PREDIKAN
Söndagen efter alla helgons dag/alla själars dag med temat: vårt evighetshopp.
Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande.
Dagens epistel säger så mycket till oss om den kristna tron och det kristna hoppet. Det kristna hoppet som hela tiden återkommer till tron på uppståndelse och förundran om vad som väntar oss bortom döden.
…
I dopet tas vi emot i den kristna gemenskapen och kyrkan vill genom dopet visa på hur den som döps välkomnas till livet av Gud och är älskad av Gud. Hur Gud finns med den som döps som en trygghet genom hela livet. Hur Gud är med i skratt och glädje som förälskelse, fördjupad samhörighet. Hur Gud är med i vänskaper och relationer. Hur Gud är med i livets stora lyckorus oavsett vilken form de kommer i.
Men dopet vill också visa på hur Gud är med i livets stora sorger och sprickor, hur Gud då vill bära den som sörjer.
Vid dopet får den som döps ett dopljus för att vi ska bli påminda om detta, att Gud hela tiden är med den som döps, genom hela livet. Gud var med vid din födsel, redan innan du föddes var Gud med dig berättas i psaltaren som säger oss att:
Du kände mig alltigenom, min kropp var inte förborgad för dig, när jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup. Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt. Dina tankar, o Gud, är för höga för mig, väldig är deras mångfald. Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen, når jag till slutet är jag ännu hos dig.
Likt i dopet så tar Gud också emot oss när vår fysiska kropp dör, för att låta oss uppstå som en kropp med ande.
…
Helgen som nu närmar sig sitt slut är en helg att minnas de vi saknar. Skulle vi vara i Sverige skulle vi se hur våra kyrkogårdar, kolumbarium och minneslundar flödar över av gravljus. Hos oss på Gran Canaria blev det i stället i går tydligt hur ljuset vinner över mörkret då kyrkan stod öppen för möjlighet till ljuständning för dem vi saknar.
…
Under konfirmandåret låter jag inledningsvis konfirmanderna skriva frågor till mig som dem vill att vi ska utforska tillsammans under konfirmandtiden, och för varje år som går märker jag hur frågor om just döden är det ämne som blir allt vanligare för många ungdomar att vilja prata om. Jag tror att det finns en längtan hos människor i alla åldrar att få prata om just det, om döden, sorgen, smärtan och saknaden just för att många av oss annars så sällan gör det. Men nu under alla helgonatid blir det tydligt att människor av alla åldrar har ett behov av att tänka, tala och uttrycka sina känslor kring själva döendet, och vad vi tror händer efter det jordiska livet.
…
Ibland säger man att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Jag vet inte om jag håller med. Allt som oftast när jag möter människor som är i sorg, som ska begrava någon av sina nära berättar de för mig om personens liv, och ganska snart brukar vi hamna i frågan om vad vi tror väntar efter döden. Ofta berättas då om det hopp, eller den tro, på en ljus framtid för den som dött. Att de döda går vidare till en plats eller ett tillstånd av ljus, frid, fred. Att den oro en människa kan ha känt i livet inte längre finns kvar i döden. Att det som smärtat oss i livet då är borta. Att Gud i stället tar emot den som dött med en varm, öppen, omslutande famn.
Vi sörjer den som dött, för att vi älskat personen som lämnat oss. Men tron på att den vi saknar har det bra där den nu befinner sig är ofta väldigt vanlig. Och det är precis vad den kristna tron vill förmedla: hoppet om att när allt spricker, när döden kommer så finns Gud ändå här. För de som dött, de får känna lugn, frid, välsignelse.
Men också för oss som är kvar. Gud vill komma med tröst till oss som sörjer.
…
Att vara begravningspräst är ett stort förtroende. Att få möta människor när de är som mest i sorg för att göra det sista avskedet vackert, minnesfullt och meningsfullt är ett uppdrag som för många präster är det mest värdefulla i att vara präst. Ibland händer det att begravningarna ser annorlunda ut, då vi begraver utan att någon anhörig finns med, varken på samtalet innan eller under själva begravningsgudstjänsten. Det händer att vi begraver människor utan att veta något om personen vi begraver, i en nästintill tom kyrka.
Det finns så klart många olika anledningar till att det kan se ut så, men det spelar i begravningsgudstjänsten ingen roll. I stället utförs begravningen fullt ut, på samma sätt med samma vördnad om den som dött. Med psalmer, musik, griftetal och avskedstagtagande.
Oavsett hur våra liv har sett ut, oavsett vad vi har gjort, eller glömt att göra, oavsett om jag har en stor släkt eller ingen alls så vill Jesus, Gud, den kristna tron och vår kyrka ingjuta ett hopp till var och en av oss som säger att vi aldrig går ensamma. Inte i livet. Inte heller i döden.
Ingen är glömd av Gud.
