6 maj
EKHO Norr vill ställa frågan: Hur kommer du, konkret, att verka för HBTQIA i din roll som biskop?
Björn Westerlund, vigningstjänst, Arnäs församling
Kenneths svar:
I Jesu gärning var frågan om vem som var innanför och vem som stod utanför en gemenskap vägledande i allt han sade och gjorde. Och Jesus gick över gränser för att nå till den som var utanför. Det ger en kompassriktning för mig som kristen och för kyrkan – i syfte att öppna gemenskaper så att utanför kan förvandlas till innanför. Jag vill nämna detta först i mitt svar eftersom det ger en teologisk grundhållning. Genom kyrkans historia och även i nutid kan den som lever utanför heteronormativa ramar befinna sig i en minoritet som hamnar utanför på flera sätt. Då är det kyrkans kallelse att nå till den eller dem – och förvandla ett utanför till innanför för den som vill vara med.
I Svenska kyrkan har vi bearbetat och nått fram till en breddad förståelse av sexuell och personlig identitet som skapat en större acceptans och större möjligheter i kyrkans gemenskap. Inte minst manifesterat genom beslutet 2009 om att öppna kyrklig vigsel för samkönade par. Det beslutet vill jag värna och företräda. Sedan dess har mycket hänt både i Svenska kyrkan och samhället, men fortfarande krävs engagemang för att bana väg för en djupare förståelse för mångfalden av individuella och sexuella identiteter.
Regnbågsnyckeln finns sedan några år som ett processverktyg för kyrkans olika enheter för att samtala om värderingar i relation till HBTQIA-identiteter i syfte att välkomna mänsklig mångfald i församlingars gemenskap och verksamheter. Som rektor vid utbildningsinstitutet har jag varit med om att leda ett kollegium genom en arbetsprocess för att bli regnbågsdiplomerad. Ett gediget arbete av en mångfaldsgrupp ledde fram till utarbetande av en mångfaldsvision. Med denna erfarenhet vill jag i ett möjligt uppdrag framåt fortsätta arbeta för en kyrka som bejakar mångfald och öppnar för minoriteter – och som kan förvandla ett utanför till ett innanför.
I rollen som biskop ser jag det som självklart, och som en möjlighet för påverkan, att i samband med visitationer men även vid andra tillfällen följa upp hur församlingar och pastorat jobbar med mångfaldsfrågor och rättighetsperspektiv samt Regnbågsnyckeln. Sedan skulle jag behöva sätta mig in i hur långt framme Härnösands stift – och då menar jag stiftsstyrelse och stiftskansli – är i dessa frågor och vilka ytterligare initiativ som kan behöva tas. För en biskop är det viktigt att själv gå in i dialog med olika grupper för att lyssna in förväntningar på kyrkan liksom att vid olika tillfällen ta ställning för att manifestera en positiv inställning som gör skillnad för människor som upplever sig ifrågasatta eller utanför.
Både i samhälleliga krissituationer och de kyrkliga högtiderna är det väsentligt att kyrkan syns i media. Hur tänker du i dessa situationer agera som en kyrkans frontperson?
Knapp Bertil Eriksson, förtroendevald, Härnösands Domkyrkoförsamling
Kenneths svar:
Jag håller med om frågans utgångspunkt, och instämmer i vikten av att kyrkan är närvarande och synlig både i kristid och vid högtid. För en biskop är det möjligt att samspela med kommunikatörer i stiftet och nationellt som har en beredskap och en planering för kommunikationsinsatser både för kris och storhelg. När det allvarliga inträffar ska en biskop kunna framträda med lugn och stabilitet och beroende på det inträffade uttrycka medkänsla och tillit. När kristen tro och kyrka uppmärksammas särskilt vid högtider är det tillfällen för att lyfta fram bibliska berättelser och den kristna trons innehåll vilket en biskop kan få möjligheter att göra i olika slags media – eller själv ta initiativ till det. Kommunikation kan verkligen fungera som mission i flera fall.
Vad gäller krislägen beror agerandet mycket på om det är en allvarlig händelse lokalt inom stiftet eller om det är en mer omfattande katastrof i landet eller ett allvarligt läge i världen. Samspelet mellan en biskop och hela biskopsmötet samt mellan stiftsstyrelsen och kyrkostyrelsen blir nödvändigt i nationella eller internationella krislägen. Men vid stiftsrelaterade händelser kan en biskop själv med stiftets resurser behöva hantera det i samråd med ansvariga i en drabbad församling eller inom ett pastorat.
