Stämningen är uppsluppen och det är med lite skräckblandad förtjusning vi tittar på kamelerna vid samlingsplatsen. Det är väldigt stora djur. Ska vi våga rida på dessa? Beduinerna som ska lotsa oss på färden försäkrar att det kommer att gå bra.
– Hiiaa!
Beduinledarens rop sätter fart på kamelerna som ligger i den heta sanden. De vecklar ut sina vikta ben, lyfter rumpan först så det känns som att man ska åka rutschkana ner mot den svanliknande halsen och sedan häver de sig upp på frambenen och brölar.
Till sist ger vi oss av. Karavanen med kameler leds av beduiner i alla åldrar, den yngsta är inte mer än 12 år. Det tar en stund innan det går att anpassa sig till ritten i passgång och börja njuta av färden.
Temperaturen letar sig upp mot 50 strecket på termometern. Solglasögon, schal och långärmat är ett måste för att inte bränna sig. Vi rider genom ett skiftande ökenlandskap där sanden är rödaktig. Här och var finns det en liten tuva med något gräsliknande som kamelerna gärna böjer sig efter, men då får de genast skäll av beduinen som leder dem. På håll ser vi också berg som nästan ser randiga ut i rödaktiga toner. Den uppsluppna stämningen i gruppen byts ut mot tystnad. Det enda som hörs är vattnets kluckande i ryggsäckarna och kamelernas grymtande. När man tittar ut över det öde, långsträckta landskapet är det inte svårt att se Moses framför sig, komma gående med staven i handen och svettas i värmen eller Hagars förvisning ut i öknen med sin son Isamel. Det är lätt att föreställa sig ångesten hon måste känt ha när de gick vilse, vattnet tog slut och barnet höll på att dö. Gud räddade dem genom att visa dem till vatten och de kunde fortsätta sin färd.
Vi pausar några gånger under färden för att dricka vatten. Det sägs att kamelerna måste vila, men jag tror att beduinerna egentligen är mer måna om att vi som rider inte ska vara helt ledbrutna morgonen efter. Under pauserna får vi chansen att titta på hällristningar, en källa och en kanjon (som är en djup dalgång mellan höga klippväggar som har karvats ur fast berggrund av ett vattenddrag) Eftermiddagssolens strålar gör skuggorna längre och längre och sanden ser om möjligt ännu rödare ut. Efter sista stoppet tar det emot att rida på kamelen igen. Rumpan och låren ömmar och sadeln känns stenhård.
När vi äntligen når beduinlägret där vi ska övernatta är nog alla ryttare nöjda med att vara framme och inte behöva sitta ner på en stund. Beduinerna som följt med oss hit knyter ihop kamelerna på led och hoppar upp på sina kameler. De sitter i damsadel, med ena benet hängande och det andra benet slängt runt knoppen fram på sadeln. De håller inte i sig och det ser bekymmerslöst och enkelt ut. Sedan ger de sig av.
– Wadaeaan! (Hej då) ropar de till oss och vinkar.
Det är en speciell känsla att vara mitt ute i ingenstans vid några tält i en storslagen natur och flera mil till närmsta by, men vi behöver inte känna oss ensamma. Vi blir varmt välkomnade av Matmodh som är bror till beduinen som ledde kamelkaravanen. Han bjuder oss på sött te i ett tält som är klätt i tyg som ser ut som en orientalisk matta.
När man tittar ut över det öde, långsträckta landskapet är det inte svårt att se Moses framför sig, komma gående med staven i handen och svettas i värmen.
Solen försvinner bakom några stora klippor strax efter vi anlänt till nattlägret. Det går fort. Solen störtdyker ner bakom horisonten och öknen blir kolsvart. Det är som att bli instoppad i ett rum utan fönster. Becksvart. Utan ficklampa ser man inte något över huvud taget. Utanför tälten vi ska sova i finns det tack och lov små lampor så att vi ser vart vi ska när det är dags att lägga sig. Övrig tid får vi använda ficklamporna på mobilerna för att hitta.
– Är ni hungriga? Snart ska ni få mat. Kom med här ska ni få se, säger Matmodh och vinkar med oss ut ur tältet vi suttit och druckit te.
Han tar med oss ut och börjar skotta bort sanden där vi står. Gropen blir djupare och djupare. Det visar sig vara maten som finns där nere under sanden. I en stor plåttunna har kyckling och potatis blandat med squash och andra grönsaker fått långstekas under dagen. Det smakar himmelskt. Till detta serveras beduinbröd och olika typer av röror som till exempel hummus.
Efter den sena middagen skyndar vi oss i säng för att orka kliva upp 04:20 för att på Kristi himmelfärdsdag möta soluppgången där i öknen.
Det är fortfarande kolsvart när vi stiger upp. Jag tittar upp i himlen och häpnar. Den är fullkomligt fylld av stjärnor. De är så många och så klara. Himlen känns så nära att man kan ta på den. Vintergatan stäcker sig som ett diffust ljust band över hela himlen. Man förstår att Abraham, som var en gammal man, skrattade högt och hade svårt att tro det när Gud lovade att hans ättlingar skulle bli lika många som stjärnorna på himlen.
Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli" (1 Mos 15:5)
Allt lyser så starkt på himlen. Så här ser det inte ut hemma. Plötsligt lyser en stjärna upp och ett ljusstreck bildas på himlen. Ett stjärnfall!
Efter en stund ljusnar det och stjärnorna bleknar bort, men soluppgången blev inte riktigt den upplevelsen vi tänkt oss. Solen går nämligen upp bakom ett berg, så vi missar hela skådespelet. Vi ser bara att det blir ljusare och ljusare. Med ljuset kommer också värmen.
Frukost bestående av stekta ägg, bröd, olika röror och kaffe värmt över öppen eld väntar oss i ”mattältet” när vi sett färdigt på soluppgången. Sedan packar vi ihop och tar bil tillbaka till uppsamlingsplatsen vi kom från igår.
Att rida kamel och sitta på flaket på en Jeep är två helt olika upplevelser av att ta sig fram i öknen. Ungdomarna tjuter av förtjusning när Jeepen rusar fram över sanddynerna i ett moln av sand och ändå kör chauffören inte fort. Jag håller koll på hastighetsmätaren.
Beduinlägret försvinner bakom horisonten som om det aldrig funnits där, som om det bara var en dröm eller hägring. Vi åker vidare mot nästa äventyr och bevarar detta som ett minne för livet.
Maria Eddebo Persson
2017-06-09