Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Svenska Gustaf-Adolfskyrkan i Hamburg Besöks- och postadress: Svenska Gustaf-Adolfskyrkan , Ditmar-Koel-Str. 36, DE-20459 Hamburg Telefon: +49(40)32031404 E-post till Svenska Gustaf-Adolfskyrkan i Hamburg

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Svenska Gustaf-Adolfskyrkan

Historia - bakgrund

Svenska Gustaf-Adolfskyrkan klarade sig till stor del av bombningar i andra världskriget

Lesen Sie hier auf DEUTSCH

UNDER ÖVER 130 ÅR HAR DET FUNNITS EN SVENSK FÖRSAMLING I HAMBURG

Gustaf-Adolfskyrkan
Svenska Gustaf-Adolfskyrkan i Hamburg, januari 2016 Bild: Margareta Schirmacher

Det var främst den ökade sjöfarten på Tyskland som redan 1870 väckte tanken hos Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens sjömansmission om att sända ut en sjömanspräst. Möjliga orter som skulle behöva besättas var Lübeck, Hamburg och Bremerhaven. Valet föll på Hamburg.

Pionjärtiden
Den 30 augusti 1883 räknas som begynnelsedagen för den svenska sjömanskyrkoverksamheten  i Hamburg. För den verksamheten
blev pastor L A Olsson banbrytare. Han hade tidigare varit missionär i Afrika och hörde till dem som 1873 reste ut med missionsskeppet „Ansgarius“. Arbetsfältet var stort och krävande. Sjöfarten var redan då livlig. Därtill kom de många skandinavierna mest svenskar som utvandrat till Tyskland. De första månaderna var det svårt med lokalfrågan.
Man höll främst andakt ombord i fartygen men även i inhyrda lokaler i staden främst då i den engelska kyrkan.

Uppbyggnadstiden
Sjöfarten tilltog. Under 1888 anlöpte 685 skandinaviska fartyg Hamburg. 1891 revs den engelska kyrkan som man främst haft gudstjänsterna i. Lokalfrågan var det stora problemet under många år men pastor J O A Englund, som kom redan 1886 som hjälppräst till Hamburg arbetade nitiskt och målmedvetet både i det dagliga arbetet och för att få lokalfrågan löst. En mycket svår tid fick Englund och hans medarbetar uppleva 1892, då en hemsk koleraepidemi härjade i Hamburg.
Mot slutet av 1890-talet anlöpte ca 1.000 skandinaviska fartyg årligen Hamburg. Detta innebar ca 17.000 männsikor, som fanns ombord. Man räknade också med nästan lika många skandinavier i engelska och tyska fartyg. Dessutom omkring 1.800 svenska  bosatta i Hamburg och flera hundra norska och finska medborgare. Fortfarande hade man ingen lösning på lokalfrågan. I Mikaelikyrkans församlinghus hölls under flera år alla gudstjänster och större fester. Men målet var klart: en egen kyrka.

År 1903 fick pastor Englund fullmakt av EFS styrelse att med Hamburgs kommunalstyrelse träda i underhandling rörande förvärv av en staden tillhörig, synnerligen väl belägen tomt“. Köpet av Ditmar-Koel-Strasse 36 blev klart i nov 1903. Den norske arkitekten Th Yderstad fick uppdraget att bli kyrkobyggets arkitekt. Grundstenen lades den 27 jan 1906. Sjömannen Hans Hansson ifrån Gotland som seglat till sjöss i 58 år skänkte pengar till kyrklockan.
 Andra söndagen i advent 1906 tog man läsrummet i bruk som provisorisk gudstjänstlokal . Ett ord av pastor Englund, när han tog läsrummet i bruk , må citeras “ Gud är kärlek -  står det inristat i sten på kyrkans mur. Hade Gud icke varit kärlek, hade aldrig denna byggnad blivit rest. I en annan sten är profetens ord inristade: Hör Herrens ord! Även ett manande ord till dem, som vandra därute.
Den stora högtidsdagen blev den 12 maj 1907, Reformationsdagen, då ärkebiskop J A Ekman invigde Gustaf-Adolfskyrkan med predikan av professor  A Kolmodin.
I den nya kyrkan fick den finska sjömansmissionen eget läsrum. I dec 1911 hade pastor Englund varit i Hamburg 25 år. Folket strömmade till kyrkan och det blev en stor festdag. Svenska klubbens ordförande överlämnade en dyrbar servis av silver och en unik  prästkrage av silver från Finland överlämnades.