…
Det finns ett bibelord jag till och från återkommer till när jag leder begravningsgudstjänst som fångar in just detta:
Jesus sa: säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade.
Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.
Amen.
...
Välkomna på mässa söndagen den 9 november klockan 18.00 i San Agustín. Då firar vi 21 söndagen efter trefaldighet med temat: samhällsansvar. Gästpredikant för söndagen är Ann-Christine Janson, tidigare sommarvikarie här hos oss i Svenska kyrkan Gran Canaria.
Varmt välkomna till kyrkan och tills vi ses igen: Guds frid!
//Victor Lindblom - församlingsherde i Svenska kyrkan Gran Canaria
...
19 söndagen efter trefaldighet, trons kraft
Äntligen är hösten här och med den en ny säsong. Hade vi varit i Sverige nu så hade hösten gjort sig påmind i lövens färgskiftningar och i våra val av tjockare kläder. Här på vår underbara ö märks det i stället av på andra sätt, bland annat i gudstjänsterna då kyrkbänkarna sakta men säkert fylls på – vilken glädje!
Jag har nu varit på ön i åtta månader och kommer till och från på mig själv med att vara påtagligt stolt över att få tjänstgöra som församlingsherde i allas vår församling, så som den ser ut idag. Jag känner stor glädje över er som besöker kyrkan, våra gudstjänster och våra olika sammanhang. Jag är mycket tacksam över all den hjälp ni som församling kommer med, både praktisk hjälp som social omsorg.
När jag först kom till ön såg ni snart till att jag kände mig hemma här och tog emot mig med öppna armar. Ni är också en församling som bidragit till kyrkans fortsatta växt genom att engagera er i församlingslivet på olika sätt. Flertalet musiker har kommit med glädje och entusiasm till att fylla gudstjänsterna med musik, andra ideella medarbetare har stått i mitt kök och kokat kaffe,
någon har bakat bullar hemma och tagit med till morgonandakterna om tisdagsmorgnarna. Administrativa frågor och gudtjänstförberedelser är andra uppgifter som ni tagit er ann med stor omsorg. Vi har till och med haft förmånen att fira lekmannaledd gudstjänst då jag själv inte kunnat vara på plats.
Det här är hjälp som inte bara är roligt och nödvändigt för oss att få, det är också hjälp som formar och genomsyrar vår församling – som gör församlingen till vad den är.
…
Under senaste tiden har vi i församlingen, jag som anställd, kyrkoråd och ideella medarbetare, träffats i olika konstellationer för att tala om vår församling. Hur vi ser på vår församling, vad vi vill vara för typ av församling, vad vi ska göra och vilka institutioner och andra religiösa samfund vi borde samarbeta med. Och i de här samtalen märker jag av hur jag gång på gång återkommer till kyrkans grundläggande uppgifter, nämligen att fira gudstjänst, bedriva undervisning och utöva diakoni och mission.
Den grundläggande uppgiften som vi också delar med hela Svenska kyrkan, det är vår kyrkas gemensamma arbetsbeskrivning.
Utöver att det är ganska skönt att ha en sådan beskrivning att luta sig mot så tycker jag också att det är helt fantastiskt att ha en sådan arbetsbeskrivning. Vi ska fira gudstjänster, som vi gör nu, vi ska undervisa, till exempel möta konfirmanderna som idag har påbörjat sin konfirmandtid, och vi ska syssla med diakoni, finnas för de människor som av olika anledningar behöver en hjälpande hand.
Vi ska också syssla med mission, ett begrepp som för somliga kan vara svår att ta till sig då associationerna kan hagla, och jag skulle därför vilja säga några ord om det.
…
Här om veckan nämnde jag i predikan att mirakelberättelserna i evangeliet sällan handlar om miraklet i sig. Det handlar inte om att någon blir frisk, att någon uppstår från de döda eller blir räddad på annat sätt och sedan börjar tro. I stället är det precis tvärt om. Tron leder människan till Gud, till räddning. Tron leder till mirakel. Och samma sak är det idag.
Den blinde mannen lät sin tro leda honom till Siloadammen, sedan blev han seende. Inte tvärt om.
Mission som betyder just sändning blir i dagens evangelium intressant då Siloa också betyder just sändning. Jesus är sänd av Gud för att göra världen seende inför Guds kärlek. Jesus sänder den blinde mannen till dammen, mannen vågar lyssna och följa sin tro, och vår kyrka idag tror på att Gud på liknande sätt sänder oss att våga lyssna till vår tro.
…
Missionen, eller sändningen, är ett uppdrag för alla kristna att ta på allvar, det är ett uppdrag för alla troende, till och med för alla sökande att ta på allvar. Missionen handlar primärt om två saker, dels om att försöka lyssna till vad Gud, Jesus, uppmuntrar till, att söka sina medmänniskor.
