En del av oss har få men djupa relationer och är nöjda med det. Andra kan ha många vänner, men ingen att dela sitt innersta med och därför känna sig ensamma ändå, så kallad emotionell ensamhet.
– Utifrån vår forskning har vi sett att många går in och ur känslan av ensamhet, exempelvis när man förlorar sin livspartner. Att ibland känna sig ensam är ett helt normalt inslag i livet, säger Carin Lennartsson, forskare och föreståndare vid Aging Research Center som är ett samarbete mellan Stockholms universitet och Karolinska institutet.
Sverige har ibland kallats världens mest ensamma land, men det stämmer inte, enligt forskningen.
– Visst lever många svenskar i ensamhushåll, men det betyder inte nödvändigtvis att de känner sig ensamma. Tvärtom visar forskningen att många har täta kontakter med barn och vänner, både i samtal och genom omsorg över generationsgränser.
Intressant nog är den upplevda ensamheten i Sverige lägre än i exempelvis södra Europa och flera östeuropeiska länder.
– Där är känslan av ensamhet mer utbredd, säger Carin Lennartsson.
Klart är i alla fall att de flesta människor längtar efter att ingå i ett socialt sammanhang. Men inte alla har samma förutsättningar. Ofrivillig ensamhet handlar om att relationerna inte alltid är som vi skulle önska att de vore.
– Forskningen visar att cirka tio till femton procent av befolkningen i gruppen 77 år och äldre ofta eller nästan alltid upplever ensamhet. För den här gruppen kan ensamhet vara ett stort problem, framför allt om det pågår år ut och år in, säger Carin Lennartsson.
Hon understryker vikten av allt det som de idéburna organisationerna runt om i landet erbjuder av just gemenskap.
– Det är fantastiskt arbete som görs inom Svenska kyrkan!
Gemenskap i alla åldrar!
Till öppna förskolan på Fredrikshovsgatan 3, strax intill Oscarskyrkan, kommer vuxna med barn under två år för att umgås, fika, utbyta erfarenheter och låta barnen leka. Annika och barnbarnet Axel besöker öppna förskolan varje vecka.
– Jag gick på öppna förskolan för 35 år sedan med mina egna barn. Kontakter jag knöt då har jag kvar än idag, säger Annika.
Susanne Gybäck och Anna Nilsson som arbetar på förskolan är noga med att få alla besökare att känna sig välkomna.
Här är också Peyman som tidigare gick hit med dottern Margot. Idag är hon tre år och går på heltidsförskola och nu är det sonen Ruben som får följa med.
– Det är jätteskönt att få utväxla tankar med andra föräldrar. Det är också bra att barnen tidigt får utveckla sin sociala förmåga, säger han.
Alvin är 17 månader och har frekvent besökt öppna förskolan med sin pappa men idag är det mamma Amanda som är med.
– Vi var mycket på sångstunderna i Oscarskyrkan när Alvin var yngre. Det är kul för barnen att få mycket att leka med, både andra barn och leksaker, och så är det skönt för oss föräldrar att få lite vuxet sällskap, berättar Amanda.
Tillbaka till forskaren Carin Lennartsson på Aging Research Center. Hon berättar om ett forskningsprogram som centret har just nu gällande psykisk ohälsa och ensamhet.
– Där finns Svenska kyrkan med i referensgruppen. Jag själv blev förvånad över hur brett och intensivt arbetet i kyrkan var, säger hon.
Ofrivillig ensamhet är ingen enkel fråga, men gemenskap i olika former gör skillnad. Det märks i församlingarnas vardag – och det bekräftas i forskningen.
Ungdomsmässa i Olaus Petrikyrkan
Klockan är sex på kvällen och kyrkklockorna ringer. Runt 50 personer har samlats i Olaus Petrikyrkan på Gärdet.
Merparten ungdomar i konfirmationsåldern och några år äldre ungdomsledare. Ungdomsprästen Helena Carlberg manar till stillhet under mässan varpå musikern Marie Olhans drar igång kvällens första psalm. Mässan tar ungefär en halvtimme. Efteråt samlas alla i Olausrummet en trappa ner där det dukas fram fika.
– Vi går hit varje vecka om det inte är så många prov i skolan, berättar Erik och Nils. De konfirmerades på Medevilägret i Östergötland förra sommaren och har sedan dess varit flitiga besökare på torsdagarna.
– Vi pratade om ganska djupa saker under konfirmationen och kom varandra nära. Det här är en annan sorts gemenskap än i skolan, fyller Iris i.
Efter att Wanja, 22, och Theo, 20, konfirmerades gick de församlingens ledarutbildning. Idag är de ungdomsledare i konfirmationsverksamheten.
– Här träffar man kompisar både från sitt eget konfaläger men även ledare och personer från andra läger, säger Erik som också varit på Medevi.
Vänföreningarna – en viktig del av gemenskapen i församlingarna
I både Oscars och Hedvig Eleonora församlingar finns olika vänföreningar. Det är också en form av gemenskap som är viktig i församlingarna.
I snart 30 år har exempelvis Djurgårdskyrkans vänner anordnat samtalsgrupper, resor och träffar.
Fokus för Djurgårdskyrkans vänner handlar om gemenskap.
– Föreningen heter ju Djurgårdskyrkans vänner, vilket implicerar vänskap, säger Birgitta Fristedt Odelberg, föreningens ordförande sedan 20 år.
– Mitt ledord är ”Vänskapens sakrament” som jag knyckte från biskopens tal vid en diakonvigning. Om man kan göra saker utifrån en glädje och gemenskap leder det i bästa fall till ett bra resultat. Ibland leder det också till vänskap, säger hon.
En annan vänförening är Oscarsbibliotekets vänner som varje termin anordnar författarträffar, bokcirklar, litterära salonger och utflykter. Det är aktiviteter som skapar möten och samtal.
– Man kan säga att navet i verksamheten är biblioteket som ju också är en mötesplats, berättar Bengt Andersson, ordförande för vänföreningen. Här kan man få boktips av bibliotekarien Erika Lundmark och prata om böcker man nyligen läst.
Församlingarna erbjuder olika gemenskaper
I Hedvig Eleonora och Oscars församlingar pågår många olika aktiviteter som på olika sätt förebygger ensamhet.
Varje månad firar den så kallade ”Hemkyrkan” gudstjänst på äldre- och vårdboenden på Östermalm. Idag på Rioträffen, ett aktivitetscenter som är öppet för alla seniorer i norra innerstaden. Prästen Åsa Meurling påar Den blomstertid nu kommer och musikern Amanda Björnerås slår sig ned vid pianot. Vackra ackord fyller rummet och de församlade sjunger med i de välbekanta orden.
Birgitta Rosin har bott på Starrängsringen i över 20 år och tar sig till Rioträffen varje dag.
– Man får vara social några timmar om dagen. Det är väldigt värdefullt. Sedan går det bra att vara ensam, säger hon.
Volontärer just denna dag är Ingegerd och Beata. Ingegerd har varit med i åtminstone 20 år och för henne är volontärskapet självklart.
– Jag är i grunden rödakorssjuksköterska så jag har det i blodet. Kan man göra något för någon annan så känns det bra, säger hon.
Daga har bott på det intilliggande seniorboendet i sju år och går på andakterna när hon har möjlighet. Inte minst uppskattar hon sången och musiken.
– Många människor är idag ensamma, men här är det bra, säger Daga som i sitt tidigare yrkesliv arbetade på fraktfartyg och har besökt flera av världens hörn.
ERIK LUNDSTRÖM
erik.m.lundstrom@svenskakyrkan.se