Jag pratar med en sprudlande Lena Sjöberg Tapper på telefon, en pensionär i sina bästa år som tycker att livet leker, även om det just nu inte är som hon helst hade velat ha det.
- Jag älskar att vara ute bland folk, ju fler människor desto bättre. Det mänskliga mötet överträffar inget annat, man ska kunna titta varandra i ögonen. Ja jag är lite gammaldags, jag älskar papper och penna också, även om jag har en dator naturligtvis, säger Lena och skrattar.
Lena bor mitt emot Allhelgonakyrkan, en plats som har blivit hennes andra hem. När hennes man gick bort alldeles för tidigt i cancer kändes livet orättvist. Hon tyckte de hade så mycket kvar av sitt liv tillsammans och hade ju tänkt att de skulle bli gamla tillsammans. Det var ju planen. Så småningom sökte Lena sig till gruppen Leva vidare, en samtalsgrupp i kyrkan för personer som mist sin partner.
- Det var mitt stora kliv i in i kyrkan. Sen har det bara rullat på med alla möjliga engagemang, många samtal och stor gemenskap.
Lena berättar att kyrkan är hennes andra hem. Hon kallar det sitt ”Vuxendagis” och förutom den stora gemenskapen har kyrkan gett henne många goda samtal, inte minst med prästerna och diakonerna i Allhelgonakyrkan. Och nu är hon är engagerad i alla möjliga sammanhang, Lekmannakåren, vid kyrkkaffet, som volontär, som kyrkvärd. Men även utanför kyrkan har hon engagemang i pensionärsföreningar och på Råå museum.
- Ja min mamma undrar om det finns någon som har en så fullklottrad kalender som jag, skrattar Lena.
Just nu står mycket av det som brukar sysselsätta Lena still, men hon ser till att hitta på saker ändå. Hon går ut i samhället där hon kan, går promenader och ibland kör hon och hennes mamma utflykter med bilen.
- Men det är klart att jag längtar efter att allt öppnar upp som vanligt igen. Till öppna biografer, gemenskap i kyrkorna, träffa släkten och åka till Helsingör och Köpenhamn, besöka de äldre som bor på boenden med en kaka eller blomma. Att få mötas igen.
Man måste bjuda till själv för att det ska gå bra, och tänka positivt
Lena är en så kallad ”Mambo”. Hon bor med sin mamma som är 94 år. De är båda änkor och Lena berättar att hon inte såg någon anledning till varför de skulle sitta där i varsitt boende när de kunde hjälpa varandra.
- Det går hur bra som helt, min mamma är självgående och vi trivs bra ihop. Hon bor hos mig och vi hjälper varandra.
Efter Lenas make gick bort tyckte hennes mamma att hon skulle gå vidare, och kanske hitta någon ny livspartner, men det var Lena inte så intresserad av. Istället gjorde hon sig av med allt materiellt, hus och hem och köpte istället en lägenhet där hon och hennes mamma kunde bo tillsammans.
- Att bli av med allt materiellt är det bästa jag gjort, inget att bekymra sig över utan bara leva livet och göra det vi vill. Det var en lättnad, nästan som en pånyttfödelse, säger Lena.
Med det är klart att allt inte går smärtfritt och är enkelt i livet även om man önskar att det vore det. Lenas mamma lever med cancer och själv är Lena reumatiker sedan lång tid tillbaka. Men det är inget som hindrar henne från att se framåt och fortsätta hitta på saker.
- Det går inte att sitta inne och inte göra någonting, det blir för trist. Man måste bjuda till själv för att det ska gå bra, och tänka positivt.
Hur man ska göra när man har mörka tankar vet inte Lena, för hon tänker inte på det sättet. Förra året trillade Lena framför en buss och krossade armen, men inte ens då kände hon sig särskilt nere.
- Nej min hjärna sa att det här måste ju gå på något sätt, så funkar jag, så jag har gjort övningar och tränar och jag är i stort sett återställd nu även om jag inte har helt full rörlighet i min arm riktigt än. Man måste bjuda till själv för att livet ska bli bra.
På frågan om det aldrig funnits tillfällen då hon känt att det är tungt och negativt svarar Lena att hon såklart kan ha sina dämpande stunder där hon behöver fundera på sitt liv, och gå in i sig själv.
- Jag kan såklart vara lite sökare ibland, men där är kyrkan så bra. Jag har fått många goda samtal och fina stunder där.
Och någon åldersnoja har hon inte heller, Lena är inte rädd för att bli gammal.
- Innan har jag tänkt på min ålder i 10-årscyklar, där varje ålder haft något nytt att ge i livet. Skillnaden nu är att jag kanske istället ser livet i 5-årscyklar, så nästa steg är att bli 75. Kanske blir livet tuffare när man börja bli bortåt 80, men det finns ju så mycket bra stöd man kan få för att livet ska bli lite lättare.
Sin energi får Lena av utbyte med andra människor. Och människor har hon jobbat med hela livet, bland annat under ett yrkesliv på båten mellan Helsingör och Helsingborg nattetid. Där träffade Lena på många människor som på olika sätt behövde prata av sig.
- Jag har alltid älskat människor. Jag är pratglad och positiv, jag är en glad skit helt enkelt!
