Fotboll är livsviktigt!

Fotbollen har många mål. Organiserad fritid förenar flyktingar från olika länder, religioner och kulturer. Under aktiviteterna lär sig ungdomarna om regler, normer och respekt - förutsättningarna för en tryggare tillvaro.
Genom att samarbeta i exempelvis ett fotbollslag lär de känna varandra, vilket motverkar konflikter och skapar en tryggare tillvaro utan våld.
En aktiv fritid för flickor leder till ett mer jämställt samhälle, där alla människor kan delta i aktiviteter och beslut. Ge ungdomar på flykt möjlighet att skapa sig en bättre framtid. Ge en gåva som ger livskraft – swisha till 9001223. Tack!
Här intill kan du läsa om Akelo och Bella – två kvinnor i Kakuma flyktingläger.

Filmerna om dem hittar du här:
https://vimeo.com/271916048

https://vimeo.com/271914391

När fotbollen blir livsviktig

Akelo! Akelo! ljuder hejaropen bredvid fotbollsplanen. Akelo är den 18-åriga tjejen som snyggt plockar ner bollen med bröstet och passar upp till en av sina medspelare. Det är Akelo som slår alla frisparkar och hörnor, som gjort flest mål i laget och som utan tvekan utnämns till lagets bästa spelare. Det är också Akelo som bor med sin mamma och sina syskon i flyktinglägrets mest utsatta bostadsområde och knappt överlever på 1800 kalorier daglig matranson.

Akelo sitter bredvid sin mamma på en träbänk invid familjens hus av lera, grenar och plåt. Närheten mellan mamma och dotter är påtaglig, en relation med kärlek och respekt har vuxit fram genom åren inträngda på det lilla utrymmet där familjen samsas. Pappan dog för sex år sedan och dessutom har en av Akelos systrar dött. Två av Akelos storasystrar har redan fått barn så nu bor också fyra små barn i deras hushåll. Tillvaron är mycket utsatt, huset har ingen riktig dörr och oron för inbrott och övergrepp är ständigt närvarande.
Utmaningarna för en tjej som Akelo är så många och stora att de inte går att räkna upp. Men det som ger henne styrka uttrycker hon med tydlighet: Att spela fotboll.
- Det är min talang. Jag älskar att springa på planen med mina lagkamrater, när de springer efter mig och firar mig när jag gjort mål, säger Akelo och lyser upp i hela ansiktet.

Att spela fotboll för en tjej i Kakuma flyktingläger är svårt. Akelo får ofta höra att hon inte är en riktig kvinna, att hon borde vara hemma och sköta sina sysslor i stället.
- De säger: En tjej ska inte lyfta på benen. Har du inte tvätt och städ att sköta!? Jag säger att vi är många systrar, vi delar på sysslorna. Jag har en solcellslampa så jag gör mina läxor på kvällarna, jag har tid att spela fotboll en timme efter skolan.
Akelo har ett år kvar i skolan men just nu är skolan stängd på grund av våldsamma upplopp. Skolledningen ville införa en skolavgift på cirka 100 kronor per termin vilket gjorde elever och föräldrar mycket upprörda. Några elever gick till attack mot skolpersonalen, flera skadades svårt och nu behöver förhandlingar och rättegångar bli klara innan skolan kan öppna igen. Våld utlöses lätt i en desperat tillvaro, där matranson om endast 1800 kalorier per person och dag inte är tillräcklig och alltför många människor är precis på gränsen till att överleva.

För ungdomarna i lägret blir då fritidsaktiviteterna det enda som skapar mening och struktur i tillvaron. Svenska kyrkans internationella arbete har varit med och finansierat lägret sedan det öppnade 1992 och våra partner på plats insåg snabbt att utbildning och organiserade fritidsaktiviteter för barn och unga var en livsviktig insats. Genom att satsa på ledarutbildningar och samla ungdomar i grupp lär de sig att stötta varandra. Det bygger en ny gemenskap, en känsla av att de kan utvecklas tillsammans och insikten att samarbete är bättre än konflikt. Speciellt för flickor är en aktiv fritid vägen framåt mot jämställdhet, ett sätt att få en egen identitet och möjlighet att delta i aktiviteter och beslut som formar deras framtid.

Akelos mamma stöttar sina barn att idrotta, så länge de också sköter skolan. Utbildning är viktigast, säger hon, men gläds åt att flera av hennes döttrar också har stor talang. Akelos två yngre systrar är också mycket framgångsrika, den ena systern spelar precis som Akelo fotboll i Kakumas högsta division och den andra systern har just blivit uttagen till träningsläger i Nairobi, för att kanske få delta i Kenyas olympiska landslag i löpning. Det är en fantastisk möjlighet att få resa utanför lägret tack vare idrotten. Akelo är född i flyktinglägret och har under sina 18 år aldrig fått se något annat. Familjen har inget att återvända till i mammans hemland Sydsudan, de har minimal chans att få uppehållstillstånd i ett annat land och de har inte tillstånd att vistas utanför lägrets gränser. Akelos stora chans att någonsin komma ut ur flyktinglägret är en karriär inom fotbollen. Hon drömmer inte om att skaffa sig en partner eller en familj, allt hon vill är att få spela fotboll. Hon spelar för sitt liv och sin framtid.

