Psykoterapeuterna Görel Fred och Ulrik Molin samtalade under ledning av journalisten Eva Bergstedt utifrån Alex Schulmans självbiografiska bok Glöm mig. Den handlar om relationen till hans mamma, hennes alkoholmissbruk och en sons längtan efter att bli sedd, älskad och tröstad.
– Alex känner sig som barn inte sedd av sin mamma. Vad gör det med barnet? frågade Eva Bergstedt.
Ulrik Molin beskrev det som en av de stora frågorna under människans uppväxt.
– Vi speglar oss kanske inte alltid i den där spegeln i hallen, utan vi speglar oss i vad vi får för gensvar från vår omgivning, sa han.
När barnet möts av avvisande kan det skapa en inre kritik. Men också frånvaron av gensvar påverkar.
– Tystnad kan ju också ha den funktionen att jag blir osynlig för mig själv, sa Ulrik Molin.
Han läste ett stycke ur boken där den 38-årige Alex efter ett av mammans avvisanden konstaterar att känslan är densamma som när han var tio år.
– Det han gör egentligen hela boken är att beskriva en terapi på sätt och vis. Han växlar mellan perspektivet då och där och nu och här, sa han.
Görel Fred berättade om människor hon mött i terapirummet som tydligt kunnat föreställa sig sitt eget inre barn.
– Många människor som får det svårt vill ju göra sig av med sitt inre barn. De vill inte kännas vid sin sårbarhet och sin skörhet, för det har bara ställt till det, sa hon.
Men uppgiften är snarare den motsatta: att som vuxen lära sig att ta hand om det barn man en gång var.
Ett ord som återkommer i Glöm mig är tystnad. Familjen talar inte om mammans drickande. Barnen går på tå och försöker läsa av hennes tillstånd.
Ulrik Molin betonade att det finns en god och trygg tystnad, men också en helt annan sorts tystnad.
– Det här är ju en annan sorts tystnad som är fylld av en massa outtalade och oförutsägbara möjligheter. Man vet inte vad som händer om man börjar tala. Det är en tystnad som är ganska påverkad av rädsla, sa han.
Görel Fred beskrev hur barnet hela tiden försöker avgöra vad det kostar att säga något.
– Vad händer om jag tar upp det här? Vad blir priset för att tala? sa hon.
Samtalet lyfte också medberoende. Ulrik Molin var tveksam till själva begreppet eftersom människor är beroende av varandra genom hela livet. Görel Fred betonade i stället ambivalensen i att både älska en människa och fara illa i relationen.
– Det är väldigt lite i livet som är svart och vitt. Det är ambivalent. Det är därför det är så svårt, sa hon.
Barnets utsatta position blev central.
– Barn försöker ta ansvar utan makt, sa Görel Fred.
När de vuxna inte fungerar försöker barnet få dem att fungera.
– Vi försöker få den som ska ta hand om oss att ta hand om oss, sa hon.
Ulrik Molin betonade att Glöm mig inte bara är berättelsen om en alkoholiserad mamma.
– Som barn är vi också hela tiden i någon slags relation till våra föräldrars relation, sa han.
Barnet ser hur de vuxna hanterar konflikter och hur de reparerar – eller inte reparerar – sina relationer.
– När mamman inte är den vuxna i rummet och pappan inte heller är det, då ärver barnen vanmakten, sa Görel Fred.
Samtalet kom också in på försoning.
– Försoning är att man lägger ner striden. Inte för att man vann den, men för att man förstår att om jag fortsätter kämpa med det jag inte når fram med så kommer det att slå på mig, sa Görel Fred.
Hon talade också om skillnaden mellan att vara älskad och att känna sig älskad.
– Jag vet att en del människor jag har mött har försonats med att man kan vara älskad utan att känna sig älskad. För kärlek är handlingar. Jag behöver känna mig älskad för att ha någon användning av att du säger att du älskar mig, sa hon.
Publikens frågor förde samtalet vidare. En fråga handlade om huruvida vår tids starka betoning på att barn ska bli sedda hänger samman med ett mer individualistiskt samhälle.
– Vi lever i en hyperindividualistisk tid och på en hyperindividualistisk plats, sa Ulrik Molin.
Han berättade att barnets anknytning i andra kulturer kan vara fördelad på fler människor. Görel Fred påminde om att även föräldraskapet förändras över tid.
– För hundra år sedan tänker jag inte att man överhuvudtaget av en massa skäl hade på bordet att prata så med sina föräldrar. Man löd, sa hon.
En annan fråga från publiken handlade om man kan ge kärlek om man själv inte fått den som barn.
– Jag har träffat väldigt kärleksfulla föräldrar som själva inte har fått det av sina föräldrar, sa Görel Fred.
Ulrik Molin höll med.
– Kärlek är någonting som vi kan utveckla i varje ny relation, sa han.
Görel Fred framhöll att människor som söker psykoterapi redan bär på en möjlighet till förändring.
– De som vi möter är ju människor som har ett hopp om att det går, annars skulle de ju inte komma till oss, sa hon.
Ulrik Molin berättade om ett av sina barnbarn som försökte få mormors uppmärksamhet medan hon var upptagen vid en odlingslåda. Till sist utbrast barnet:
– Men mormor, var med mig!
För Ulrik Molin fångade den meningen något av den anknytningslängtan som går genom hela Glöm mig.
– Det är ju det man önskar att alla barn skulle få kunna utbrista och få någon som också vänder sin uppmärksamhet till en och säger: ”Ja, det är klart. Vad ska vi göra nu?” sa han.
När Görel Fred läste den avslutande scenen ur boken, där Alex efter mammans död föreställer sig att hon kommer till honom och ger honom den tröst han så länge längtat efter, berättade hon att scenen fått henne att gråta.
Eva Bergstedt frågade varför.
– Därför att det är det där med att kärleken till någon inte gör att det som är illa är borta, men den kan ändå fylla en med liv och tröst. Kärleken övervinner väldigt mycket, avslutade hon.
Nästa tillfälle är den 22 november kl 16.00-17.30 i Olaus Petrikyrkan. Fri entré. Läs mer här!
ERIK LUNDSTRÖM
erik.m.lundstrom@svenskakyrkan.se