Sammantaget ser jag det som självklart att en biskop agerar och företräder Svenska kyrkan i olika mediakrävande situationer och ständigt har en beredskap och planering för det. Själv skulle jag se rollen som biskop som en plattform för att vara aktiv gentemot media inom stiftet, framför allt de tidningsredaktioner som finns. Närvaro i sociala medier kräver ett genomtänkt förhållningssätt och ett nära samspel med stiftets kommunikatörer.
Jag har två frågor som rör relationen mellan kyrkan och samhället. I samtalet med Anders Wejryd pratade ni om biskopens roll i samhällsdebatten.
Finns det någon fråga som ligger dig extra varmt om hjärtat, som du skulle vilja lyfta fram i debatten? Vad anser du är diakonins främsta roll i relation till samhället?
Sonja Bjermqvist, stiftsdiakon, Härnösands stift
Kenneths svar:
Kyrkan behöver se och försvara den enskilda människans oändliga värde. Det är att stå upp för det stora som ligger i att varje människa är skapad till Guds avbild. Sedan har mitt hjärta plats för flera angelägna frågor och värderingar som jag skulle vara beredd att debattera och argumentera för i en stiftsledande roll. Till exempel hur isärdragning av samhället riskerar en större polarisering och hur vissa grupper kan bli osynliggjorda i en del beslutsprocesser. Samhällsdebatten är ju inte heller stillastående utan olika tider och skilda situationer kräver ibland nya ställningstaganden från en kyrklig ledare. Vid sidan av samhällsdebatten – med vilken ofta avses medias debattutrymmen – så finns också andra möjligheter för en biskop att ta initiativ och påverka i det offentliga rummet genom uppvaktningar av beslutsfattare, yttranden av olika slag samt dialog med andra företrädare i offentlig sektor, näringslivet och civilsamhället.
Diakoni är för mig kyrkans kallelse som blir till många slags uppgifter för att värna omsorg om medmänniskor och utsatta samt stå för barmhärtighet och ge stöd när och där vi kan som kristna, både kollektivt och individuellt. I Svenska kyrkans diakoni har vi styrkan att ha diakoner som med sin särskilda kallelse och profession har till uppdrag att hjälpa kyrkan att både kritiskt och kreativt bedöma och värdera hur kyrkan i sin gemenskap och verksamhet ska navigera mellan att å ena sidan ge stöd och avhjälpa nöd samt å andra sidan påtala brister och vad som behöver åtgärdas med profetisk skärpa och socialpolitisk insikt. I sådana svåra avvägningar och laddade frågor kan en biskop vara till hjälp i samråd samt vara den som både försvarar och företräder viktiga ställningstaganden.
Vad innebär en öppen folkkyrka för dig? Vilken betydelse har förtroendevalda?
Lena Sjöberg, förtroendevald, Stöde församling
Kenneths svar:
Svenska kyrkans identitetsbestämning som en öppen folkkyrka handlar för mig mer om karaktär än kvantitet, dvs mer om vad som kännetecknar vår kyrka än hur stor den är i termer av medlemmar och resurser. Därför vill jag att kyrkans liv och verksamheter ska karakteriseras av öppna sammanhang med inbjudan och plats för alla som önskar vara med. Och att aktiva i kyrkan även ska nå folk utanför de egna leden och invanda ramarna. För mig finns ett par stickprov på hur väl våra församlingar lyckas vara en öppen folkkyrka. Det ena är hur mycket kyrkans port står öppen för spontana besök dagtid för att tända ljus, be en bön i stillhet eller uppleva kyrkorummets tilltal. Det andra är hur välkomnande det kan upplevas att kliva in i ett obekant kyrkligt sammanhang. Själv tycker jag det är tråkigt varje gång jag möter en stängd kyrkport under dagtid liksom jag saknar något ifall jag är ny på ett ställe utan att någon uppmärksammar det eller hälsar mig välkommen. Tänk om vi som är aktiva i kyrkan anstränger oss ytterligare för att engagera mer folk att ta ansvar för närvaro i öppna kyrkorum. Och tänk om vi med lite större mod övervinner vår försiktighet så att mer folk som dyker upp i kyrkans sammanhang känner sig sedda och välkomnade. Det är både en vision och en mission för en öppen folkkyrka!
