Det började med att hon fick frågan om hon kunde hjälpa till att tvätta kyrkans textilier: dukar, servetter, röklin och korporaler. Sedan dess har uppgiften vuxit och blivit en återkommande del av hennes liv. Ungefär en gång i månaden tvättar hon dukar och servetter. Albor och röklin tas om hand någon gång per termin, och inför påsk och advent hjälps flera personer åt att putsa vaser och ljusstakar.
Monika kan lägga upp en alba, sy fast en knapp och hålla uppsikt över om något behöver lagas eller lämnas in. Samtidigt vet hon var gränsen går. Många textilier har ett stort kulturhistoriskt värde och mer avancerade lagningar måste göras av någon med rätt kunskap.
– Det är något andäktigt kring uppdraget. Jag kan avsätta tiden och göra det i lugn och ro. Det blir nästan meditativt, en helig handling.
En länk i en lång kedja
Att vårda kyrkans föremål handlar om mer än att hålla dem hela och rena. Det är också ett sätt att ta hand om ett arv.
– Det är viktigt att vara rädd om det som är gammalt. Det är vårt arvegods. När man plockar fram något gammalt kan man känna att man är en länk i en kedja.
Monika tycker om att yngre människor åter upptäcker värdet i att ärva, återbruka och ta till vara det som redan finns. Själv trivs hon med det praktiska: att vårda, reparera och göra fint. Att lägga in en nytvättad och manglad duk i skåpet ger en alldeles särskild tillfredsställelse.
Det mesta av arbetet syns inte. De rena dukarna, de välvårdade textilierna och det putsade silvret finns bara där när gudstjänsten börjar. Det passar Monika bra.
– Jag står gärna lite längre bak och låter andra stå längre fram. När man står där och stryker de vita servetterna är det som att förbereda för festernas fest.
Alla kan göra något
För Monika är uppgiften en del av gudstjänsten, även när den utförs hemma vid strykbrädan.
– Det ger mig glädje och mening. Gudstjänst betyder ju också att göra en tjänst åt Gud.
Hon hoppas att fler ska upptäcka att de kunskaper och intressen de redan har kan komma till nytta i kyrkan. Ibland handlar det om att få gå bredvid någon, lära sig efter hand och hitta en uppgift som passar.
– Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Vi är som en myrstack där var och en drar sitt strå.