Stagnationstiden
Under 1913 har man hört sjömän klaga över dåliga tider i Hamburg, skrev pastor Wolfbrandt i sin årsrapport . Allt stannade på en gång. Sjöfarten upphörde och arbetet tog slut. Våra sjömän jämte de yngre fastboende skyndade att i skaror hörsamma hemlandets mobiliseringsorder. Afrikamissionären pastor Olaf Eriksson skrev 1916 att någon egentlig sjömansmission inte  har kunnat bedrivas, enär hamnen varit avstängd för fartyg av främmande nationalitet. Man ordnade samkväm och på sommaren företog man utflykter i sällskap med norrmän, danska och finnar. Skandinavierna slöt sig samman också vid gudstjänsterna, eftersom det endast var regelbunden gudstjänst i den svenska kyrkan.
Sjöfolk saknades men i den stora kolonin på  ca 2000 svenskar fans mycket arbete. Många levde under mycket svåra förhållanden. „Våra landsmän lider formlig nöd“ skrev pastor Haag  i december 1918.
 
Mellankrigstiden
Denna tid varade från hösten 1918 till den 1 sept 1939. Den första delen omfattar åren 1918-1930, den andra delen den tid under vilken nationalsocialistera kom till makten.
Första perioden innebar revolution, inflation, depression, arbetslöshet, matbrist, men också ett hejdlöst nöjesliv, utbredd prostitution och hänsynslös agitation mot kristendom och heliga ting.
På våren 1919 kom de första svenska båtarna till Hamburg efter nästan fem års fullkomlig stillhet. Vid den sedvanliga festen på Annandagen samlades omkring 150 personer, därav ca 80 svenska och norska sjömän. Mat och framförallt mjöl hade skänkts utav vänner och julklapparna räckte till.
Behovet av en församlingssyster blev stort och i dec 1920 anlände syster Elisabeth Wallberg, som fick bli till välsignelse och glädje för många. Pastor Haag skrev 1922 en ganska skakande skildring vad det egentliga sjömansmissionsarbetet beträffar. Sistlidne vinter och vår hade vi den tvivelaktiga glädjen att se en hel del sjömän från jordens alla delar samlas i Hamburg. Vårt läsrum var ständigt fullt – många gånger av fulla. Slagsmål och rån förekommo inom missionens lokaler. Så att man nästan dagligdags fick anlita polisens hjälp. Det beslöts att hålla lokalerna stängda under dagen. För de hemlösa skulle ett rum i källaren få utgöra en tillflyktsort. Dock inträdde en lindring sedan myndigheterna började anställa razzior. Efter detta inträdde  en avsevärd förbättring och sommaren och hösten ha varit betydligt bättre.
Glädjande drag ha vi dock ej saknat, i det att missionen, trots de ovan berörda förhållandena, dock utgjort en kär tillflyktsort för många. Medeltalet var 50 deltagare i varje gudstjänst.
Situtationen belv en helt annan 1923. Den svenska sjöfarten ökade, och läsrummet besöktes av helt andra element än de föregående åren. Men 1923 blev det dyrtid och för många fastboende verklig nödtid. Aldrig har behovet varit så stort och nöden så skriande som i år. Livsmedel och kläder kom dock från Sverige i stora sändningar för utdelning. Många som sparat en slant förlorade så gott som allt och stod på bar backe när Tyskland gick över från mark till guldmark,
Året 1924 betecknades som synnerligen lugnt. Läsrummet fick vara en lugn och fridfull ort, där man ostört fick vila en stund, läsa tidningar och skriva brev. Under året bildades en kyrkorkör på 15 medlemmar.
Pastor Albin Hansson, som aldrig tänkt bli sjömanspräst, sändes till Hamburg i dec 1931 för att stanna omkring sex månader. Det blev drygt 7 år. Och därefter 27 år i Lübeck. När Karin och Albin Hansson kom till Hamburg kom de till ett helt nytt arbete. Men den erfarne vaktmästaren/asssitenten Ador Lundqvist fick bli den förste handledaren. De första besökarna i sjömanskyrkan,  vi stiftade bekantskap med, var ett 20-tal arbetslösa sjömän, som gingo och väntade på att få sig en båt igen och var dag tittade in i kyrkan. Arbetslösheten bland sjöfolk var då stor och kunde man få hyra inom tre månader, var man glad. Det gällde att hålla ut. När assistentens dotter en dag gick genom kyrkans trappkoridor, frågade en av dessa en av sina kamrater. „Vad tycker du om den nye prästen?“. Denne svarade: „ Det kan jag inte säga, för jag har inte försökt bomma honom ännu.“
När veteranen Olof Larsson skulle lämna arbetet i Lübeck 1939 kallades Albin Hansson att överta ansvaret för verksamheten där. Till Hamburg sändes pastor Lennart Karlsson och vid sin sida hade han hustrun Margith.Vi hade räknat med att få sätta bo och gemensamt gå in i kallelsegärningen bland sjöfarande och bofasta landsmän i Hamburg. Men nu var oron större än förut.. Ransonering infördes, och efter det vi varit i Hamburg en vecka bröt kriget ut den 1 sept. Efter moget övervägande beslöt vi oss för att stanna kvar. Assitent Nordin med hustru liksom andre-pastorn i Norska kyrkan lämnade Hamburg den 2 sept.
 
