Mitt liv sedan jag var liten har varit tufft. Mina föräldrar kom inte så bra överens. Vad jag vet hade vi ett hus när jag vad liten som tillhörde kommunen. Vi fick bo i huset eftersom båda mina föräldrar jobbade där. Men det var bara min mamma som drog in pengar till familjen, pappa la sina pengar på andra kvinnor. De bråkade mycket och år 1999 lämnade pappa oss. Mamma klarade inte av det så bra och fick sen en mindre hjärtinfarkt. Mamma blev sjuk och kunde inte jobba mer. Läkarna berättade för oss att hon hade skolios. Efter en tid tog kommunen tillbaka vårt hus eftersom mamma inte kunde jobba mer och pappa hade berättat för ägarna att han inte bodde där längre.
Mamma tog mig och mina syskon hem till sina föräldrar där vi alla fick bo i ett rum. Det var väldigt jobbigt för ingen hjälpte oss och vi var inte riktigt välkomna där. Jag begav mig ut då och då för att fråga människor om de hade mat att ge oss. Med Guds hjälp kunde vi klara oss med mat för dagen under en tid. Den 11 december 2006 hamnade min mamma i koma. Vi tog henne till sjukhuset och efter några undersökningar visade det sig att hon hade cancer. Läkarna berättade att de var tvungna att göra en biopsi för att ta reda på vad det var för cancer. Jag förstod inte vad det betydde och minns att jag frågade min morbror om min mamma skulle överleva. Men morbror sa att hon skulle klara det.
Jag åkte hem och mina syskon frågade mig var deras mamma var. Då började jag gråta men jag sa till dem att hon kommer hem snart. Så småningom fick jag hämta hem min mamma men hon mådde dåligt och kunde inte gå till toaletten själv. Jag sov bara två timmar om nätterna under den perioden och under dagarna så letade jag efter jobb så att vi skulle klara oss.
Den 8 mars 2007 var det mors dag. Jag gav min mor en blomma och begav mig till jobbet. Men jag kom aldrig fram till jobbet. Min syster sprang efter mig och sa att de hade tagit min mamma till sjukhuset. När jag kom till sjukhuset hade min mamma dött. Jag blev förtvivlad och chockad och visste inte vad vi skulle göra nu. Men jag tänkte att ”nu måste jag vara stark och ta hand om mina syskon”. Efter en tid lämnade vår morbror oss och vi hade ingenstans att ta vägen. Vi blir alla placerade på ett barnhem. När jag fyllde 18 år tog jag vårdnaden över mina syskon. Jag började jobba och kunde då hyra ett hus. Jag träffade Cristina, min fru, som även hon flyttade hem till mig.
År 2012 träffade jag en man som berättade att han jobbade i Sverige. Han frågade mig om jag ville följa med och berättade att det fanns många jobb där och att man fick bra betalt. Jag undrade vad jag skulle kunna göra där och då berättade han att han jobbade på en restaurang. Mannen säger att han ska prata med sin chef och fråga om jag också kan få jobba där. Jag tyckte det lät bra, så jag sa ja till att följa med. Jag fick låna pengar för att kunna följa med honom till Sverige.
När jag kom till stationen i Helsingborg sa mannen att jag skulle vänta där medan han hämtade sin chef, men han återvände inte på två dagar. Jag visste inte vad som hände och vad jag skulle göra nu. En annan kille på stationen frågade vad jag gjorde där och var jag kom ifrån. Jag berättade för honom vad som hänt och hur jag hade kommit dit. När han hörde min berättelse bad han följa med honom så att jag kunde få något att äta. Vi satte oss vid ett bord och jag frågade honom hur han klarade sig här? Han berättade att han tigger men att han nu skulle åka hem igen. Han sa att om jag ville kunde jag få stanna på hans plats, men i så fall var jag tvungen att skicka honom 1000 svenska kronor nästa vecka. Jag hade ingen aning om pengarnas värde, men jag sa ja och frågade honom var jag skulle sova. Han hämtade ett tält till mig.
För att kunna försörja familjen hämtade jag så småningom Cristina till Sverige och sa att hon kunde vara vid Stattena och tigga. Efter en tid dog Cristinas mormor och vi var mycket ledsna. Den dagen träffade jag Anette. Vi pratade men jag visste inte hur vi skulle prata eller vad vi skulle prata om. Vi träffades ibland och undan för undan började vi kunna prata på engelska och även lite på svenska.