Missionen är ett sätt att förhålla sig till sina medmänniskor. Det handlar om att du, jag och hela vår församling är närvarande i vår omvärld för att visa på Guds barmhärtighet just här, just nu.
Missionen handlar om att möta den person som uttryckligen söker Gud, men också att möta den person som söker den gudomliga kärleken i det tysta.
Men mission handlar också om att, likt den blinde mannen, våga möta sig själv och sin egen sårbarhet. Att våga lyssna till sin tro och att våga följa den vägen.
Samtidigt är det inte alltid enkelt då frågan om tro kan väcka konflikt och ifrågasättande. Frågan om vad man tror på, vem man tror på kan orsaka splittring. Ofta i evangeliet berättas hur de religiösa ledarna bråkar om vem som tror rätt. Ofta handlar det om vem Jesus är, om han är en profet eller inte, om han är Guds son eller inte. Och det är inte bättre idag. Kristna grupper världen över tjafsar med varandra om vilken kyrka som är den rätta.
…
Den gammaltestamentliga texten som Nils läste säger att Abrams barn ska bli lika många som stjärnorna på himlen. Abram som är stamfar till judendomen, kristendomen och islam som tillsammans upptar mer än hälften av jordens befolkning. Vi vet att krig utövas i vad som påstås är i Guds namn, vi vet att det inom en och samma religion slits och styckas upp. Vi vet att människor av tro inte alltid är överens.
…
Vi som kyrka kan omöjligt ha patent på Gud, vi kan omöjligt veta med full säkerhet vem Jesus var och är för någon annan än sig själv. Men vi kan tro och vi kan likt den blinde mannen våga följa vår tro.
Och det vi också kan göra är att se på olikhet som något som berikar vår kyrka, vår församling. Vi har olika livserfarenheter, vi tänker olika, ser olika ut, fungerar olika, vi är i olika ålder och har olika bagare. Det är väl då också helt självklart att vår tro på Gud, vår tro på Jesus ser olika ut.
När jag ser på vår församling så börjar jag se en verklighet som säger att vi på riktigt vill vara en församling som strävar efter detta.
Självklart är det inte alla gånger enkelt, men jag tycker mig se att vi vill vara en öppen kyrka för alla som vistas här vare sig man är ung eller äldre, bofast eller turist, vi vill vara en välkomnande och varm kyrka för de kyrkvana likväl för de som är skeptiska gentemot kyrkan och vi vill vara en kyrka att leva och växa i hela livet.
Och när jag möter oss som på olika sätt gör den här ön till vad den är så blir jag dag för dag mer övertygad om att Gud visar sig i varje människa och att vår församling vill vara en kyrka för just dig.
Och för att kunna vara det, en kyrka för just Dig, så måste vi samtidigt kunna vara en kyrka för någon annan.
Amen.
...
Välkomna till kyrkan under alla helgons helg.
Alla helgons dag (lördagen den 1 november) hålls kyrkan öppen mellan 14.00-19.00 för ljuständning och bön. Då finns det också möjlighet till samtal med församlingens präst.
Söndagen den 2 november är du välkommen på mässa. Vi firar då söndagen efter alla helgon med temat: vårt evighetshopp.
Varmt välkomna till kyrkan och tills vi ses igen: Guds frid!
//Victor Lindblom - församlingsherde i Svenska kyrkan Gran Canaria
...
Artonde söndagen efter trefaldighet med temat: att lyssna i tro
Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.
Det här är en bön av det svenska helgonet Heliga Birgitta, en bön som också är klart inspirerad från psaltarens 86 psalm. Och det finns så många berättelser i bibeln om människor som väljer att följa Guds vägar, lita på Gud och lyssna till Gud… men så snart motgångarna kommer så berättas också att folket vänder ryggen åt Gud. Litar inte längre, tror inte längre. I stället ger dem upp och lägger sin tro till något annat, inte sällan till sådant som vid första anblicken frestar oss: pengar, berömmelse, makt, inflytande. Sådant som till en början skänker oss glädje och tillfredsställelse men som samtidigt, på djupet, inte räcker hela vägen.
…
Den rike mannen i evangeliet har svårt att möta Gud för att han har något som för honom har blivit viktigare: sin förmögenhet. Och det handlar så klart inte om att rika inte kan ha en relation med Gud, det handlar i stället om frågan: vad vi sätter som viktigast, heligast, i våra liv? Var ligger vårt fokus och vad gör det med oss i längden? Är det pengar som är mitt främsta mål i livet? Är det alkohol, är det något annat som ställer sig i vägen mellan mig och Gud? Händer det att vi väljer bort Gud på grund av detta, att vi väljer att inte lyssna till vad Gud säger oss?