Andra världskriget
Den 3 sept var en söndag. Högmässa var annonserad. Vi valde en sång ur 1937-års psalmbok  „Blott en dag ett ögonblick i sänder“, som sedan blev en älskad sång under krigsåren. Bemanningen i kyrkan var nu pastorn och hans fru.
I början av kriget stannade sjöfarten på Hamburg av. Efter några veckor kom emellertid de s k prisfartygen , vars last och papper noggrannt skulle undersökas. En tid fanns 18 svenska och 27 finska fartyg i Hamburg. Många av dessa blev verkliga långliggare, innan allt blev klart. Det blev många skeppsbesök och det blev liv i  läsrummet på nytt. En särskild gudstjänst ordnades på Finlands nationaldag med tal av finske generalkonsuln och den svenske prästen. Två luciafester hölls det året, och under juldagarna blev det tre sjömansjulfester med fullt läsrum varje gång. Julklapparna kom ifrån Sverige och Norska kyrkan. Syföreningen var i flitig verksamhet även under krigsåren och ordnade basarer som samlade många besökare.
Min inkallelse till militärtjänst kom redan före jul 1939, men uppskov beviljades till påsk. Påskhögtiden med konfirmation var över, när hemresan anträddes. Det var den ödesdigra dagen den 9 april 1940, då Danmark och Norge ockuperades. Först i jan 1942 fick jag och min hustru pass genom UD för att efter en strapatsrik resa med bl.a minsvepare före färjan Gedser-Warnemünde anträdda återfärden till Hamburg. Krigets allvar var nu mer påtagligt än tidigare. Nu var det sjöfart på Hamburg igen. Efter en tid kom dock hamnförbud för alla skandinaviska sjömanspräster. Utlandssvenskarnas förening (SVIV) hade börjat sända livsmedel till de bofasta svenskarna. Distributionen skedde i kyrkans läsrum mot en viss avgift.
Julen 1942 blev en god högid utan störningar av bombplan. Men 1943  satte storangreppen in med lidande, nöd  och död för många tusen hamburgbor. Även svenskar fick släppa livet till. En brandbomb träffade kyrkan och hade börjat pyra på vinden men vi lyckades släcka den. Samma natt förlorade vi vatten, lyse, gas och telefon.
I augusti återvände jag till Sverige och då läkare avrådde återresa blev pastor Lage Tyreus  efter en tid min efterträdare. Under vakansen fick pastor Albin Hansson rycka in och hade ofta söndagliga gudstjänster både i Lübeck och Hamburg. Hansson skriver: „En gudstjänst i Gustaf-Adolfskyrkan i Hamburg kommer aldrig att förblekna. Under augusti månad hade min maka och jag en hel dag vandrat omkring bland ruinernas stenöknar och undersökt, om hus, som tillhörde svenskar, stodo kvar. Jag höll sedan en gudstjänst i vår kyrka där, vars alla fönster blåsts bort under bombräderna. Kyrkan utan fönster och med remmor i valv och väggar var full av andäktig lyssnande landsmän.“
Sjöfarten fortsatte till den 1 sept 1944, men inga skeppsbesök kunde göras eftersom sjömansprästerna inte hade rätt att gå ombord. Gudstjänsterna hölls på söndagarna, men några måste inställas på grund av bombangrepp. Kyrkans syförening samlades trots allt regelbundet och anordnade sedvanlig basar, som inbringade 9.600 Riksmark. I början av 1945 hade det bildats en folksamling utanför kyrkan. Det var en tysk „Gauleiter“ med många utmärkelser i form av medaljer på uniformen som ville lägga beslag på kyrkan att användas som inkvartering för hemlösa familjer. Pastor Tyréus blev ilsken och sa:” Detta är svensk egendom och den beslagtar inte du annat än över min döda kropp. Här kommer du inte in.“ Det hjälpte och folkmassan skingrades.
De hemska bombangreppen blev värre och värre. Svenska kyrkan var den enda skandinaviska kyrka som inte blev utbombad.Någon vecka före krigslutet, som för Hamburgs del inträffade den 3 maj 1945, ansågs det vara lämpligast för pastor och fru Tyréus att lämna staden. Det skedde tillsammns med  generalkonsulatets personal i slutet av april. Det dröjde sedan till den 12 febr 1946 innan Tyréus kunde komma tillbaka. Sin tid i Sverige använde han till att samla in pengar och gåvor till både nödlidande och kyrkan.
 
