Möt vår nya sjukhuspräst - Katarina Bäckelin

”Jag har alltid varit en drömmare av stora mått, särskilt när jag var liten”, skrattar Katarina. Tankar på att bli skådespelerska och designa skor varvades med att bli flygvärdinna, missionär och jurist när en liten Katarina funderade på vad hon skulle bli när hon blev stor. När det blev dags att studera vidare var det bara teologi som lockade. Där huvudfokus låg på tankarna kring att förstå, snarare än att studera för att bli präst. ”Efter lite utflykter på andra spår återkom alltid teologin och tillslut var det en vän som sa till mig att jag borde börja förstå vem det är jag brottas med. Det var så jag kom på att det är Jesus som ständigt drog mig tillbaka till teologin och att bli präst”, berättar Katarina.  

Här slogs en överenskommelse med vår Herre. Katarina lägger ett år av sitt liv för att testa hur det skulle kunna kännas att vara präst. Resväskan packades och upp till Åre begav det sig för en tjänst i kyrkan som tjänstebiträde. Året gick och Katarina hade bestämt sig, det är prästyrket som är vägen framåt. Efter prästvigningen 1993 fortsatte hon arbeta i Åre. Därefter gick flytten till Barkåkra utanför Ängelholm, där hon också för första gången kom i kontakt med att arbeta tillsammans med Försvarsmakten. Det följdes av att vara sjömanspräst i London, arbete i Kosovo med försvaret och sedan Thailand efter tsunamin på annandag jul 2004. ”Två dagar efter det hände var jag på väg ner för att bedriva arbete på plats i Thailand. Där var jag sedan kvar i fyra månader och hjälpte till så gott jag förmådde”, summerar Katarina. Efter denna intensiva period behövdes det en plats och tid för att samla sig. Därför föll valet på en komministertjänst i Båstad. En tid som präglades av insikten att perspektiv på saker och ting är av stor vikt och att livet i den svenska vardagen inte riktigt lockade på en permanent basis ännu. 

Mot nya destinationer och äventyr

Så som Katarina är, dröjde det därför inte länge innan hon satt på ett nytt flygplan till en ny destination. Denna gång med Singapore som mål. Här väntade utmaningar som: kulturskillnader, klimat och ett pastorat med gigantisk geografisk yta. ”Min tid där var helt fantastisk”, berättar Katarina med ett stort leende. ”Jag tyckte det var underbart att se hur så många människor kan leva ihop trots kulturella och religiösa skillnader. Därtill kan man även säga att Singapore är lite som Asiens Halmstad, nära till allt!”, fortsätter Katarina. Under sina tre år i Asien blev det en mängd resor i både arbetet till bland annat Kuala Lumpur, Brunei och Jakarta men även på egenhand. Då var Vietnam, Taiwan och Kambodja några av destinationerna. Tillslut kände hon dock att det blev svårt med långsiktig kontinuitet i arbetet i den kyrkan som var en samarbetskyrka mellan Norska Sjömanskyrkan och Svenska kyrkan. Om man heter Katarina Bäckelin är det inte svårare än att man ringer till fältprosten på Försvarsmakten för att bolla lite tankar när det är dags att söka ny tjänst.

Det slutade med att hon blev fältpräst under en av Försvarsmaktens insatser i norra Afghanistan under 2009-10. ”Under mina år utomlands har jag sett och levt i många olika kulturer och miljöer, men detta var som en främmande planet”, förklarar Katarina. Katarinas uppgift var främst mot det egna förbandet, snarare än lokalbefolkningen. Det kunde handla om allt från själavård till att leda gudstjänster. Några av utmaningarna som Katarina upplevde under denna tid var både nyfikenhet på och misstänksamhet mot utlänningar och framförallt kristna. Under insatsen blev två svenska officerare och en tolk ihjälskjutna, något som krävde en stor mental påfrestning och styrka att kunna hantera och bearbeta. ”Jag skulle ändå säga att förbandet samlade sig på grund av det och blev ännu närmare varandra. Det var en uppgift att sköta arbetet på plats och hjälpa till att få hem de avlidna, medan de där hemma höll kontakten med anhöriga”, förklarar Katarina. 

Hitta sitt hem i en stad som alltid varit i bakgrunden

Efter tiden i Afghanistan behövdes utrymme för lite vila och paus. Då förvandlades ett vikariat i Ränneslöv-Ysby på ett halvår till 18 månader innan tjänsten som garnisonspastor i Halmstad dök upp. Halmstad, en stad som endast funnits lite lätt i periferin för Katarina. Där inte ens Gyllene Tider och Per Gessle gjort något större intryck. ”Halmstad fanns alltid där borta i bakgrunden från min bas på Bjärehalvön, men inte mer än så tills jag började jobba på garnisonen och flyttade hit och då blev det hemma på riktigt”, berättar Katarina med ett leende. För på sina 7,5 år som garnisonspastor blev Halmstad hennes nya hem. Med ett stimulerande jobb, nya vänner och en församling med en gudstjänstmiljö som kändes rätt var det mycket som gjorde att Halmstad blev speciellt.  

Känslan och suget av ett nytt äventyr började dock växa med åren och efter att en insats med Försvarsmakten till Mali uteblev föll valet istället på att inleda en tjänst i London som kyrkoherde. ”Det är svårt att välja en mer utmanande tid att hoppa på den rollen visade det sig. Med Brexit, en pandemi och stort ansvarstagande gjorde det att mitt arbete blev för mycket”, förklarar Katarina. Efter att till slut ha gått in i väggen under sin tid i London behövdes återhämtning och så småningom arbetsträning, vilket skedde Laholm, Oslo och Trondheim. ”Det kändes verkligen jättebra under min tid i Norge, där kom jag upp på fötter igen i en miljö som var stimulerande, men till slut slog hemlängtan in”, berättar Katarina. Därmed nappade hon direkt när tjänsten som sjukhuspräst öppnade upp sig hemma i Halmstads församling. ”Och här är jag nu! Jag ser fram emot att det fortfarande finns möjligheter att utvecklas i prästrollens uppgifter och det känns super att vara hemma i Halmstad igen!”, avslutar Katarina.