…
Heligt är i bibelns berättelser något som är av-skilt, sär-skilt, speciellt. Något vi håller mycket nära våra hjärtan. Heligt är det vi innerst inne allra mest längtar efter. När Jesus sa att den rike mannen skulle sälja allt han ägde för att ge till de fattiga svartnade det för den rike mannen, därför att han satte sin egendom som det mest heliga i sitt liv. Rikedomen hade blivit viktigare än allt annat. Men, när det kommer till vad som är viktigast i våra liv så berättar evangeliet att det handlar om något annat, nämligen en relation med Gud - och det är precis det som vi ges möjlighet till i våra sakrament: i nattvarden och i dopet. Däri påminns vi om, inte enbart om vår längtan efter en relation med Gud, utan också om Guds längtan efter en relation med dig. Sakramenten är heliga handlingar som vill visa på att Gud alltid går vid vår sida, heliga handlingar som säger oss att varje gång vi tar emot nattvarden så är det en påminnelse om att Gud har skapat dig för att Gud vill ha dig som du är. Inte för den du kan tänkas bli. Sakramenten som menar att vi får del av Guds glädje över dig, vi får del av Guds förlåtelse och upprättelse. Då vi inte känner oss värdefulla, då vi inte själva ser det eller förstår det får vi genom våra sakrament möjligheten att påminna oss om vår relation till Gud.
Det är vad ordet heligt på djupet innebär.
…
För ett par veckor sedan predikade jag om barnens betydelse för oss. Hur vi kan se på barn och unga som änglar, som budbärare om Guds kärlek. Precis innan dagens evangelium har vi de mycket välkända orden från Jesus som vi läser vid varje barndop i kyrkan:
Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.
Jesus ord till den rike mannen idag handlar så klart inte om att han inte kommer få komma in i Guds rike, i stället handlar det om att han ska bli likt barnen. Låt inte din rikedom stå i vägen för din relation till Gud menar han. Låt inte materiella ting, droger, alkohol, längtan efter den perfekta kroppen och annat världsligt blockera din väg till Gud. Bli i stället som ett barn. Lär av barnen. Lev som barnen säger han.
…
Det finns en rad i evangeliet som för mig blir oerhört betydelsefull idag. Det är en kort rad som säger oss att trots sin egendom så har den rike mannen en plats hos Jesus, men att han samtidigt själv måste våga gå den vägen för att närma sig Gud. Det kan ingen annan göra åt honom. Den raden är betydelsefull för dagens evangelium och det är vad som nämns precis innan Jesus säger:
ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.
Precis innan detta står det i evangeliet så här:
Jesus såg på honom… med… kärlek.
Jesus såg på honom med kärlek och sade: Ett fattas dig. Gå och sälj att du har och ge åt de fattiga, då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.
Jesus dömer inte den rike mannen. Han ser på honom med kärlek och vill att han ska se hur Gud verkar i honom. På samma sätt som Gud verkar i oss.
Självklart kan rika människor få gemenskap med Gud, men det Jesus vill göra med den rike mannen är att öppna hans ögon för vad som på riktigt är dyrbart i hans liv, vad som på djupet är heligt.
Jesus ställer en fråga till honom, och till alla som vill lyssna, nämligen:
vad har du för inställning till livet?
Vad sätter du främst i livet?
Vad har du för fokus i livet?
Och samma fråga ställer Jesus till oss? Vad är absolut mest värdefullt, mest heligt, i ditt liv?
…
Att lyssna i tro, att lyssna till vad Gud säger dig och att våga vandra den vägen är vad Jesus uppmanar till, och jag tänker att det var det som heliga Birgitta menade när hon vände sig till Gud och sa:
Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.
Amen.
...
Söndagen den 26 oktober klockan 18.00 firar vi mässa i San Agustín. Då är det nittonde söndagen efter trefaldighet med temat: Trons kraft.
Varmt välkomna till kyrkan och tills vi ses igen: Guds frid!
//Victor Lindblom - församlingsherde i Svenska kyrkan Gran Canaria
...
Tacksägelsedagen med temat: Lovsång.
Tron på Gud vill leda oss mot det som är gott. Gott för oss själva, gott för andra. Tron leder oss till att göra gott för vår skapelse, som vi också kommer påminnas om senare i gudstjänsten då vi i förbönen ber och tackar just för den jord vi lever i och av.
Tron var det som ledde Jesus hela vägen till korset. Tron på en Gud som ser att människans lika värde inte är begränsat till dem som har makt, utan likväl till dem som är maktlösa. Tron ledde honom till att stå upp för det, stå upp för dem människor som inte kunde eller vågade stå upp för sig själva.
Tron var det som ledde de lama, lytta, stumma till Jesus idag.
Med det sagt är det uppenbart att tron inte alltid är bekväm.
…
Jesus väg var allt annat än bekväm. Han blev ständigt ifrågasatt, oftast av motståndarna men även av sina allra närmsta vänner. Men han gick trons väg för att han vågade lita på Gud, mycket likt de som möter Jesus idag, de som var sjuka men som samtidigt vågade lita på att Jesus fanns där för dem.
