I prästgårdsträdgården i Västerstad står en minnessten med följande text: ”Till åminnelse av nykterhetsrörelsens banbrytare i Sverige PETER WIESELGREN kyrkoherde i Västerstad och Östraby.” Stenen är också försedd med ett porträtt av Wieselgren och uppgiften att den restes 1 maj 1933. Då var det jämnt 100 år sedan Wieselgren (1800-1877) tillträdde tjänsten som kyrkoherde här.
Han verkade på denna post år 1833 – 1847.
Egentligen var det inte alls självklart att han skulle bli präst. Smålänningen från Vislanda (därav namnet) var akademiker i Lund med litteraturhistoria som ämne. Som student hade han tillbringat några somrar i biblioteket på Löberöds slott för att ordna släkten De la Gardies väldiga arkiv i 20 band. Under en tid var han vikarierande professor och bibliotekarie. Han har bland många andra skrifter efterlämnat en utförlig svensk litteratur- och kulturhistoria i 5 delar – ”Sveriges sköna litteratur”. Men 1833 förvandlades denne bokmal till en social banbrytare av sällan skådat slag.
Det här var under det stora superiets tid. Enligt en något osäker uppgift uppgick 1829 spritkonsumtionen per invånare och år i Sverige till 45 liter – att jämföra med 5 liter 1990. Också Västerstads pastorat var vid den nye kyrkoherdens tillträde hårt drabbat av spritmissbruket, vilket han själv skildrat livfullt och dramatiskt i sina memoarer. Redan 1836 bildade Wieselgren i Västerstad en av landets första nykterhetsföreningar och under åren 1838-46 kombinerade han sin kyrkoherdetjänst här med att vara resande ombud för Svenska Nykterhetssällskapet. Det innebar att han genomkorsade landet och höll tal, föredrag och predikningar mot dryckenskapslasten samtidigt som han publicerade artiklar och uppsatser på samma tema och gav ut ”Nykterhetsvännernas tidning”.
Så blev Peter Wieselgren Sveriges ”nykterhetsapostel”. Det är som sådan han är ihågkommen. Men han hade alltså många fler strängar på sin lyra. Memoarerna visar att hans sociala engagemang var totalt: han betonade själv bibelspridningen och folkskolan som de första stegen i utvecklingen. När det gällde det som kallades ”fattigvården” ville han helst arbeta förebyggande för att människor skulle slippa bli beroende av den förödmjukande fattighjälpen. Nykterhetsarbetet var en del av en större helhet.
Peter Wieselgren blev till sist domprost i Göteborg. Han var en sällsynt rikt utrustad personlighet verksam i en tid, då världen och Sverige förändrades mycket och då mycket av det som är självklart i vårt moderna samhälle tog sin form. När några historiker 2002 gav ut en minnesskrift, fick den det passande namnet ”Phénomenet Peter Wieselgren”. Det är spännande läsning.
Vi glada för att Peter Wieselgren fått en plats i historien som startpunkten för en utveckling som blev till något gott för hela vårt land. Han förtjänar att nämnas som en förebild för oss idag, när det gäller engagemang för människan, samhället och kyrkan.