Kyrkan i uniform

På vägen till serveringen går vi förbi aktivitetsytor med TV-spel och biljardbord. I bakgrunden hör man soldater som snackar och nyheterna som berättar om det jämna valet på andra sidan Atlanten. ”Tanken med ett Soldathem är att det ska vara som ett vardagsrum. Här ska soldaterna kunna slappna av, äta något gott och spendera sin fritid”, berättar Jonas under tiden vi äter några goda kotletter.

Soldathemmet vid garnisonen i Halmstad har både flyttat och bytt skepnad genom åren. Från början låg det längs Norra vägen, men flyttade på 1930-talet upp till Göteborgsvägen. Detta soldathem var frikyrkligt präglat, vilket innebar att när stiftet och statskyrkliga representanter upprättade ett svensk-kyrkligt soldathem på området kunde man konstatera att det fanns två soldathem vid Hallands regemente. Ett närmare samarbete dem emellan kom att dröja, men under efterkrigstiden och framgent smälte verksamheterna samman. Det som tidigare varit det kyrkliga soldathemmet tillika distriktskyrkan för Kärleken, kom under 1950-talet att säljas till kronan och krigsmakten. Försäljningen av fastigheten genererade ett kapital som idag förvaltas i ’Stiftelsen för kyrklig soldatverksamhet i Halmstad’, en stiftelse som möjliggör ekonomiskt stöd för ”andlig uppbyggelse och allmänbildande underhållning” för manskapet på Halmstads garnison.  

Utöver sina ”vanliga” arbetsuppgifter inom prästyrket med gudstjänster och samtal varvas Jonas tjänst med att t.ex. hålla i utbildningar för specialistofficerskadetter kring ytterligheten i den väpnade striden, dvs. döden. Han leder även olika samtalsgrupper på sitt schema, bl.a. en samtalsgrupp om liv och tro. ”Jag blir lika förvånad varje höst när de nya värnpliktiga anländer. Det finns en allt större grupp av ungdomar som inte har någon kyrklig koppling sedan tidigare som möter upp mig och söker kontakt. Man har fått upp ögonen för existentiella frågor och kristen tro och märker att man finner hållfasta svar i tron på Jesus.”, berättar Jonas. Inte sällan har de sökt sig in i trons värld via Google, Youtube och olika forum på internet för att lära sig mer och kanske först senare sökt sig till en fysisk kyrka och börjat gå i gudstjänsten. Kyrkan bär på något, tvärt emot vad man tänkt tidigare, som faktiskt är intellektuellt hederligt och konsekvent. Efter en tids bearbetning har det vuxit till sanning i dem själva. Enligt Jonas är det intressant eftersom de tillhör en åldersgrupp som Svenska kyrkan ofta har svårt att komma i kontakt med om man inte mött dem i konfirmationsundervisningen. Men i den militära miljön är det denna grupp som kommer till fältprästen, snarare än tvärt om.  

”Jag är inte primärt här för att övertyga. Mitt syfte är att vägleda och låta dessa unga människor bygga vidare på sina tankar och reflektioner och att hjälpa dem att konkretisera det som pågår i deras hjärtan och tankar”, avslutar Jonas.  

”Den militära själavården vill möta både soldaten och människan under uniformen. Det kan ske på tusen olika sätt: Under en regntung gran på ett skjutfält eller med en kaffekopp i ett fikarum”, säger Jonas. Enligt Jonas finns det tre olika perspektiv över vad militär själavård är för något. För det första finns det ett historiskt och traditionellt perspektiv i det hela. I århundraden har svenska präster följt svenska krigsförband för att den enskilde soldaten i stridens hetta ska kunna finna en trygghet i en inre övertygelse över tid och rum. Det är förståeligt att under krigets värsta stunder kan frågor snurra hos soldaten som: ”Varför?” eller ”Är det värt det?”. Om soldaten har kunnat söka sina svar på livets innersta frågor, kanske med en närvarande och lyssnande samtalspartner, kan det hjälpa i krigets mest hemska stunder. För det andra har ju Försvarsmakten idag, genom sin myndighetsutövning och att man kräver medborgare till tjänst, ett ansvar att tillse att individen kan utöva sin livsåskådning. ”Här ska fältprästen kunna vara en advokat för den enskildes trosutövning oavsett religiös tillhörighet”, berättar Jonas. 

Jonas önskar att komplettera dessa två perspektiv med ett tredje. I den militära miljön är det vanligt att man ofta bedömer det s.k. stridsvärdet. Dvs. var soldaten eller truppen befinner sig just i stunden sett till sin fysiska eller mentala kapacitet eller begränsning. Jonas ställer retoriskt frågan om man inte bör väga in de existentiella frågorna en soldat kan brottas med: ”Kanske vi också borde tala om ett existentiellt stridsvärde”, säger han. ”Det är nog så att de stora livsfrågorna och svaren vi ger dem, fungerar som ett slags roder i våra liv. De har troligen större verkan på hur vi agerar än vi anar.” Ett annat skäl till att tala om ett existentiellt stridsvärde handlar om att i kriget finns risken att man förlorar sin kompass och därigenom sin mänsklighet. Häri ligger fältprästens stora krigsuppgift förtydligar Jonas: ”Att slåss för att soldaten inte mister sin mänsklighet.”

Då lunch börjar gå över mot fika och kaffekopparna fyllts på, undrar jag om Jonas känner en inre konflikt mellan sitt kall som präst och vad Försvarsmakten faktiskt ska utföra. ”Ja, det finns definitivt en konflikt i mig… och så får det vara. Jag tycker det är ärligast att inte backa för att det är svårt. Gud har en självklar vilja till kärlek, försoning och förlåtelse och det är verkligen i skarp motsättning till krigets och ibland människans avgrundsdjupa ondska.” Han fortsätter: ”Men i detta skymningsland behöver jag som militärpräst inte alltid nödvändigtvis springa åt något särskilt håll, utan endast vara närvarande i det som sker. Att våga stå kvar och visa närvaro, att lyssna, även om det är för hemskt för att ta in. I de stunderna kan jag inte backa undan.”, säger Jonas med säkerhet i rösten. ”Gud blundar inte för döden, lidande och människans djävulska sida – Jesus visar oss att han går rakt in i det.” Det är dessa tankar som motiverar honom att kunna arbeta som garnisonspastor. Trots att krig är bland det värsta som människor kan åsamka varandra, så behövs det mänskliga finnas kvar hos de som är där i allt det hemska. Svenska kyrkans arbete inom Försvaret blir en påminnelse om att mitt i förberedelserna för det värsta, måste vi också kunna bevara och vårda det bästa inom oss.  

Mätta och belåtna tar jag och Jonas avsked av varandra på parkeringen utanför Soldathemmet. Jag rör mig åt mitt håll för att skriva denna artikel och Jonas rör sig åt sitt håll för att fortsätta sitt kall att hjälpa och stödja personalen på Halmstads garnison och bära vidare en 500-årig själavårdstradition.