I sorgens landskap – där vi både vandrar i mörka dalar, tittar tillbaka mot det som varit och söker en väg framåt – möter vi också frågorna om meningen med allt. Varför finns döden? Hur ska jag leva det liv som är mitt? I brottningen med de stora frågorna finns även kampen mellan ont och gott, i vårt samhälle och vår värld. Det är en verklighet svår att bära när livets kappsäck är fylld av sorgens tyngd. Varför finns så mycket hat, egoism, galenskap och makthunger?
De existentiella funderingarna om livet, meningen och tillvaron är något många av oss pratar allt för sällan om. Vi är så ovana att hantera dessa frågor att vi gör vad vi kan för att undvika dem. Och vi gör det i så hög grad att det påverkar vår hälsa. Sjukvården har under en längre tid talat om hälsans existentiella dimension, något som folkhälsomyndigheten numera också ser som en viktig hälsofaktor.
I en tid som beskrivs som postsekulär tror jag att vi alla behöver återerövra språk, symboler, riter och rum för de stora existentiella frågorna. Vi behöver våga göra den inre resa som tar dessa frågor på allvar och vi behöver prata mer med varandra om dem.
De materialistiska och konsumistiska idealen i vårt samhälle behöver ställas mot en motkraft som säger att tillvaron inte bara hänger på oss själva och vår egen förmåga. Att det finns något annat som bär och håller när prylar och pengar inte tröstar. Innerst inne vet vi ju de flesta av oss att det är så. Det är därför vi tänder ljusen i allhelgonamörkret.
Här kan vi som kyrka fylla en viktig funktion i samhället. Här finns rummet och riterna, språket och vanan att prata om de stora existentiella och andliga frågorna. Och här finns hoppet om – och tron på – ett ljus som är starkare än mörkret. Det är så viktigt, inte minst i den tid vi lever nu, att vi alla medarbetare i Svenska kyrkan ser den oas som kyrkan och vår tro kan vara i en orolig värld. Det är något vi både ska vara rädda om och stolta över.
Vi behöver också ta ansvar för att samtalet kring de stora frågorna hålls levande. Inte bara som ett erbjudande om färdiga svar, utan som en famn där vi gemensamt utforskar dessa frågor och tillsammans vandrar på livets väg. En väg som inte är planlös utan har ett mål att sträva mot bortom den sekulariserade tankevärlden.
Så låt oss prata mer med varandra om livets stora frågor. Låt oss på samma sätt som vi tror på ljuset i mörkret våga tro att det finns något mer än det vi kan se, ta på och förstå. Något som är mer än yta, prestige, popularitet och ställning. Något som erbjuder en mening och ett sammanhang i en tung tid.
Låt oss tala med varandra om att det finns en kärleksfull kraft som vill oss alla väl, om hoppets och evighetens Gud som omsluter och bär både levande och döda. Låt oss be Gud att ge oss kraft och mod att tillsammans tända det trotsiga hoppets, tröstens och kärlekens ljus i världens, sorgens och själens novembermörker.
När sorgen känns tung i mitt sinne och vägarna vilsna att gå,
när djupaste tvivel förmörkar de stjärnor jag gärna vill nå.
Då knäpper jag mina händer till bön i min Faders hus
Det skänker mig ro och besinning, skänker mig glädje och ljus.
(Lars Berghagen, psalm 950, Psalmer i 2000-talet)
Eva Nordung-Byström, biskop