”När jag kommer till en kyrka är det fint att få känna äktheten i församlingen. Det är något som växer fram naturligt bland människorna som samlas där, inte något som kan skapas på konstlad väg. Alla kyrkor i vår församling har sin egen prägel och det speglas i hur man lever och samverkar tillsammans, och gestaltar Guds kärlek. Så även i Martin Luther.”, inleder Sylwia.
Efter att ha spenderat sina första år i Polen och varit en del av den katolska kyrkan kom Sylwia till Sverige och landade på Gustavsfält i Halmstad. Här fylldes till viss del hennes barn- och ungdomsår med gudstjänster, söndagsskola, kollon och liknande.
– Jag skulle väl påstå att jag aldrig har haft ett liv utan kyrkan, konstaterar Sylwia.
Som många vet är det inte en spikrak process när man försöker hitta sin väg i livet. För vissa finns det ett givet spår man färdas på till slutet, medan många andra behöver uppleva saker, samla på sig erfarenheter och fundera. För Sylwias del var vägen in i prästlivet precis så – inte spikrak, men tanken var samtidigt aldrig helt avlägsen.
– Min koppling till kyrkan blev ganska inaktiv efter konfirmationen. Det var först när jag hittade Svenska kyrkan som min relation till den åter väcktes.
Hon fortsätter:
– Min väg in i processen och tanken om att bli präst gick via det diakonala. När jag var involverad i att hjälpa flyktingar genom Röda Korset började jag känna att jag ville spendera hela mitt liv i kyrkan och med yrkesrollen. Tron, livet och existentiella frågor har alltid intresserat mig, så det fanns en längtan i mig att utforska detta tillsammans med teologin.
Att gå från att läsa en grundkurs i teologi till att bli prästvigd krävs många år av studier, och flera vägval längs vägen. Totalt krävs det 5,5 år av studier, vilket är uppdelat i olika steg. Först är det en magister i teologi, vilket varar i fyra år på högskolan. Därefter följs en antagningsprocess med en mängd intervjuer, samtal och liknande innan biskopen beslutar om man får gå vidare eller inte.
Vid ett positivt svar väntar tre terminer i läran om det praktiska arbetet inom den kyrkliga världen och församlingslivet. Dessa terminer läser man i antingen Lund eller Uppsala. Under utbildningen finns det en del olika inriktningar man kan välja för att fördjupa sin kunskap inom ett visst område. I Sylwias fall föll valet på livsåskådning, vilket bland annat innebär reflektion kring tro, tvivel och frågan: finns Gud?
Därtill tillkommer såklart en mängd olika kurser, bland annat grekiska.
– Jag har lite kvar av det faktiskt! Jag kanske inte kan vardagsspråket, som att beställa på en restaurang, när jag är där nere, men fråga efter vägen till Damaskus kan jag nog lösa!, skrattar Sylwia.
– När jag började min utbildninge var det som ett stort berg att komma över. Alla aktiviteter – med studier, praktik och liknande, samtidigt som jag jobbade och var småbarnsmamma, var mycket att ta in. Det var stundtals utmanande, men jag har fått mycket stöttning av familj, församling och stift. Och så handlar det om att ta steg för steg, och när man kom över krönet blev det lättare, berättar hon.
Utbildningen och de avslutande terminerna är alltså en lång process.
– Frågar du mig så är det en del av processen också – det ska ta tid. För under resans gång behöver man tid till fördjupning, reflektion och samtal. Inte minst att ta in olika människors perspektiv och tankar. Även om det tog lång tid för mig hade jag inte velat att det skulle gå snabbare. Särskilt de sista tre terminerna på Svenska kyrkans utbildningsinstitut, där en stor del var avsatt för samtal och reflektion.
Hon fortsätter:
– Jag skulle ändå säga att i det stora hela var utbildningen och vägen fram till att jag vigdes som jag trodde. Jag var förberedd på att det skulle vara lite pusslande med plugget och livet, så det kom inte som en överraskning, som tur var, summerar Sylwia.
När det där berget av utbildning och praktik är bestiget är det bara sista delen kvar: själva prästvigningen. Den görs av biskopen i ens stift, under en mässa. Där avlägger man sina löften som diakon eller präst – löften man svarar ja på.
Med sig har man en assistent som redan är vigd. Den personen följer en genom hela mässan och är där för att be för prästkandidaten, ge stöttning och även lägga på stolan – det liturgiska plagg som symboliserar uppdraget.
– I mitt fall var det Reine som var med mig!, berättar Sylwia.
– Tanken att jag faktiskt är prästvigd har börjat landa hos mig nu. Just nu är jag föräldraledig, så jag känner att jag inte riktigt har kommit igång med prästlivet fullt ut än. Men jag längtar och känner en stark iver att komma ut och fira gudstjänst som präst, alla möten med människor i alla åldrar – och verkligen omfamna helheten!, avslutar Sylwia.