Biskopsbrevet tar upp teologiska, ekumeniska och historiska perspektiv kring nattvarden. Det berör också mer praktiska eller pastorala frågor om hur det går till: Vem får dela ut nattvard? Vad gör man med bröd och vin som blir över? Är det okej med alkoholfritt vin? Och kan vem som helst delta i gemenskapen runt nattvardsbordet?
Frågorna, liksom övriga texter, har Svenska kyrkans 14 biskopar gemensamt resonerat kring under sina regelbundna möten.
Biskopsbrevet vänder sig i först hand till Svenska kyrkans församlingar och präster. Det är tänkt som ett redskap att samtala om vad nattvarden betyder, vilka traditioner som finns och vilken roll den spelar i gudstjänsten eller mässan som en gudstjänst med nattvardsfirande kallas. Prästerna har nattvardsfirandet som ett särskilt uppdrag, därför är brevet särskilt riktat till dem.
– Nattvarden är en gåva och ett mysterium som inte fullt ut går att förklara och förstå, men som man får ta emot ändå. Men för att den inte ska missbrukas eller trivialiseras behövs ett klargörande av vad vår lutherska tradition och lära säger. Inte minst för prästerna som ansvarar för att mässan firas på rätt sätt, säger biskop Eva Nordung Byström.
Avsikt med biskopsbrevet är också att lyfta fram gudstjänsten som en plats som är relevant för människor idag. Under 2000-talet har en flexiblare nattvardssyn slagit igenom i Svenska kyrkans tradition. Tidigare firades inte nattvard lika ofta som i dag och det kunde vara en mindre del av gudstjänstbesökarna som deltog i nattvarden.
– Barn, unga och vuxna går mycket oftare i mässan i dag än när jag var barn och ung vuxen vilket är fantastiskt att få vara med om, säger biskop Eva Nordung Byström.
Kajsa Åslin
2020-01-22