Betydelsen av kyrkans förtroendevalda för att få med många erfarenheter och kollektiv klokhet i ett representativt ansvarstagande för kyrkans styrning och beslutsfattande går inte att värdera tillräckligt, så stor är den. Svenska kyrkans demokratiska struktur och beslutssystem ger goda förutsättningar för genomtänkta alternativ och mogna beslut med många involverade så att den öppna folkkyrkans karaktär förvaltas väl. Kyrkans förtroendevalda organisation tar också vara på något viktigt i den lutherska traditionen genom att det är en tillämpning av det allmänna prästadömet som finns tillsammans med en särskild ämbetskallelse till ledning och ansvar. Detta finns inbäddat och angivet i kyrkoordningens gemensamma ansvar som delas av ett kyrkoråd och en kyrkoherde i vigningstjänst liksom ansvaret i ett stift delas av biskop och förtroendevalda. Utifrån denna grund behövs sedan respekt och lyhördhet mellan personer i dessa roller med olika mandat i olika frågor.
29 april
Hur är er syn på EFS?
Sven-Erik Olsson, fd ordf i kyrkofullmäktige, numera korist i Brunflo kyrkokör.
Kenneths svar:
Jag uppskattar EFS som en viktig del av Svenska kyrkan. Genom mina egna studier på Johannelund (då EFS teologiska institut, nu teologisk högskola) så fick jag goda erfarenheter, främst runtom i Norrland, av det personliga engagemang och ansvarstagande i församling som för mig kännetecknar EFS. Historiskt har rörelsen haft stor betydelse för Svenska kyrkans tro och liv liksom EFS även idag står för bidrag till en evangelisk-luthersk förståelse av kyrkans uppdrag, inte minst genom att lyfta fram det allmänna prästadömet och betona mission. Ibland tycks det mig att många söker modeller för en tätare gemenskap i kyrkan liksom ideellt engagemang runtom i andra samfund och utomlands utan att upptäcka vad som finns i EFS sätt att vara och verka som kyrklig rörelse. Sedan tycker jag att EFS – både nationellt och på en del håll - under de senaste 20 åren har navigerat märkligt oppositionellt i en del frågor och vägval. Det tar dock inte bort min uppskattning av EFS där medlemmar i en förening eller samarbetskyrka hängivet arbetar vidare med barn- och ungdomsverksamhet, musik och körer, lärande och undervisning i kristen tro, diakonala insatser och gudstjänstfördjupning samt tar ansvar som förtroendevalda i en församling. Som kyrkoherde i Umeå var jag glad över de tre samarbetskyrkor som fanns – och finns - i pastoratet. Där förenades en trofasthet mot kyrkan med en hängivenhet att se sitt liv i Guds tjänst liksom en beredvillighet att vara med och bidra.
Mina funderingar till er båda är att ni är idag boende på annan ort än i vårt stift, kommer ni att flytta hit eller tänker ni er att flyga in och flyga ut och fortfarande vara bosatt där ni bor idag?
Britt Carlsson, ordförande i kyrkorådet, Krokoms pastorat
Kenneths svar:
Om jag blir kallad som biskop till stiftet är det självklart med en flytt till Härnösand. Biskopsgården är dessutom tjänstebostad som en viktig utgångspunkt. Sedan behöver jag med min familj prata mer om hur fort och hur många som ska landa i Härnösand. Vi är en familj på 6 personer. De äldsta barnen bor redan på andra orter medan vår yngsta dotter går på gymnasiet. Dessutom har min fru arbete i Uppsala. Det innebär att tid behövs för en omställning. Min fru är den enda i familjen som tidigare har bott i Härnösand när hon läste på musikgymnasiet. Men hela familjen har sedan länge ett fäste på Höga kusten där mina svärföräldrar bor sedan många år. Därför är vi där ofta och har många favoritställen som vi återvänder till. Så, det handlar för mig inte om ”att flyga in och flyga ut”. Däremot ser jag framför mig många resor i tjänsten för en biskop; främst i stiftet men också i övriga landet liksom internationella kontakter. I biskopstjänsten ingår arbete i Uppsala många dagar per år med kyrkomöte och biskopsmöte. Redan i mitt nuvarande arbete som rektor vid utbildningsinstitutet är jag verksam på flera orter, inte bara Uppsala och Lund, och åker väldigt mycket tåg. Det tänker jag mig gäller också för en biskop.
