låt oss lyssna på dem. Låt den dyngsura kavajen få fälla tårar ner på kyrkans stengolv och påminna oss om att Guds kärlek aldrig är förknippad med tvång.
Som kristna kan vi inte tro att vi äger all kunskap om Guds uppenbarelse. Vi känner bara Gud såsom Gud visat sig för oss. Det är inte vi som äger Gud.
Det är Gud som äger hela skapelsen. Gud är ingen stamgud. Gud är alltid större, en Gud för alla folk. Den lankesiske teologen Wesley Ariarajah uttrycker med orden: ”Kristen teologi borde låta Gud vara Gud, den borde inte äga Gud som om Gud vore ett stycke privat egendom”.
Gud, världens Skapare, den Gud som visade sig för Mose i den brinnande busken och som gick med det judiska folket under den långa ökenvandringen, den Gud som visade sig i laggivningen på Sinai berg; den Gud som inte låter sig fångas i några beskrivningar, som alltid är större, som kristen möter jag den Guden när Gud stiger ner på jorden och tar kropp i Jesus. Samme Gud utgjuter sin Ande över alla folk, tar plats i världen, dröjer sig kvar som en eftervärme när Jesus lämnar jorden.
Som kristen har jag lärt mig att förstå och erfara Gud som Fader, Son och Ande. Så kommer Gud sin kyrka till mötes. Men, treenigheten är ingen matematisk formel för att bevisa att 1=3 eller att 3=1. Treenigheten är ett uttryck för att Gud är större och att Gud möter oss på mångfaldiga och outgrundliga sätt.
Den Gud som ÄR är både universell och kan visa sig i det partikulära, i de erfarenheter jag kan omfatta i all min begränsning.
Det är den Gud som ÄR som i Jesus sänder ut lärjungarna sådana de är. Med de erfarenheter de har. Några tvivlar, några tror.
De får ansvar för att bjuda in andra att vara med, att döpa och att hjälpa människor att bli och vara lärjungar; att hjälpa människor att urskilja Guds vilja; att visa på Guds kärlek.
Kanske handlar treenigheten ytterst om att vi är indragna i Guds kärlek, en kärlek Gud inte kan behålla för sig själv utan som måste utlämna sig för världen. En kärlek Gud vill sända oss att bära vidare.
I dopet bjuds vi in, kallas vi alla, var och en av oss, att vara Jesu lärjungar. Några av oss tror, några tvivlar. Kallelsen gäller oavsett. Han sänder oss vidare, ut i livet att svara an. Trons språk stavas respons. Gud kallar på oss, anropar oss. Vi svarar an. AN-ROP och AN-SVAR hör ihop.
Gunilla Lindén
Kyrkoherde
