Hede kyrka
Foto: Jenny Michanek

Hede kyrka

Nuvarande kyrka uppfördes 1613. Tidigare kyrka på samma plats brändes ned 1611 av svenska trupper. Första kyrkan var byggd av trä och låg på norra sidan om Ljusnan.

 

Åren 1770-1775 byggdes kyrkan till under ledning av byggmästare Per Olofsson i Dillne. Nuvarande långhus och sakristia tillkom då.

 

Vapenhuset av trä i nygotisk stil uppfördes 1890. Kyrkan har vitputsade väggar och täcks av ett högt valmat säteritak som är klätt med träspån. Kyrkorummets tak har ett spegelvalv. Söder om kyrkan finns en fristående klockstapel med lökkupol. Stapeln byggdes 1751 av dragonen Anders Kjellberg.

 

 

Hede kyrkas klockstapel
Hede kyrkas klockstapel Foto: Jenny Michanek

Inventarier

Orgeln är byggd 1982 av Grönlunds Orgelbyggeri.

Altartavlan är målad av Pehr Sundin i Sunne som även har färgsatt inredningen.

Predikstolen är tillverkad 1776 av Jöns Ljungberg och utökad 1790 av samme mästare. Tillhörande ljudtak är tillverkat 1730 av Jöns Halfvarsson-Hedin född i Hede.

En dopängel är tillverkad 1735 av Jöns Halfvarsson-Hedin.

En korbåge av trä med snidade blomrankor är tillverkad omkring år 1811 av Olof Ingebriktson.

Längre historik


De tidigaste kyrkobyggnaderna

Ordet socken har samma stam som ordet söka. Det område inom vilket människorna sökte sig till samma kyrka kallades socken. Eftersom Hede nämns som socken 1403 måste det ha funnits en kyrka här. Den var då en annexkyrka under Sveg. Man vet mycket lite om den. Uppgifter finns att den låg på den s.k. Prästvallen norr om Ljusnan och var ett litet träkapell. Den första prästen ska ha hetat Jogan (el Johan) Jonsson och tjänstgjorde här 1505–1511. Att byn låg där i sydlutet mot älven var naturligt liksom det faktum att landsvägen genom Härjedalen, från Kolsätt till Långå, följde Ljusnan på norra sidan ända till 1850-talet.


Kyrka nummer två var delvis av sten. Den låg på samma plats som den nuvarande kyrkan. Den första kyrkan, träkapellet, togs ner och sattes upp på den nya kyrkplatsen. Den användes som bårhus; senare som hölada.

1600-talet

Under Balzarfejden 1611 brändes kyrkan ner. Enligt sägnen skall man ha tvingat en Hedepojke till att sätta eld på kyrkan. Byns sju gårdar brändes också ner. Befolkningen flydde till Norge. Efter hemkomsten två år senare var socknen så åderlåten på pengar och folk att många socknar i Jämtland och Härjedalen skänkte pengar till Hede för att kunna uppföra kyrkan igen och avlöna prästen. I kyrkbyn fanns det bara runt 15 gårdar, som alla kämpade för sin överlevnad. Man får anta att taket på kyrkan hade bränts liksom delar av inredningen, men att yttermurarna stod kvar. Den kunde nu repareras för att åter kunna användas.

Vad som sedan hände med kyrkan under 1600-talet vet man inte mycket. Det var oroliga tider. Landskapet Härjedalen tillhörde ibland Sverige och ibland Norge. Men 1645 slöts fred mellan Sverige och Danmark- Norge och Härjedalen tillhörde plötsligt Sverige. Några årtionden senare, 1686, inspekterades Långå Skans av den svenske kungen Karl XI. På väg därifrån besökte han gudstjänsten i Hede kyrka, och visade sig nådig genom att lova ekonomiskt bistånd till hjälppräst i pastoratet och genom att skänka sitt porträtt till kyrkan.

1700-talet

1700-talet började med fortsatta oroliga tider. Hedesonen Jöns Halvarsson-Hedin, som i ofredstider skrivit ut soldater till armén, hade varit i Stockholm och lärt sig skulptera i trä. När han kom hem till Hede såg han sig om efter uppgifter där han fick utlopp för sitt skapande. Det är kanske han som har målat takmålningarna. Den som sitter över koret och föreställer Kristi återkomst är daterad till 1729. Mitt över långhuset kan man se Jesus komma på himmelens skyar, medan bilden över läktaren visar Döden med sin lie. Helt säkert har han skapat ljudtaket över predikstolen. Han har också ur ett åskskadat träd, som han fann vid sin fäbod, skulpterat dopängeln, vilken han skänkte till kyrkan 1735.

1751 uppfördes klockstapeln. Den har lökkupol. Man tror att hemvändande krigsfångar inspirerat till detta. 1775 gjordes en utbyggnad av kyrkan. Man kan se årtalet 1775 på vindflöjeln som sitter på taket. En del av muren från den tidigare kyrkan ingår i denna kyrkas sydöstra del. Byggmästare var bonden Pehr Olofsson från Dillne i Oviken. Nu gjordes kyrkan större och blev i huvudsak som vi ser den i dag.

