I mitten av 1920-talet blev kravet på en gudstjänstlokal i själva samhället allt starkare. Raus kyrka låg långt ifrån. För gamla människor var ett företag att ta sig dit. Kyrkbuss fanns inte. En taxi kostade 2 kronor. Det var mycket pengar på den tiden, de svåra depressionsåren efter första världskriget. Även lokaler för annan församlingsverksamhet saknades helt. Pastorsexpeditionen var inrymd i ett gammalt hus ner vid hamnen. Obekvämt och otidsenligt.
Så skrev Ester Ohlsson i en redovisning av kyrkans historia vid 50-års-jubiléet 1978.
Första söndagen i advent den 2 dec 1928 kunde biskop Rhode inviga ”församlingshemmet”, som gamla Rååbor än i dag säger. Arkitekt var Oscar Persson, Landskrona. Utsmyckningen kom till så småningom: freskerna i koret av Pär Siegård och takmålningarna av Hugo Gehlin. Byggnaden rymde då själva kyrksalen och församlingssalen bakom vikväggen samt pastorsexpeditionen med kyrkoherdens rum. På andra våningen fick vaktmästaren Marcus Pålssons familj en lägenhet.
Glädjen var stor, när församlingen äntligen fick egna lokaler, men efter 30 år var de för små. Så byggdes den nya församlingsgården, som Nils Bolander invigde Allhelgonadagen 1959. Han gav då själva kyrkan dess nuvarande namn Allhelgonakyrkan. I de nya lokalerna inrymdes pastorsexpeditionen, stora salen och ”sysalen”, vaktmästarbostad och scoutlokaler i källaren.
1966 var det dags för en genomgripande renovering av själva kyrkan: altarringen togs bort, ny armatur anskaffades, dopfunten flyttades mitt i kyrkan där ett fönster sattes igen, nya bänkar sattes upp, golvet målades svart.
1978 beslutade kyrkorådet att hos Riksantikvarieämbetet ansöka om ytterligare en renovering: Man ville flytta tillbaka dopfunten igen och öppna fönstret på södra sidan. På väggarna vill vi sätta upp de 14 korsvägsstationerna i trärelief, skapade av Åke Röjgård, Höganäs. Genom en generös donation av paret Anna Barbara och Frithiof Pfeiffer-Möller till Raus och Allhelgonakyrkans förskönande finns trots de hårda tiderna ekonomiska förutsättningar till det.