En galax består av mellan 3000 och 4000 miljarder stjärnor med oändligt stora avstånd emellan sig. Tusentals sådana galaxer bildar i sin tur en galaxhop. I vårt oändliga universum finns miljardertals av sådana galaxhopar. Så ofattbart, så oändligt stort! I detta ofattbara myller av stjärnor och planeter finns vår galax Vintergatan och i utkanten av den vår sol. Och där, på lagom avstånd från solen, för att varken vara för varm eller för kall, vår jord.
Där, på detta lilla stoftkorn i universum möter vi ett annat under. I blommornas frön, i späda fågelkroppar, i jordens myller och i oss själva finns det fenomen vi kallar liv. Hur det uppstått vet vi lika lite om som vi vet om universums egentliga storhet. Vi har våra teorier, vetenskapen har sina hypoteser, men ingen vet och ingen kan återskapa det. Inför allt detta kan vi bara välja att förundras eller att låta bli att bry oss. Fullt ut förstå universums storhet eller livets innersta byggstenar kan vi aldrig. Men i förundran kan vi finna mod och mening.
Det är nog därför så många i vårt land menar att naturen är deras kyrka. I mötet med naturen, i känslan av att ingå i ett större sammanhang, i förundran över det obegripliga, känns tillvaron mer än slumpen och mer än en tom oändlighet. I naturens sköna väldighet kan vi ana en tanke, en vilja, en mening och ett sammanhang med vår existens. En aning som ger vår själ en tillhörighet, ett hem.
Jag tror att vår längtan efter och vår upplevelse av, denna själsliga tillhörighet är spår i oss av den skaparkraft som bär vår tillvaro. Bibeln berättar hur Gud skapade oss av materia från jorden och gav oss våra liv genom att Gud andades sin andedräkt i oss. Gud andas i oss! Därför är vår längtan efter sammanhang, andlig hemvist och tro inte bara spår av Gud som vi bär i oss utan också Guds längtan efter oss. Gud längtar efter oss, Gud vill leva med oss. När vi söker Gud och en tro så finns Gud redan där, det är det vi känner inom oss.
Därför handlar tro, andlighet och gudsrelation inte om att följa fromma regler, traditioner eller om vad vi kan och förstår. Utan just om det förundrade mötet med den frid som övergår vårt förstånd. Att vi inte förstår betyder ju inte att det inte finns. Blommorna, sommarljuset, himlen, bergen, vattnet och skogen kan du se, livet, kärleken och förundran kan du känna. Så mycket som du inte kan förstå men ändå kan och får ta emot.
Så är det också med vår tro. Den är ingen prestation utan en relation, där Gud ger och vi får ta emot, på samma självklara sätt som vi tar emot och lever i vår fina nordiska sommar. Så låt oss denna sommar våga förundras och vila i den tro och den hemvist själen längtar efter.
…tro är att våga vila i Guds hand, att lita på Gud fast man tvivlar ibland.
Ja, tro är att komma precis som man är och bäras av honom som allt i världen bär.
Eva Nordung-Byström, biskop