När någon säger att de vill försöka förstå mig brukar jag säga: Du behöver inte förstå mig för det kommer du ändå aldrig att göra. Det enda du behöver göra är att respektera mig för den jag är.
Det är Lea som berättar, en av de ungdomar som träffas på Regnbågsgruppen
i Elinebergskyrkan i Helsingborg en gång i veckan. Regnbågsgruppen är en
samtalsgrupp för hbtqi-personer och allierade i åldern 14–19 år. På träffen pratar de tillsammans om stort och smått, samtal på ytan likväl som på djupet. Cecilia Södertun och Charlotta Jonsäter är ledare för gruppen.
– Ofta har vi något slags ämne för dagen, men vi brukar börja med att fika och leka lite. När vi har gjort det och pratat så avslutar vi med en andakt, berättar
Charlotta.
De flesta i gruppen har hittat hit via sin konfirmation. Eller som Lea, genom att de varit engagerade i församlingen och ungdomsgruppen i kyrkan innan. Någon annan har fått tips av en kompis om att gruppen finns.
– Man kan naturligtvis komma hit även om man inte tror på Gud, men det är bra att veta att det ändå är ett kristet sammanhang, säger Cecilia.
Hon berättar att det är viktigt att lyfta det kristna perspektivet i gruppen, läsa Bibeln och prata om trosfrågor och be tillsammans. Men gruppen har till syfte att också få vara ett tryggt rum där man kan få komma med både glädjeämnen och sådant som är jobbigt.
– Det är roligt att få träffas och diskutera saker, men det är också skönt att någonstans få prata med andra som faktiskt kan relatera till det man säger, berättar Lea.
Flera i gruppen nickar och håller med. Vi pratar lite om skillnaderna mellan förr och nu, hur det var för de som i dag är äldre jämfört hur det är för unga i dag. Visst har vi kommit en bit, men vi är långt ifrån framme.
– Även om det finns en bredare tolerans i vårt samhälle kan våra rättigheter tas ifrån oss väldigt snabbt. Det ser vi hända hela tiden runt om i vår värld utifrån
både politiska och kulturella perspektiv. Men för oss handlar det om människovärdet, jag vill bara leva ett helt vanligt liv, säger Lea.
I dag är det Emmas tur att föreslå en lek efter fikat. En koordinerande klapplek där man ska hålla rätt på både sina och andras händer, siffror och nya rörelser. Det är en liten process innan man riktigt vet hur man ska göra för att det ska bli
rätt. Något som klingar bra med det vi sen kommer att prata om. Då ska Lea berätta om sin könsdysforiutredning.
– Jag mådde väldigt dåligt och visste från början inte varför, berättar Lea.
– Men så såg jag på en tv-serie där jag plötsligt kände igen mig och det var verkligen något som släppte från axlarna. Så skönt, men samtidigt vilken nitlott, vad ville Gud med det här? Lea berättar att det var lite nervöst att prata med sina föräldrar, men när hon väl gjorde det var deras reaktion att de inte var särskilt förvånade. Är man minderårig går man till vården tillsammans med en
vårdnadshavare, och efter en första bedömning kan en utredning starta som kan pågå flera år.
– I utredningen ingår en ganska lång process tillsammans med en kurator, och det är jobbigt att det tar tid men det är bra att utredningen görs, säger Lea.
Efter den långa processen med både vårdpersonal, kurator och psykolog får man till slut ett underlag som skickas till Socialstyrelsens rättsliga råd i Stockholm för bedömning. Det är inte ovanligt att personer med könsdysfori också lider av till exempel psykisk ohälsa eller något annat, och det kommer också fram i den här utredningen. För Leas del innebar utredningen ett godkännande för både juridisk
och biologisk könskorrigering och hon berättar att det kändes väldigt bra med bekräftelsen. En bekräftelse om vem hon är.
Cecilia tar fram psalmboken och bläddrar fram psalm 205. Hon sjunger för oss:
”Vila i din väntan. Stilla mötet sker. All din stora längtan Herren hör och ser. Våga vänta tryggt: snart har dagen grytt. Våren visar vägen: Gud gör allting nytt. Genom din ångest, när allt är svårt, delar Gud din smärta och all din gråt.”
Mötet är slut för denna gång.
Text och foto: Linda Gustafsson