…
Det finns gott om mirakelberättelser i evangeliet där det berättas hur folk blir friska från svåra sjukdomar och det är lätt att vid första anblicken tänka att de är troende för att de blir friska, för att ett mirakel sker. Men poängen med berättelserna är sällan miraklet i sig. Poängen är inte att människor blir friska och sedan börjar tro…
…istället är det precis tvärt om.
Tron leder människan till Jesus, sedan blir hon frisk. Tron på en befriande Gud är det som genomsyrar evangeliet.
…
Idag är det tacksägelsedagen med temat lovsång. Både tacksägelse och lovsång märker vi av i evangeliet då det berättas att folket prisade Gud.
Men hur är det med oss?
Hur är det med vår tro? Låter vi tron prägla oss, genomsyra oss. Låter vi tron fungera som en andlig kompass genom livet? Och på vilket sätt låter vi tacksamhet ta plats i våra liv.
…
Ofta talar vi i kyrkan om det som gör ont, det som förtär och går sönder. Egna sår, globala orättvisor. Det är viktigt att vi gör det, och det är inte heller särskilt märkligt att vi gör det, då mycket i vår kristna tro handlar om just det:
att komma med kärlek där hat råder,
att komma med förlåtelse där orätt har begåtts,
att komma med tro där tvivlet råder.
Men i allt detta är det också viktigt att påminna sig om tacksamheten, glädjen i det som livet ger oss.
Att försöka sätta ord på det, på sin tacksamhet kan fungera som en bön. En bön om hjälp att se att det goda faktiskt finns runt omkring oss och det är precis vad Psaltaren vill visa på.
Psaltaren som i sina 150 psalmer sätter ord på det som är jobbigt i livet, det vi inte förstår och det mörka som drar ner oss… men detta för att sedan gå vidare till att uttrycka glädjen i tron. Tacksamheten i tron. Trots det onda som sker så finns Gud i våra liv och bär oss när vi själva inte orkar.
Psaltaren uppmanar oss att våga lyfta blicken, att i stället för att gå med krökt rygg, böjt huvud och med en blick som faller på asfalten framför våra fötter så vill psaltaren uppmana till att våga räta på ryggen och se ljuset som strålar ner på ditt ansikte.
…
Vad har du i ditt liv som du är tacksam över?
Är det kanske de små självklarheterna som vi sällan tänker på?
Är det allt det som skapelsen ger oss, den jord vi lever i och av?
Är det kanske dina relationer?
Kanske är det i stället möjligheten över att få komma hit till kyrkan för att få uttrycka din tro på så sätt som vi faktiskt kan göra i vår del av världen. Fira gudstjänst och andakt utan fara för oss själva eller någon annan, som är allt annat än självklart för så många andra människor runt om på vår jord.
Fira gudstjänst som vi kan göra, dels på grund av ideella krafter som musiker, kyrkvärdar och andra som vill hjälpa till för att göra kyrkan till en levande, sprudlande plats.
…
Att för sig själv uttrycka tacksamhet för det man har i livet kan fungera som en ett sätt att närma sig Gud. Att öva sig i tacksamhet är att öva sig i att se att det goda faktiskt finns runtomkring oss, just nu, i bänken bredvid dig.
Att öva sig i tacksamhet över vad livet erbjuder kan också hjälpa oss att få ett rikare liv genom att ta vara på möjligheterna, för vilka var det som vände sig till Jesus idag?
Det var lama, blinda, lytta och stumma, och dem lät tron leda dem till Jesus, till tacksamhet och glädje.
Alla kämpar vi med något, vare sig det handlar om en yttre eller inre kamp, och idag får vi förebilder i dem som trots allt vågar vända sig till Jesus i tron om att han ska höra deras rop.
…
Vid upprepade tillfällen säger Jesus till den han möter: Gå, din tro har hjälpt dig.
Människor som i förtvivlan bryter upp hustak och hissar ner lama för att Jesus ska hela dem, blinda som sitter vid vägkanten och ropar efter räddning, rika män som tagit alldeles för mycket i skatt och som nu vill göra rätt för sig, kvinnor som förskjutits av maktens män.
Evangeliet ger oss berättelse efter berättelse när lidandet är som värst. Evangeliet ger oss personer som trots allt låter sin tro vägleda dem i livet, och fokus ligger inte på att människor först tillfrisknar, och därför börjar tro.
Istället berättas hur tron på en helande Gud,
tron på en förlåtande Gud,
tron på en Gud som ser henne för den hon är, leder henne till möte med Jesus.
Låt Din tro prägla Dig, låt Din tro Forma dig, låt Din tro Leda dig närmre Gud.
Amen.
...
