Lyssna

Jämställd tröst leder vidare

Prästerna Kerstin Dillmar och Lars Björklund undersöker tröstens påverkan på det som gör ont i våra liv, i sin bok Vara skillnad – om tröst och mod att finnas. Uppslaget till boken fick de under pandemin när de mötte vårdpersonal, patienter och närstående som ställde frågor kring tröst.

– Det var väldigt stränga regler kring besök i början på pandemin. Närstående fick inte komma och vara med ens när någon låg inför döden. Frågor om tröst kom nära, personalen funderade över hur de skulle klara situationen, säger Kerstin Dillmar, präst i Uppsala domkyrkoförsamling och kaplan på Sigtunastiftelsen.

Lars Björklund och Kerstin Dillmar, som båda jobbade som sjukhuspräster på Akademiska sjukhuset i Uppsala då, såg behovet av råd och vägledning och skrev tillsammans Vara skillnad – om tröst och mod att finnas. Boken riktar sig i första hand till själavårdare, men är läsvärd för alla som funderar över hur de ska kunna trösta eller har behov av tröst själv.

Lars och Kerstin menar att det finns en brist på jämställd tröst. Den jämställda trösten innebär ett möte som innehåller respekt för den drabbades integritet och tilltro till den drabbades förmåga att på olika sätt kunna hantera sin livssituation. Det betyder att man möts i ögonhöjd och inte som en vuxen som tröstar ett barn. 
– Den som sörjer eller är ledsen kommer att känna sig övergiven och om deras sorg eller det man drabbats av förminskas, kommer det att bli svårare att uppleva att man blir tröstad. För att tröst ska kunna uppstå behöver verkligheten få vara svår. En jämställd tröst tar inte ifrån någon styrkan att ta sig vidare, säger Lars Björklund, pensionerad präst och föreläsare.

Men hur ska man göra då för att trösta på bästa sätt? Och vad är det som behövs för att trösten ska kännas som tröst på riktigt? Kerstin Dillmar och Lars Björklund har tagit fram en modell som de valt att kalla ”trösten fyra hörn”. I dessa hörn finns omtanke, perspektiv, tilltro och tillhörighet. I akuta lägen kan hörnet omtanke vara det viktigaste, många gånger i form av endast närvaro.
– Våga möta det tröstlösa, hopplösa, meningslösa och stanna kvar. Ställ frågor som: orkar du berätta? Hur känner du dig? Då kan du få en berättelse av den som sörjer. Ta dig tid att ta emot berättelsen. Bli inte rädd för ledsenheten.  Erbjud en relation, även om den är sporadisk. Hör av dig på telefon eller sms. Bor du i närheten kan du föreslå en promenad, eller erbjuda praktisk hjälp, kanske ta med lite mat eller tvätta bilen, säger Lars Björklund

Trots att sorg är något personligt är det samtidigt något som förenar oss alla då det är sällsynt att gå genom livet utan behöva gå igenom någon form av sorg eller förlust. 
– Allhelgona är en helg där den sörjande kan möta andra som sörjer. Det kan ha en tröstande effekt att det är fler än jag har gått igenom liknande saker som att ha förlorat någon närstående, säger Lars Björklund

Kyrkan spelar en viktig roll i att ta emot människor och ge en upplevelse av gemenskap trots att man kanske inte känner varandra. Gudstjänster och andra tillfällen att samlas kan vara betydelsefulla, trots att man inte alltid vet varandras namn. I kyrkan finns också erfarenhet och förståelse för att livet kan vara riktigt svårt ibland. 
– Vi vet att det är viktigt för oss människor att höra till olika sammanhang för att kunna hantera de motgångar och förluster vi ställs inför. Bönen är också viktig, för den bryter stumhet. Man får ett språk för sin förtvivlan, säger Kerstin Dillmar. 

Maria Eddebo Persson
2022-11-01

Det kan ha en tröstande effekt att det är fler än jag har gått igenom liknande saker ...

Lars Björklund