Text: Susanna Olivin

”De kallar mig Mama Sport”

Hon har tvingats fly i panik under en rebellattack där båda hennes föräldrar dödades. Hon vet inte om någon från hennes familj lever och var de i så fall tagit vägen. Hon har placerats i ett flyktingläger utan tillräckligt med mat och utan tillförlitlig sjukvård. Hon har förlorat sin åtta månader gamla dotter, utan förklaring till varför sjukhuset i lägret inte lyckades rädda henne. Ändå är Bella i dag en av Kakumas mest engagerade ungdomsledare, som med sprudlande energi kämpar för flickors rätt till sport och fritid.

Bella ropar med ivriga gester ut över fotbollsplanen där tjejerna i laget ”Fredsförsvararna” värmer upp inför matchen. Det är andra säsongen sedan tjejligan Divas League startade i flyktinglägret Kakuma. Bella är en av dem som sett till att en tjejliga kommit igång. Det är inte bara killar som ska ha rätt att idrotta på hög nivå, även tjejernas talang behöver erkännas och uppmuntras.
- Det som motiverar mig att hjälpa tjejerna är att jag vet att jag älskade sport när jag var ung och när jag började med sporten fick jag massor med vänner, massor med kunskap och jag älskade det. På så sätt har det hjälpt mig att förbättra mitt liv. Så min talang för jag vidare till dessa tjejer, säger Bella med engagemang.

Flickor som flytt från krig lever under ständig stress. Sexuella övergrepp används som ett krigsvapen av rebeller och militära grupper och många av flickorna har varit med om hemska övergrepp. Hemmiljön är inte heller en helt trygg plats. Våld och våldtäkt kan ske både inom familjer, av grannar och av gäng som driver runt i flyktinglägret.
Bella är anställd för att mobilisera tjejerna. Hon stöttar dem och motiverar dem att våga satsa på sin talang och inte gömma sig i hemmet. En stor del av arbetet handlar om att motverka fördomar. En del flickor kommer från kulturer där det inte är accepterat för tjejer att ha idrottskläder och det är svårt att spela fotboll i täckande klänning.
Att tjejer ska vistas utanför hemmet och delta i aktiviteter i samhället är också mycket utmanande för vissa kulturer, där kvinnorollen är begränsad till att sköta hemmet och fostra barnen.

Därför är Bella anställd för att arbeta just med flickorna och påvisa fördelarna med att låta dem delta i fritidsverksamheter. Bella pratar med föräldrarna och övertygar dem om att sport är bra för deras döttrar.
Eftersom hon själv är sund i både värderingar och hälsa blir hon en förebild och en vägvisare. Tjejerna kallar henne för Mama Sport och hon har vunnit många människors förtroende här i Kakuma.
- För dessa tjejer, det jag hoppas på, är att de lär sig meningen med sport och att de sedan får vara med i aktiviteterna. Då kommer de att känna betydelsen efter att ha provat, säger Bella. Hon berättar att hon förstår föräldrar som är oroliga för sina döttrar och vill skydda dem. Det som ofta övertygar dem är när de förstår att sporten kan hålla tjejerna borta från droger, bråk och destruktiva beteenden.
- I ungdomsåren dras tjejerna in i olika saker men när du samlar dem kan du förändra dem. Sporten bygger upp deras kroppar och de gör något meningsfullt med sin tid i stället för att göra dåliga saker. När de är tillsammans kan vi lära dem. Det hjälper dem att få en god hälsa.

 Bella har bott i Kakuma i åtta år. Hon träffade sin make Prosper när hon var på väg hit. De hade båda tvingats fly ensamma, utan någon närstående, och Bella känner att Gud svarade hennes bön genom att ge henne en god troende man.
Kyrkan är mycket viktig för Bella och den starka tron delar hon med sin man, som idag är ordförande i en av flyktinglägrets kyrkor. Tillsammans möter Bella och Prosper de vardagliga utmaningarna i flyktinglägrets hårda tillvaro; matbristen, sjukdomarna och ångesten över att vara fast i flyktinglägret på obestämd framtid. De förlorade sin första dotter när hon var åtta månader. En dag för drygt tre år sedan blev hon väldigt sjuk. Efter en vecka på sjukhus dog hon och de vet inte vilken sjukdom det var. Sorgen över ett förlorat barn finns alltid kvar, men i dag har de fullt upp med sin andra dotter Angel, som just fyllt två år. Angel lärde sig gå redan vid nio månaders ålder och pratar redan i hela meningar. Hon är en mycket viljestark liten tjej.
- Så! Färdigt! säger hon bestämt mitt under vår fotografering och så tar hon sin pappas hand och drar iväg. Det är ingen tvekan om att Angel är dotter till Bella - flyktinglägrets starka kvinnorättskämpe. Genom att gå före och visa vägen skapar hon nya möjligheter för flickor i samhället. Förändring som räddar liv.

Text: Susanna Olivin