Välkomna på mässa söndagen den 19 oktober klockan 18.00 i San Agustín. Då firar vi 18 söndagen efter trefaldighet med temat: Att lyssna i tro.
Varmt välkomna till kyrkan och tills vi ses igen: Guds frid!
//Victor Lindblom - församlingsherde i Svenska kyrkan Gran Canaria
...
15 söndagen efter trefaldighet, med temat: Ett är nödvändigt
Tron är en fråga både om det individuella och om det gemensamma. Vi måste få börja med att söka Gud i våra egna liv för att sedan se hur Gud verkar i det stora, i gemenskapen, i vår kyrka och i vår värld.
…
Jesus talar idag om att ta på sig hans ok som ska skänka oss vila. Att han använder just oket som en bild för detta är briljant då oket för hans samtid var ett vardagligt redskap, både inom hushållet och i arbetslivet.
Oket som en kraftig trästång som den tidens kvinnor la över axlarna då de skulle hämta vatten från brunnen. I vardera ände hängde de sedan de tunga vattenfyllda hinkarna och med okets hjälp fördelades vikten på ett bättre sätt så att bördan blev lättare att bära. På så sätt kunder kvinnorna bära både tyngre och samtidigt gå längre sträckor än om de skulle bära de tunga vattenkärlen i händerna.
Samma sak gjorde man med lastdjuren. Att placera två tjurar bredvid varandra och sedan lägga ett ok över deras feta nackar gjorde att djuren höll ihop och därför kunde dra tyngre last bakom sig.
Poängen med oket är att man orkar mera, oket tar ifrån oss den tunga bördan och gör livet lättare. Och idag säger Jesus alltså att han är vårt ok. Jesus vill att vi lägger av vår skuld, skam, oro, ångest, allt det som tynger oss vill han att vi lämnar över till honom för att på så sätt göra leva liv lättare.
Det är också precis vad detta liturgiska klädesplagg vill påminna oss om. Stolan som symboliserar precis det, Kristi ok. Kristus som bär oss när vi behöver bli burna.
…
I den judiska tradition som Jesus levde i finns en lära som säger att man ska ta på sig himmelrikets ok, vilket handlar om att dagliga bekänna sin tro. Att dagligen söka sin tro, bekänna sin tro genom religionens seder och bruk. Religionen som vill hjälpa oss att tro.
Och samma sak är det för oss, kyrkan och dess riter finns till för att hjälpa oss att söka Gud, att utveckla vår gudsrelation, att skapa gudsgemenskap med andra.
…
Om Jesus idag talar om vår enskilda tro så vill episteln visa på hur vi alla är Ett.
Nu handlar det inte längre om min, Victors, enskilda privata tro. I stället handlar det om vår församlings tro. Vi som är här är Ett. Ingenting i kyrkan, i församlingen, är mitt eller ditt. I stället finns vi till för att bära varandras bördor, se den utsatta, älska den som inte vet hur det känns att bli älskad och get gör vi genom vår gemenskap. Vi påminns om detta i vår gudstjänstfirande gemenskap. Genom predikan och förbön påminns vi om att se den som ropar efter räddning. Genom nattvarden påminns vi om hur Gud ser på oss som syskon, Guds älskade barn. Genom psalmsången påminns vi om gemenskapens betydelse. Den gemensamma tron vi finner i gudstjänsten är bärande för den enskildes sökande efter sin tro.
…
Tidigare i veckan var jag i Rom för att möta kollegor från övriga församlingar inom Svenska kyrkan i utlandet. Ledningen, präster, diakoner och kommunikatörer från Australien, Syd- och Nordamerika, Asien, Afrika och ett gäng europeiska länder var där. Det var otroligt givande dagar där erfarenhetsutbyten, tankar och känslor kring vad det innebär att vara en svensk församling i ett annat land delades.
Många utlandsförsamlingar ser ut som vår med enbart en kyrka. Vissa har ett församlingshem och i några fall fanns enbart bostad för den tjänstgörande prästen.
Jag fick glädjen att träffa den präst som tjänstgör i Asien, och han berättade hur han reser runt i olika länder och firar gudstjänster, döper och har själavårdande samtal. Hur han ena dagen är i Thailand för att leda mässa för att nästa dag vara i Filipinerna för ett dop.
Hans församling såg klart annorlunda ut i jämförelse med vår. Det var inte samma församling han mötte dagligen, i stället möter han människor han tidigare aldrig träffat för att läsa och predika bibeln.
Jag träffade prästerna i Berlin som tvärtemot har en stor fin kyrka med församlingshem och ett flertalverksamheter, inte helt olikt de församlingar som vi är vana vid från Sverige.
Jag fick glädjen att uppleva ett spektra av församlingsliv där frågan om resurser och tillgångar aldrig var ett hinder för att utföra kyrkans grundläggande uppgift i att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt att utöva diakoni och mission.
