Katarina Gill är den ena av de två glaskonstnärerna som arbetar för att få upp Erik Olssons glasmålningar från 1959 på sin rätta plats igen. Just nu är det målningen Tredje trosartikeln från nordöstra delen av koret som är under
restaurering. Katarina har två av målningens 21 rutor i sin verkstad. Winfried Baier, glaskonstnär från Tranås, restaurerar de övriga 19.
– Det är väldigt noga med att vi sparar så mycket av det ursprungliga som det går. Samtidigt så när vi behöver laga eller byta ut något så ska det synas att en lagning är gjord, berättar Katarina Gill.
Det innebär till exempel, att blyinfattningen i rutan längst ner i glasmålningens vänstra hörn kommer att få ett blankare utseende än rutorna där blyinfattningen kunnat återanvändas. Åtminstone i början. Så småningom kommer blyet att oxidera och bli mattare. Sprickor limmas om de är raka och fina eller får en extra blyinfattning om så behövs. Dock är det noga med att glaset har samma färgton som det ursprungliga och att alla mått stämmer. Varje detalj i målningarna är en del av en större helhet och denna ska kunna upplevas ungefär som tidigare när
arbetet är klart.
– Om man känner sitt fönster så kan man kanske se att det blir ett extra streck här och där av en ny blylist. Tanken med restaureringen är att man ska kunna se att det har hänt något om man tittar efter. Jag tycker det är bra, fönstret har en historia att berätta om vad som hände i maj 2022, säger Katarina.
Redan kort efter sprängningen var hon på plats i kyrkan och jobbade med att säkra målningarna så att inte fler glasbitar skulle trilla ut. Hon tillbringade veckor högt uppe på en byggnadsställning och kom ovanligt nära fönstren.
– Det är en speciell känsla när man kommer upp så att man kan se målningarna ordentligt. Förutom det som sprängningen orsakade så var de i väldigt gott skick. Men när jag tittade närmare på dem så såg jag ju hur skadade de var. Det
kunde man inte se nerifrån golvet för det var ”snygga” sprickor så att säga. Man ser det när man kommer nära, berättar hon. Fönstrens blyinfattningar och
skyddsglaset på utsidan gjorde sitt till för att relativt mycket av det färgade glaset som målningarna är uppbyggda av trots allt stannade kvar i ramen.
– Blyinfattningen är som ett nät som håller ihop hela fönstret, så även om blyinfattningen buktar och vrids av tryckvågen och glasbitarna spricker så trillar inte alla ut, säger Katarina.
Nu har det gått lite mer än ett år sedan bomben briserade. I sin glasverkstad har Katarina tejpat upp bilder på alla rutor i glasmålningen. De är noga utmärkta med
små lappar som visar vilka skador bomben orsakade. De två rutor hon restaurerar ligger på varsitt bord. Den gamla blyinfattningen från den ena rutan
är sparad. Här finns skisser, färgglada glasbitar och små papperslappar med siffror. Alla delar i det pussel som så småningom ska bli en restaurerad målning.
Katarina Gill och Winfried Baier arbetar tillsammans, om än på telefon.
– Vi har kontakt framför allt om det är något problem som uppstår. Han började långt före mig så jag följer i hans spår. Vi försäkrar oss om att vi har samma material när vi målar, att vi har samma sorts bly och att blybredderna blir likadana, berättar Katarina.
Det är mycket att tänka på och är inte ett arbete som kan skyndas på hur som helst. Men nu är rutorna på god väg att bli klara och Katarina ser fram emot att se hela fönstret tillbaka i kyrkan.
– Ja, det gör jag. Och att det sedan är dags att börja på nästa fönster. Nu har vi lärt oss så mycket när vi jobbat på det här fönstret som vi kan ta med oss i arbetet med nästa, säger hon.
Text och foto: Josefine Sjöqvist
