Nu går vi in i påsken och kyrkorna kommer snart att fyllas med människor som firar att Kristus är uppstånden. Samtidigt finns såren kvar. För även då uppståndelsens ljus lyser över graven ser världen ut som den gör. Även då påskens glädje firas av den världsvida kyrkan, blöder Kristi kropp. Den blöder, därför att vi lever i tider av stor oro och stort mörker. Människor lider. Världen skakar och mycket står på spel.
Det är allvar nu.
Evangeliet vittnar om att graven var tom, men trots det vilar Långfredagens skugga som ett tungt mörker över världen. På samma gång föddes påskmorgonens ljus ur långfredagens mörker. Uppståndelsen förtar inte korset men den visar på att inget mörker varar för evigt och kärleken, ja, den är alltid starkare än döden.
Så ge inte upp. Aldrig mindre än hopp. Aldrig mindre än kärlek.
I en obegriplig värld behöver vi gudsmysteriet – det blir kanske det enda rimliga till slut. Därför att i en värld utan nåd behöver vi den tomma graven, vi behöver att berättelsen är sann. Att trots allt mörker ändå lita till att Gud klev ut ur den tomma graven och mötte människan med uppståndelsens kraft. Att tro på uppståndelsens Gud är att våga kärleken på tio tusen meters djup. Jag vet det kan låta galet, men kärleken är galen.
I en värld utan nåd behöver vi ljuset från den tomma graven, det ljuset ger oss den kraft vi behöver för att orka en dag till. För att orka resa oss upp en gång till.
Varmt välkommen till påskens gudstjänster i Gustaf Vasa kyrka
Sandra Signarsdotter
Kyrkoherde