Variationen var stor bland församlingarna, och utbytet oss emellan mycket lärorikt.
Det som för mig personligen blev värdefullt med resan till Rom var det påtagliga i att vi i Svenska kyrkan Gran Canaria inte är en egen liten församling ute i Atlanten, tvärtom är vi en del av ett mycket större sammanhang som heter Svenska kyrkan i utlandet med syskon över hela världen.
Vi är en del av ett sammanhang där vi kan få hjälp av varandra och ett sammanhang där vi erbjudas en gemenskap. Med övriga utlandsförsamlingar är vi också en del av Svenska kyrkan och den världsvida kyrkan. Tron är inte en enskild angelägenhet, den är i stället något vi delar med varandra, här på Gran Canaria och världen över.
…
Dagens tema är Ett är nödvändigt och i den kristna tron är det en syftning till Kristus. Kristus är nödvändig för vår världsvida kyrka.
Kristus är det som allt annat vilar på, vare sig man är en stor kyrka med många verksamheter i Berlin eller om man är en omkringvandrande präst i Asien. Det vi alla har gemensamt och som kyrkan hela tiden eftersträvar är tron på Kristus och hur det kan skänka oss och varandra vila.
Tron måste få börja inom oss, i vårt enskilda, i var och ens hjärta – men för att göra tron levande behöver vi varandra. Låta tron expandera från vårt inre till vårt yttre, till vårt gemensamma liv. Och i detta är församlingsgemenskapen ett viktigt redskap, vi finns till för varandra, vi bär varandras bördor, vi är varandras ok för att hjälpa varandra att tro.
Amen.
...
Välkomna på mässa söndagen den 5 oktober klockan 18.00 i San Agustín. Då firar vi Heliga Mikaels dag med temat: Änglarna.
Guds frid!
//Victor Lindblom - församlingsherde i Svenska kyrkan Gran Canaria
...
13 söndagen efter trefaldighet, med temat: medmänniskan.
Alla vill väl ändå bli älskade.
Jag har mycket svårt att se att det skulle finnas någon som inte vill det. Även om vi inte visar det alla gånger, så är väl det ändå var och ens innersta önskan, att känna sig älskad, sedd, bekräftad i den person man är.
Oavsett hur ens förutsättningar ser ut så vill vi det. Jag vill bli älskad, jag gissar att du vill det. Världens makthavare vill det, världens absolut rikaste vill det, likväl som de hemlösa som bor här i parken bredvid kyrkan. Vi vill bli älskade.
Vi har olika mål och mening i livet, vi vill åstadkomma olika saker och vi värderar saker och ting olika. Vi röstar på olika partier och vi har olika religiösa tillhörigheter. Men nästan alla människor delar den grundläggande längtan: att få bli älskad och att få älska.
…
Heliga Franciskus, den katolska munken som levde under 1100–1200-talet hade en särskild passion och omsorg mot de fattiga, mot djuren och naturen och han skrev en bön som bland annat säger:
Mästare, hjälp mig att söka, inte så mycket att bli tröstad som att trösta, inte så mycket att bli förstådd som att förstå, inte så mycket att bli älskad som att älska. Ty det är genom att ge som vi får ta emot, genom att förlåta som vi får förlåtelse.
Och visst är det så i livet i stort:
det är genom att visa omtanke, förlåtelse, barmhärtighet och kärlek som vi själva får det tillbaka?
Det är tack vare medmänskligheten som människor känner upprättelse.
…
Det är lätt att prata om kärlek, men vad betyder det att älska och hur visar vi kärlek till vår nästa?
Självklart ser det olika ut beroende på relation.
Själv avslutar jag näst intill varje samtal jag har med min mamma med orden: kram mamma, jag älskar dig.
Till mina vänner visar jag kärlek genom handlingar.
Till min livskamrat kanske genom en kram, en kyss, en särskild blick som bara du och den du älskar förstår.
Men hur är det med den person jag inte känner?
…
Dagens bibeltexter är rörande överens om en sak, nämligen att den jag ska visa kärlek till är den nödställda. Det betyder inte att jag inte ska visa kärlek till mina närmsta, men det betyder att vi inte ska glömma bort dem i periferin. De som jag annars kanske inte riktigt orkar möta.
I den gammaltestamentliga texten benämns dem som de fattiga och nödställda. De är våra medmänniskor, dem förtjänar min kärlek.
Men den nödställda och fattiga benämns också som något annat i den gammaltestamentliga texten, nämligen som mina bröder.
Mina syskon är inte enbart ni som är här. Det är lätt att tycka om er, det är lätt att stanna upp och prata med er, skratta tillsammans med er och fira gudstjänster med er, för att ni ger så mycket av er själva och delar med er av er kärlek till oss och till varandra. Det ger mig energi och glädje att vara här med er. Det är enkelt att tycka om er.
