– Det viktiga är att visa att det finns hopp, att det går att lösa, att man kan vända från ett destruktivt liv till det jag har i dag, säger Isak Rama.
I dag känner Isak Rama att han är där han ska vara som 29-åring. Bostad, jobb som behandlingspedagog och fästmö. Men vägen dit har varit lång, krokig och
våldsam. För fem år sedan var han på botten. I fängelse, dömd för grov misshandel och med ett långt missbruk bakom sig. Det var då han bestämde sig för att livet måste förändras.
– Men jag hade inga ambitioner att få allt jag har i dag. På sin höjd drömde jag om en egen lägenhet och att gå på socialbidrag. Mitt liv är fantastiskt nu. Jag mår bra inombords, har betalat mina skulder och har vänner som stöttar och som jag kan lita på. Jag har en fästmö som jag aldrig hade kunnat få när jag levde mitt tidigare liv, berättar Isak Rama och slår sig ner i Mariakyrkan mitt i Helsingborg.
Gud är viktig för honom. Han återkommer flera gånger under intervjun till att Gud alltid verkar ha haft dörren på glänt. Han kunde bara inte se det.
Isak växte till största delen upp i Smedjebacken i Dalarna. Föräldrarna skilde sig när han var liten och uppväxten tillbringades till största delen hos mamma. Det
var ett hem med kärlek, men det fanns också missbruk och psykisk ohälsa.
– Våld och alkohol var normaliserat där jag växte upp. Man drack mycket på helgen och kunde sedan börja slåss. Det var så i det samhället, berättar Isak.
– Jag förstod inte att det var fel förrän långt senare, fortsätter han.
Redan i tioårsåldern började han strula. Snatta, tjuvröka, bråka, göra sin första bilstöld och tända eld på saker. Som elvaåring rökte han varje dag.
– Skolan kunde inte heller hantera mig, jag fick ha med mig mamma dit eftersom jag var så stökig.
Tonåren fortsatte i samma stil, med tyngre droger, mer bråk. Helger som gick ut på att supa sig full, stjäla bilar och slåss.
– Jag var på polisförhör hela tiden. Polisen kallade det ”veckans Isak”. Mamma försökte hjälpa mig, men jag var inte mottaglig. Pappa bodde i Skåne och fick inte veta något förrän jag var 15 år och blev åtalad första gången. Jag var ganska manipulativ och lyckades övertala min socialsekreterare att inte kontakta min pappa. Som 15-åring blev jag dömd för flera brott. Jag tyckte nästan att det var lite coolt, berättar Isak.
– Jag tyckte att det var glamoröst. När mina kompisar drömde om att bli poliser så ville jag bli kriminell och ta droger.
Så här höll det på. Grövre brott, tyngre droger, identitet som klassens pajas växlande med klassens bråkstake. För att bryta mönstret fick han flytta till familjehem.
– Mitt första familjehem var jättefint. Det var en kristen, omhändertagande
familj. Jag följde med till kyrkan. Inte för att jag ville, men det var det man gjorde i den familjen.
Det här var då Isak första gången kom i kontakt med personer som vittnade om att de funnit Jesus och blivit frälsta. Just då gjorde det dock inget större intryck på den unge tonårskillen, i stället fortsatte han i sina uppkörda hjulspår, med kriminalitet och droger. Och med detta, ångest över att vara skyldig pengar på olika håll och de hot skulderna gav upphov till. Så småningom varvades kriminalitet och missbruk med fler familjehem, avgiftning och försök till ett vanligt liv med arbete som yrkesfiskare och jobb på hamburgerrestaurang.
– Jag har alltid velat sluta missbruka, men på något sätt trodde jag att det var bestämt att jag skulle hålla på så, säger Isak.
Vändningen kom i steg. Efter ett rån med efterföljande polisjakt kändes det skönt att bli häktad i stället för att vara hemlös.
– Jag hade ingen tro på Gud alls vid den här tiden, men nu bad jag ändå Gud om hjälp, berättar han.
Samma dag fick Isak besök i häktet av en man från kyrkan.
– När jag satt och lyssnade på honom hörde jag plötsligt musik. Jag upplevde att hans röst och ansikte förändrades och tänkte ”är det Jesus som sitter där”? Jag visste inte hur jag skulle hantera det så jag bara gick därifrån, fortsätter Isak.
Men det var svårt att släppa den annorlunda upplevelsen.
– Andra intagna trodde att jag drabbats av en psykos där i rummet, men jag har varit med om psykoser tidigare och detta var inte samma sak. Faktum är att jag
inte var beredd alls på att Jesus skulle svara på mina böner. Min pappa är muslim. De gånger jag själv sökt andlighet och tro så har det varit inom islam.
Den stora vändningen kom när Isak avtjänade ett straff för grov misshandel på Österåkeranstalten. Han gick i samtal hos en präst och deltog i bibelstudier.
– Jag led då av ångest och paranoia, trodde att alla ville mig illa. Sedan valde jag att döpa mig. Det som hände i dopet var att allt sådant som jag tidigare inte kunnat hantera försvann. När jag öppnade ögonen så var världen ljusare, blåare, som om jag tidigare haft ett grått filter för ögonen, berättar Isak.
Efter dopet upplevde Isak attlivet började falla på plats, men det var också nu det verkliga jobbet började. Han kom bra överens med fängelsechefen, en respektingivande kvinna på 150 centimeter, som förklarade att han skulle få en chans, men bara en, att visa vad han gick för.
– Tidigare hade jag så mycket prestationsångest att jag aldrig slutförde något. Nu lärde jag mig att jag kan göra saker. Jag studerade och pluggade fler gymnasieämnen.
Jag bestämde mig för att fasta från tv:n och i stället ägnade jag mig åt bön och meditation. Och jag började bygga upp relationen med min pappa igen. I dag har vi en jättefin relation, berättar han.
– Efter ett tag blev jag inkallad till fängelsechefen igen. Hon sa att hon aldrig sett någon göra en sådan snabb förändring som jag gjort. Jag fick möjlighet att göra
en 12-stegsbehandling i Malmö. Där fanns en präst som jag biktade mig för. Vid den här tiden hade jag ångest över allt jag har gjort. Jag har ju skadat människor.
Det har varit viktigt för Isak att så långt han kan be om ursäkt till och prata med de människor som föll offer för hans kriminalitet.
– Jag har inte kunnat kontakta alla, men det har varit viktigt för mig att försöka. Tidigare hade jag dåligt rykte i Smedjebacken, men nu kan jag åka dit igen. Jag har bett alla där om ursäkt och en person vars bil jag stal, har jag betalat för,
säger Isak.
I dag är Isak färdig behandlingspedagog och har jobb på ett behandlingshem. Fritiden tillbringas gärna i skogen, med fästmön, eller i EFS-kyrkan där Isak känner att han har ett sammanhang.
De tidigare skulderna som, som mest uppgick till en halv miljon, har han betalat av. Dubbla jobb under en period gjorde det möjligt.
– Ibland kan jag känna sorg över att jag förlorat så många år. Att jag inte gjorde sådant som andra gör i ungdomen, resor till exempel. Men samtidigt kan jag inte förändra det. Jag är glad att inte hela mitt liv gick till spillo, säger Isak.
Text och foto: Josefine Sjöqvist
