BERGMAN OCH SVERIGEBILDEN
Välkommen till 2026 års Bergmansymposium. Fri entré.
Program:
10.00 Sven Milltoft hälsar välkommen
Presentation av dagens program.
10.10 Katarina Barrling
Verksam som forskare och seniorkonsult vid Institutet för personal- och företagsutveckling.
10.40 Musik
10.50 Hynek Pallas
Filmvetare, filmkritiker, författare och kulturjournalist.
11.20 Musik
11.30 Jannike Åhlund
Kulturjournalist, filmrecensent och tidigare verksamhetsledare på Bergmancenter på Fårö, även varit konstnärlig ledare för Stiftelsen Bergmangårdarna på Fårö.
12.00 Lunch – på egen hand
13.15 Maaret Koskinen
Professor emerita i filmvetenskap, introducerar Ingmar Bergmans film Sommaren med Monika.
13.20 Filmvisning Sommaren med Monika
Filmen är 97 minuter.
15.00 Panelsamtal
Panelsamtal med de medverkande, som leds av Sven Milltoft och Jan Holmberg.
16.00 Mingel för de som önskar
En wrap och något att dricka till självkostnadspris.
Bergman och Sverigebilden
”I ett land vars klimat sällan ger anledning till annat än karbad, isbad eller finsk bastu utom möjligen en eller två gånger på året, borde vi genom filmens försorg bibringas illusionen av att det gives någon idyllisk nejd, där välskapta unga flickor plaskar omkring som Gud skapat dem utan att få gåshud ända ner mellan tårna.”
Ingmar Bergmans formuleringar i programbladet till Sommaren med Monika (1953) bekräftade åtminstone två saker om Sverige som världen redan visste: att det är kallt här, och att flickorna gärna är nakna. För myten om ”den svenska synden” har Sommaren med Monika ett stort ansvar.
Men bilden av Sverige (och Bergman) är inte bara nakenchocker. Nästan alla av de föreställningar om vårt land som grasserade under åtminstone andra halvan av 1900-talet marknadsfördes i Bergmans filmer: sexliberalism, självmord, socialdemokrati.
I början av förra seklet var Sverige ett av Europas fattigaste länder; femtio år senare var det ett av världens rikaste och det mest jämställda. Vilket också var en förutsättning för Bergmans framgångar. Resten av kontinenten var krigshärjad och många filmindustrier låg i spillror. Sverige, å andra sidan, var orört och blev förmöget på de råvarutillgångar som behövdes för att bygga upp Europa igen.
Ingmar Bergman debuterade strax efter andra världskriget och hans tidiga filmer speglar tidens Sverige. Ett slummigt kolonistugeområde som ska rivas för att lämna plats för ett nytt bostadsområde i Det regnar på vår kärlek (1946). Ett svajande äktenskap i Törst (1949) som utspelas mot en fond av det sönderfallna Europa.
När hans stjärna stod som högst från slutet av femtiotalet och in på sjuttiotalet var det givet att den utländska synen på Bergman korrigerades utifrån bilden av Sverige som världens modernaste land. Inte sällan med viss skadeglädje: ett välfärdsland befolkat av deprimerade äktenskapsbrytare och självmördare.
Också när han med buller och bång lämnade Sverige 1976 i samband med den så kallade skatteaffären, blev Bergman en symbol för tidsandan. Nu ifrågasattes den starka staten, socialdemokraterna förlorade regeringsmakten i Sverige för första gången på över fyrtio år och strax skulle Ronald Reagans och Margaret Thatchers politik ge avtryck även på den svenska.
En annan, tillsynes motstridig men högst förbunden aspekt på ämnet, är den lutheranska kristendomens betydelse för både Sverige och Bergman. Under den tid som Bergman levde och verkade frodades den tekniska och sociala ingenjörskonsten och landet styrdes av en rationell ekonomisk politik. Samtidigt var ”världens mest sekulariserade land” i högsta grad präglat av det kulturella arvet efter reformationen – vilket inte minst syns i Bergmans filmer.
Under årets Bergmansymposium tittar vi på Ingmar Bergman och Sverige – såsom i en spegel om man så vill.
Varmt välkomna!
Jan Holmberg och Sven Milltoft