Men det är svårare med dem som ställer andra former av krav på mig. Med de fattiga och nödställda, för där finns en förväntan på något annat. Där finns ofta en längtan efter den grundläggande kärleken, den kärlek som många av oss får utan att behöva be om den. Kärleken i att på riktigt bli sedd, respekterad, bekräftad, accepterad av samhället.
Men likväl som ni, är dessa nödställda mina bröder och systrar och det är av den anledning att vi har samma ursprung – Gud.
…
Episteln följer i samma fotspår som den gammaltestamentliga texten. Paulus som författat texten refererar idag till en berättelse Jesus tidigare berättat, liknelsen om den barmhärtige samariern. En liknelse som uppmanar till att man ska älska sin nästa som sig själv.
Det är i sig varken svårt eller märkligt för den tidens åhörare att ta till sig, inte heller för oss. Men det som Jesus gör i den bibeltexten att förtydliga vem vår medmänniska är.
Och det gör han genom att måla upp ett möte två människor emellan, två människor som vanligen står i konflikt med varandra på grund av olika etniska tillhörigheter.
Men i hans liknelse möts dem här två personerna på djupet och kärlek uppstår. Den ena personen befinner sig i en extremt utsatt position och det berättas hur den andra hjälper honom tillbaka till livet.
Den katolska munken Franciskus ord gör sig påmint:
Ty det är genom att ge som vi får ta emot,
genom att förlåta som vi får förlåtelse,
…
Om den gammaltestamentliga texten säger oss ATT vi ska visa kärlek mot den nödställda så förklarar Jesus i dagens evangelium HUR vi kan göra det.
Nej: öga för öga, tand för and gäller inte längre. Vänd andra kinden till, säger han.
Om någon slår dig, slå inte tillbaka, om någon pratar skit om dig: nej, svara inte med samma mynt.
Om någon skvallrar om dig eller om någon du känner, sprid inte rykten du också.
Erbjud i stället dig själv, din tid, din ork att sitta ner och lyssna. För att älska är inte alltid enkelt, det kräver ork och det kräver engagemang.
Och i allt detta, glöm inte bort bönen.
Be för den person som du stör dig på. Be för er relation.
På så sätt utvecklar Jesus tanken på vad kärlek är. För kärleken är inte något jag har patent på, det är i stället något som i grunden är tänkt att dela med sig av till sin nästa, vem än det nu kan vara.
…
Året 2025 har i kyrkan varit, och är fortfarande, det år som Sveriges kristna råd kallar för det ekumeniska året. Ekumenik, alltså när olika kyrkliga samfund går samman för att arbeta tillsammans mot målet att göra Guds kärlek än mer synligt i världen.
Och temat för det ekumeniska året har varit: Tid för Guds fred.
Det kan kännas som ett magstarkt tema i och med vad som händer runt om i världen just nu. Samtidigt är det kanske också just då, just nu, som vi behöver påminna oss om Guds fred.
Vill vi att förändring i det stora ska ske så måste vi också våga titta på oss själva. Vi behöver fred i världen, men vi behöver också fred i det lilla, i det mellanmänskliga.
Att be för den vi har svårt för, och att söka vägar för försoning är att bidra till Guds fred.
…
Alla har vi olika syften och mening i våra liv, du och jag och världens ledare. Alla har vi olika inverkan och påverkan på den värld vi delar med övrig mänsklighet. Men det vi har gemensamt med alla människor är att vi har möjligheten att vända oss till Gud, vi kan be för en bättre värld, vi kan be för oss själva och för vår medmänniska – för att på så sätt bidra med tid för Guds fred.
Här och nu får vi samla oss i bön för just detta, och då med ord av den heliga Franciskus:
Vi ber:
Herre, gör mig till ett redskap för din fred.
Hjälp mig att bringa kärlek, där hatet gror,
tro där tvivlet råder, hopp där förtvivlan härskar.
Hjälp mig att skänka förlåtelse
där oförrätt begåtts,
att skapa endräkt där oenighet söndrar,
att sprida ljus, där mörkret ruvar,
att bringa glädje, där sorgen bor.
Mästare, hjälp mig att söka
inte så mycket att bli tröstad som att trösta,
inte så mycket att bli förstådd som att förstå,
inte så mycket att bli älskad som att älska.
Ty det är genom att ge som vi får ta emot,
genom att förlåta som vi får förlåtelse,
genom att mista vårt liv som vi vinner det.
Det är genom döden som vi uppstår
till det eviga livet. Amen.
...
Välkomna på gudstjänst söndagen den 21 september klockan 18.00 i San Agustín. Då firar vi 14 söndagen efter trefaldighet med teman: enheten i Kristus.
Guds frid!
//Victor Lindblom - församlingsherde i Svenska kyrkan Gran Canaria
