Så skönt att Gud inte är som vuxna människor

I Viktor Rydbergs fina dikt om tomten som vakar ensam i vinternatten möter vi en fråga som har gjort fler än tomten sömnlös: Varifrån kommer vi och vart går vi? Ja, var och hur finner vi svaret på den frågan? Har vi något ursprung, är vi något mer än en produkt av slumpen, finns det något eller någon som bär genom livets villervalla? Jag tror inte att någon av oss förmår att ge ett heltäckande svar på den frågan. Tillvaron är för komplicerad och mångfacetterad för det. När man hör nobelpristagarna berätta hur de i sin mångåriga forskning sökt efter svaret på en enda av tillvarons gåtor så svindlar tanken när man tänker på hur många sådana hemligheter som fortfarande vilar oupptäckta i vårt enorma universum. Det är lätt att hålla med en av den moderna tidens störta snillen, Einstein, när han säger att man ödmjukt måste böja sitt huvud inför den kraft som finns i universums lagar. Allt detta är så stort och vi är så små.

Kanske är det just därför julens berättelse tilltalar oss. För i den möter vi någon som också är liten. Här talas varken om oförklarliga vetenskapliga formler, mäktiga världshärskare, smarta snillen eller en obegriplig Gud i en oändlig himmel långt ifrån oss. Tvärtom möter vi här ett litet barn, fött i en fattigt, enkel arbetarfamilj och stämplat av det förakt ett utomäktenskapligt barn vid den tiden tvingades bära. Barnet vi möter föds på ockuperad mark i den romerska provinsen Palestina, för att sedan drivas på flykt till Egypten av maktgalna människors terror. Ett litet fattigt flyktingbarn i ett av vår världs oroligaste område. Så beskriver julens berättelse hur det gudomliga i universums oändliga dimensioner, vår himmelske Fader, den Gud som skapat himmel och jord, väljer att komma oss mänskligt nära.

Här finns det fäste för livets stora frågor som vi ständigt söker. I julens budskap möter vi nämligen ett helt annat perspektiv än de stora och vuxnas kravfyllda, prestationstyngda och ofta så fördömande och gränsdragande sätt att se på oss och tillvaron. Utan krav på att vi skall förstå, följa vissa regler och lagar eller tillhöra en viss grupp, tro eller etnicitet, vänder istället julens barn sitt ansikte mot oss och talar till oss på spädbarnets vis. Utan ord men med en intensiv närvaro, med en blick som speglar universums vishet och djup, ser han uppmärksamt och intresserat på oss och väntar. Kommer vi att lyfta upp honom, ta honom i famnen och bära honom vid vårt hjärta – eller låta honom ligga kvar?

Han kan inte tvinga sig på oss, han kan bara vädja till vår inbyggda naturliga känsla att vilja ta emot, bära och beskydda de små. I barnets klara blick blir vi betraktade ur en annan synvinkel än ur de vuxnas. Barnet ser vem vi är i oss själva, inte vad vi presterar och åstadkommer i vuxenvärlden. Barnet är förväntansfullt, fördomsfritt och nyfiket intresserat av just dig. Barnet som enligt profeten Jesaja är Immanuel, Gud med oss.

Så skönt att Gud inte är som vuxna människor, att Gud ser på tillvaron och på dig och mig ur ett helt annat perspektiv. Julens barn vill få oss att lita på att det perspektivet finns. Men det vill också uppmana och utmana oss att omvända oss till det perspektivet. Jag tror att Guds sätt att möta och se på oss är den enda vägen till den fred och frid som änglarna sjöng om den första julnatten. Så låt oss denna julhelg våga anta utmaningen att i mötet med julens barn släppa taget om vårt vuxna, krävande och begränsade tankesätt, lyfta barnet till vårt hjärta och låta hans perspektiv få råda i våra liv.

Ingen välkomstgåva kan jag bära fram.
Om jag var en herde gav jag dig ett lamm.
Om jag ägde skatter skänkte jag dem visst.
Nu får du mitt hjärta, Herre Krist.
(Sv Ps 428:4)

Med önskan om en fridfull och välsignad julhögtid,

Eva Nordung Byström,
biskop Härnösands stift