Efterkrigstiden
Den 17 maj 1945 hölls den första gudstjänsten efter krigsslutet. Kyrkobyggnaden måste repareras. Yttertaket lades om. Ett drygt och kostbart arbete var att reparera den illa medfarna kyrksalen, som till jul kunde tagas i bruk efter tre månaders avstängning, under vilken tid gudstjänsterna hölls i den provisoriska norska kyrkan. De under 1946 utförda reparationsarbetena hava dragit en kostnad av i runt tal 46.000 RM, vilket allt insamlats på frivillighetens väg inom svenska kolonin här, skrev pastor Tyréus i sin årsrapport 1946.
Under 1946 var sjöfarten minimal, och den egentliga verksamheten bland sjöfolk kunde inte komma igång. Läsrummet var stängt, då inredningen fortfarande saknades. Det kom inga svenska tidningar till kyrkan.
Hjälpbehoven var oerhört stora. En ständig ström av människor hava besökt kyrkan under året i syfte att få hjälp. Hemvändade flyktingar hava beretts natthärbärge och utspisats. Hundratals tyskar hava genom skor- klädes- och livsmedelssändningar från Sverige genom kyrkans försorg blivit hjälpta.Främst genom svenska lärarinnan Ragna Norströms medverkan.Under våren och sommaren höllos regelbundna gudstjänster i ett utanför Hamburg liggande flyktingläger, där ibland upp till 80-talet svenskar och svenskättlingar internerats i avvaktan på repatriering till Sverige. I samband med det sociala arbetet kan nämnas, att Svenska Röda Korset under hösten och vintern dagligen utspisat 200 tyska barn i kyrkan.
Genom Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens initiativ, igångsattes insamlingar av livsmedel och kläder. Det resulterade i att givmilda människor hemma i Sverige skänkte 170 ton matvaror och kläder för utdelning  till landsmän och tyskar vid sjömanskyrkorna i Lübeck och Hamburg.
Under 1949 avvecklades det omfattande hjäparbetet bland svenskarna och behövande i stort sett. Men i årsrapporten står det: “Även om läget i stort sett förbättrats radikalt, råder dock hos många verklig nöd. Sjömanspastorn är även ombud för Utlandssvenskarnas förening (SVIV) och har i denna egenskap förmedlat närmare 6.000 livsmedelspaket till svenskar och svenskättlingar i Västtyskland.“

Texten ej färdigskriven än, vi fortsätter inom kort!

Klicka här för att ladda ner broschyren om Svenska Gustaf-Adolfskyrkan

"Die zeit" skriver om svenska kyrkan i Hamburg

En av de största tidningarna i Tyskland har intervjuat oss på Svenska kyrkan i Hamburg i Juni 2016. Resultatet blev en finskriven artikel om bl a vår församling. Det presenteras dessutom flera andra svenska företag som har etablerat sig i Hamburg under de gångna åren. Klicka på följande länk: DIE ZEIT-artikel om Svenska kyrkan i Hamburg!