Inredningen i kyrkan utfördes av Jöns Ljungberg från Ljungdalen. Han hade också gått i snickarlära i Stockholm och fått del av den stil som då var högsta mode; rokokon. Han hade anlitats för att göra en predikstol till Vemdalens kyrka. Den kom att likna en rokokobyrå och väckte beundran. Detta var 1763 och när han blev inredare i Hede kyrka på 1770-talet hade han utvecklat en lokal variant av stilen, som kom att kallas Härjedalsrokoko. I Hede kyrka blev det altarrund, nummertavla, predikstol, utsirad ingång till trappa och sakristia, dörrar, korskrank med båge och en konfitiorpall till altaret (konfitio = jag bekänner). Den predikstol han byggde i Hede anpassades efter det ljudtak som fanns och var alltså inte så stor. Själva kyrkbygget var antagligen färdigt 1775 eftersom det är det årtalet som finns på vindflöjeln på taket.

Per Sundin, en målare från Sunne i Jämtland, anlitades 1790 till att färgsätta och måla kyrkorummet. I samband med detta kom Jöns Ljungberg tillbaka för att bygga om predikstolen och dessutom flytta fram den till fönstret. Vid det laget hade den gustavianska stilen nått snickaren och han försåg t.o.m. den nya korgen med kristna symboler: korset med kopparormen, de två lagens tavlor, bibeln och trons ankare. Per Sundin gav kyrkan en rik och ljus färgsättning i tidens smak. Altartavlan, komponerad av honom själv, är typisk för tiden. Ingen sargad korsfäst Kristus, bara ett tomt kors, så när som på en törnekrona påminnande om vad som skett. Längst ned vid korsets fot slingrar sig en orm, som plågad syns bita i syndafallets äpple. Längst upp, omgivet av kringstrålande moln, finns treenighetstecknet i vars mitt man ser Guds öga. Upp emot detta svävar små änglar, kanske bärande på församlingens böner. Kristus själv är uppenbarad genom oblat, Kristi kropp, och kalk, Kristi blod, framställt längst ned över altarbordet. Dessa motiv omramas av ett s.k. skenperspektiv bestående av ramverk, pelare och draperier. Under altartavlan och under altaret kan man skymta rester av gamla målningar.

1800-talet

Under 1800-talet byggdes läktare och kyrkan fick sin första orgel. Även kyrkan drabbas av modets nycker. Vid 1800-talets slut ansågs det att kyrkor skulle vara vita invändigt, varför Hedes lilla rokokokyrka var alldeles omodern. Korbåge och korskrank åkte ut. De gamla bänkarna med dörrar försvann och hela härligheten målades vit utom det som var förgyllt. Dopängeln som under en tid varit utvisad fick komma in igen och även den blev vitmenad.

1900-talet till nutid

1929 hade de antikvariska myndigheterna vaknat och anbefallt församlingen att återge kyrkan sina ursprungliga färger. Något lite hände, men snart nog tog modet, pengarna eller intresset för saken slut. 1960 var man tvungen att sätta igång en genomgripande renovering. Den väldiga järnkaminen togs bort, elvärme installerades. Korskrank och båge återkom. Nya bänkar sattes in. Altartavlan genomgick reparation och rengöring. Altarrundeln togs fram. Dopängeln flyttades dit den nu står och återfick sina färger.

1982 fick kyrkan en förnämlig orgel; en Grönlundsorgel. Plattskärningar från början av 1700-talet fick sin plats på framsidan av korskranket. Längst nere vid södra dörren finns tavlan med det svenska riksvapnet och under predikstolen det dansk-norska riksvapnet. Man hade verkligen garderat sig.

Sen finns det två tavlor med kristna symboler. Till höger en platta som föreställer en pelikan, som hackar sitt eget bröst för att med sitt blod mata sina ungar (den självutlämnande kärlekens symbol). På andra sidan mittgången föreställer plattan ett livsträd. Den är lite märklig därför att ursprunget är en legend från Orienten. Det kan kännas långsökt att knyta denna sällsynta skildring till en landskyrka i det avlägsna Härjedalen, men så är det i alla fall. Den föreställer en yngling, d.v.s. den sorglösa människan, som jagas av döden. Han har räddat sig upp i livets träd, men han lever osäkert. Tiden i form av två råttor gnager på trädets stam: en vit (dagen) och en svart (natten). På ena sidan har han enhörningen, döden, och på den andra en eldsprutande drake, som väntar på att uppsluka honom när tidens råttor lyckats underminera trädet. Kontentan är Momento mori: glöm inte din väntande bortgång.

År 2010 installerades fjärrvärme. Målningar och väggar rengjordes.

Längre historik skriven av Britta Aronsson och Astrid Edman,
Hede mars 2015