20 år sedan kyrkan och staten blev särbos

Skilsmässor kan vara stridbara och skapa bitterhet. Men vid millennieskiftet när svenska staten och kyrkan gjorde slag i saken gick det lugnt till. Kanske berodde det på att parterna gått i samtalsterapi i över 40 år. – Och egentligen är vi inte helt skilda. Man kan nog säga att vi blev särbos, menar biskop Eva Nordung Byström.

Själv var hon då, för 20 år sedan, gymnasie- och universitetspräst i Örnsköldsvik. De frågor hon var mest upptagen med rörde sig knappast om kyrkans band till staten.
– För de ungdomar jag mötte dagligen handlade de angelägna frågorna då som nu om livets mening och hur man finner sin egen väg vidare, om kriser och relationer, eller helt enkelt om hur man ska klara nästa tenta eller få pengarna att räcka, säger hon.

Men visst funderade hon själv på hur framtiden skulle te sig i en kyrka på egna ben.
– Mina förhoppningar var en friare kyrka som skulle få besluta i sina egna angelägenheter och där styrelser och råd skulle vara mindre styrda av partipolitik eller den kommunala förvaltningsmodellen. Samtidigt fanns en farhåga kring vad det skulle innebära att vi präster inte längre skulle vara anställda av stiften utan ha de lokala kyrkoråden som arbetsgivare.

Blev det som du trodde?
– Mycket blev faktiskt bättre. Jag tycker att vi har blivit professionellare i vår verksamhet och vi är tydligare nu med att vi är en kyrka, ett trossamfund och inte en kommunal förvaltning, en bygdeförening eller en ideologisk förening.
– Jag tycker också att vi har blivit tydligare i vår kommunikation med att allt vi gör vilar på den kristna tron. Att Jesu kärleksbudskap innebär att vi värnar människovärdet, samhällets kristna värdegrund och vårt förvaltaransvar för miljö och natur. Och att vi som kyrka både är en kyrka i Sverige och ingår i ett stort internationellt sammanhang.

Något du är besviken över?
– Min största förhoppning, att slippa det kommunala förvaltningsarvet, har till viss del kommit på skam. Våra förtroendevalda är i högre grad mer kyrkligt engagerade nu än tidigare, men det finns ändå en syn på vår förvaltning som lever kvar från statskyrkotiden, mer än vad regelverket föreskriver, säger Eva Nordung Byström.

Mycket blev faktiskt bättre. Jag tycker att vi har blivit professionellare i vår verksamhet och vi är tydligare nu med att vi är en kyrka, ett trossamfund och inte en kommunal förvaltning, en bygdeförening eller en ideologisk förening.

Biskop Eva Nordung Byström

När staten och kyrkan gick skilda vägar hade frågan utretts och diskuterats i både riksdag och kyrkomöte flera gånger. Den första utredningen tillsattes redan 1958, tog tio år att slutföra, fick skarp kritik och ledde inte till någon förändring. Under åren kom nya utredningar och andra mindre reformer genomfördes.

Så inför millennieskiftet ansågs tiden mogen. Beslutet togs i riksdagen 1998, en ny lag om Svenska kyrkan stiftades och året därefter antog kyrkomötet en ny kyrkoordning. Många pastorat hade i remissrundan några år tidigare ställt sig negativa till planerna. Och pastoraten i Härnösands stift hörde till de mest negativa. Det var införandet av en medlemsavgift, och att rätten att ta ut kyrkoskatt därmed skulle tas bort, som var orosmomentet. Men eftersom de flesta av landets större pastorat var positiva till en relationsförändring ansåg riksdagen att det vägde över.

I dag, 20 år senare, tar nog de flesta det för givet att Svenska kyrkan ska vara ett från staten fristående trossamfund. Kanske är det dags för nästa steg i frigörelsen.
– Jag ser gärna att vi släpper vår nuvarande tunga och kostsamma organisationsform som är en kopia av kommun, region och stat.
– Jag skulle också gärna se att staten tar ett större ansvar för vårt gemensamma kyrkliga kulturarv eller att vi själva får mer frihet i vår förvaltning och vårt bruk av kyrkobyggnaderna så att vi kan använda dem på ett mer resurseffektivt sätt.

För även ett särboförhållande, som i historiens ljus ännu bara är i sin linda, behöver omsorg.
– Staten ska vara sekulär, samtidigt som den skall värna om religionsfriheten. Och det är viktigt att det inte ses som att man enbart skall värna om frihet från religion, utan att också rätten till religion värnas, säger Eva Nordung Byström.

Kajsa Åslin
2019-12-27

BILDTEXT: Millennieskiftet firades stort världen runt. Lite mer i det tysta föddes vid samma tidpunkt Svenska kyrkan i sin nuvarande form.
Foto:  Stefan Leonardsson/Ikon

Fakta: Svenska kyrkan är lagstadgad

Lagen om Svenska kyrkan (1998:1591) stiftades inför relationsförändringen. Det ger Svenska kyrkan en speciell ställning jämfört med andra trossamfund.

 

Lagen slår fast att Svenska kyrkan ska vara ett evangeliskt-lutherskt trossamfund och en öppen folkkyrka med rikstäckande verksamhet. Den anger församlingens grundläggande uppgift: att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Den sätter också ramar för kyrkans förvaltning av skog och mark. 

 

I samband med relationsförändringen gjordes även en överenskommelse om statens ansvar för det kyrkliga kulturarvet, genom att Svenska kyrkan gavs rätt till viss ersättning för kulturhistoriskt motiverad restaurering.

 

I nästan alla landets kommuner har Svenska kyrkan statens uppdrag att vara huvudman för begravningsverksamheten.