Vilken erfarenhet har du av arbetet med Kyrkans Färdplan för klimatet? Vad har varit framgångsrikt? Vilka utmaningar och vägar till framgång kan du se i processen för att Färdplanens mål? Hur vill du i egenskap av biskop påverka församlingarnas process med Färdplanen?
Marianne Staaf Gälldin, förtroendevald, Sundsvalls församling
Kenneths svar:
Liksom frågan innehåller fyra delfrågor delar jag upp mitt svar i fyra delar.
1) De senaste fem åren har jag som rektor följt arbetet med färdplanen främst i ledningsgruppen för kyrkokansliet. Mitt ansvar har varit att se inom vilka delmål som utbildningsinstitutet kan bidra vad gäller både klimatneutralitet och värderingsförändringar. I undervisning om och arbete för internationellt engagemang finns klimathot och strävan efter hållbarhet med som en naturlig och nödvändig dimension. Sedan innehåller färdplanen målsättningar inom många områden vilka jag som rektor inte haft inom mitt arbetsfält, t.ex. fastigheter, energianvändning och skogsförvaltning.
2) Det som förhoppningsvis blir mest framgångsrikt med det breda åtagandet i färdplanen är ambitionen att göra skillnad och det genomtänkta upplägget för arbetet under lång tid. Uppföljningen av etappmål är en integrerad del av verksamhetsuppföljningen och min erfarenhet är att det fungerar som en uppfordrande påminnelse för att jobba medvetet för hållbarhet.
3) På den tredje delfrågan vill jag svara utifrån min erfarenhet som kyrkoherde och tillämpa det. Redan innan färdplanen beslutades för hela Svenska kyrkan arbetade jag i Umeå för och med kyrkans miljödiplomering. Det var genom en gemensam process och förankrade beslut som ett stort pastorat bestämde sig för att jobba för hållbarhet inom många verksamhetsområden. Det krävdes både drivande eldsjälar som kom med idéer och synpunkter liksom ansvarstagande förtroendevalda samt ett uthålligt arbete i ledningsgrupp. Det är en stor utmaning att få alla lagdelar i församling och kyrka att samarbeta för att gå i mål och faktiskt göra skillnad. Jag ser att motsvarande lagarbete gäller i många processer som hakar i nuvarande färdplan för klimatet.
4) För en biskop i ett stift ser jag det som både viktigt och motiverande att följa upp församlingars ansvarstagande för hållbarhet främst som en del av visitationer. Jag har ingen inblick i hur det görs hittills men ser det som en självklar del att följa upp och ta ställning till ifall det blir aktuellt. Som inom andra områden tror jag det är viktigt för en biskop att jobba målmedvetet och uthålligt liksom att vara motiverande och uppmuntrande för att få många att bidra till ett gott arbete.
Musiken är ett mycket viktigt inslag i gudstjänsten. Hur tycker du att musiken inom gudstjänstlivet bör utvecklas utifrån att både behålla dagens gudstjänstbesökare, men även att locka till sig fler både nya och yngre besökare?
Pontus Persson, förtroendevald, Östersunds församling
Kenneths svar:
Jag instämmer verkligen i hur viktig musiken är för gudstjänstlivet – och för många är musiken i sig en gudstjänst som rymmer andlighet och en närhet till Gud. När orden blir trötta och nötta eller när inga ord finns, så kan musiken förmedla något innerligt och öppna för en större verklighet. Jag har genom åren haft privilegiet att få jobba med flera hängivna och skickliga kyrkomusiker som har stått på två stadiga ben; både som medvetna och professionella förvaltare av ett kyrkligt musikaliskt arv och som motiverade förnyare som jobbar med olika uttryck och även experimentellt. Utifrån sådana goda samarbeten tycker jag att det är viktigt med både klassiskt kyrklig repertoar och en bredd av genrer. Inom kyrkomusiken hyllar jag mångfald, liksom på flera områden. Kyrkomusiker har stora möjligheter till samverkan med andra musiker och kulturaktörer vilket ofta ger flera ringar på vattnet. När kyrkomusiker dessutom ges arbetstid att engagera sig för orgelskola och musikundervisning så är de med och bygger framtidens kyrka. Likaså kan mycket ske när kyrkans musiker ger utrymme för unga att ta plats för att sjunga och spela. Det gör också att många anhöriga och vänner dras med och blir intresserade av vad som händer i kyrkan. Kyrkomusiker som jobbar tålmodigt med körmedlemmars delaktighet lockar också fram både intresse och ansvarstagande från många som genom det ofta blir engagerade i mer av församlingens liv.