Här står jag, hälften katedral och hälften pekoral med doft av torsk och ost och havskräftskal och 1800-tal. Det sägs att jag skall rivas jag som Klara – Äsch, låt mig vara!
Så skrev Lars Forssell på 1960-talet då även Saluhallen skulle rivas. Men när den stod färdig ansågs den faktiskt av många vara ett fult skräckbygge. Det var i slutet av 1800-talet som Stockholms stad började uppföra saluhallar av hygieniska skäl – man ville ha bort försäljningen utomhus av ömtåliga varor som kött och mjölk. På torgen kunde flugorna stå som moln kring stånden, där köttstyckena låg öppet eller på vintern insvepta i gamla täcken.
Men Östermalmshallen uppfördes av ett privat bolag. Bygget gick rekordsnabbt, på bara nio månader. Arkitekter var I. G. Clason och Kasper Salin, som då hade en gemensam firma. Fasaden är utförd i ganska skånskt tegel och cement, ett för den tiden ganska nytt material. Invändigt liknade hallen nästan en katedral med sin imponerande gjutjärnskonstruktion. I december 1888 kunde Oscar II inviga Stockholms tredje saluhall.
Men hallen blev inte den framgång man hoppats på, trots att byggnaden var mycket modern med asfaltgolv, värme, el från en ångmaskin i källaren samt varmt och kallt vatten. Det var bekvämligheter ”som en månglerska från det gamla Stockholm ej ens kunde drömma om”. Från början fanns plats för omkring 150 varustånd. Flera handlare hyrde två stånd. Men det var dyrt och uthyrningen gick trögt. Årshyran var 300–500 kronor, inklusive lyse, vatten och bevakning om nätterna. Så de flesta av torgmadammerna stannade ändå kvar ute på torget. Först på 1950-talet blev utrymmet i hallen fullt utnyttjat.
Staden köpte Östermalmshallen 1914, och samma år blev det förbjudet att sälja framför allt kött och mjölk ute i det fria. Det innebar förstås ett uppsving för verksamheten.
Och hallen har överlevt, även om det flera gånger sett mörkt ut. Under rivningsvågen på 1960-talet var den alltså dödsdömd, liksom nästan hela kvarteret Riddaren. Det fanns (som så ofta) egentligen inget skäl till rivningen, och i en senare plan fick man motvilligt konstatera att ”inget hinder föreligger för hallens kvarliggande”, som det hette på byråkratspråk.
Även 1970-talet var svårt för den här typen av handel. Både köpmönster och värderingar ändrades. Men även den krisen klarade man. Handlarna breddade sig också mot ett mer internationellt utbud, som ”lockade många diplomatfruar”. Och det var inte bara kända personer som Karl de Mumma och Martin Ljung som drogs till den speciella atmosfären med personlig service.
Nu har nya stamkunder trätt in och i dag är många lokaler renoverade, och Stockholms äldsta saluhall möter nu en ny vår.
JOHAN HAAGE
johan.haage@gmail.com