Gudstjänst

PREDIKAN

Söndagen efter jul, Guds barn

Under senaste månaden har vi firat så många fina gudstjänster i vår församling. Gudstjänster med musiker av olika slag, gudstjänster med olika karaktär. Gudstjänster med olika teman och gudstjänster som kommer med olika känslor.

Vi har firat fyra adventssöndagar som började med påminnelsen om att vi har ett nådens år framför oss. En påminnelse om att oavsett hur ditt år blir så kommer Gud vara vid din sida. Vi har firat flera olika former av julgudstjänster där självaste julafton inleddes med att församlingens barn fick ta särskilt stor plats. Vi fick se barnens julspel där sex flickor i åtta-nio årsåldern berättade för oss om den första julnatten. Att öva inför julspelet var magiskt. Barnen, några föräldrar och jag själv träffades först hemma hos mig i min trädgård för att öva, detta för att sedan flytta ner repetitionerna hit till kyrkan för att på julaftons morgon spela upp ett underbart julspel om hur den första julnatten kan ha gått till.

Att öva inför julspelet var allt annat är lugnt, istället var det lek och stoj och framförallt väldigt, väldigt kul. Sällan har jag skrattat så mycket. Nästan varje repetition avslutades med att barnen var så övertrötta och triggade varandra till bus, vilket nästan alltid slutade i att barnen låg på min gräsmatta i en grop och skrattade tills tårarna rann. Glädjen hos barnen har varit så oerhört påtaglig, lyckan i att få träffas, leka och spela teater har för mig aldrig varit tydligare.

Tänk om alla barn kunde få ha det så.

Vi har till och med fått fira lucia senaste månaden, lucia som påminner oss vuxna om betydelsen av att ge barn kärlek, närhet och trygghet. Lucia som år efter år kommer med tända ljus, fantastiska luciatåg och underbar musik.

Lucia som också påminner oss om att bakom allt detta vackra döljer sig en hemsk historia. En berättelse om en flicka som mot sin vilja ska giftas bort.

Men hon vägrade och hävdade i stället rätten till sin egen kropp, till sin tro och till sina egna val i livet. Och legenden om lucia berättar vidare om hur hon därför fick utstå både utnyttjande och misshandel.

Även om vi idag inte är tvärsäkra i vad som faktiskt hände med Lucia så är det en historia som dagligen förekommer. Det är en verklighet som alldeles för många barn och unga runt om i världen utsätts för. Över 30 000 flickor blir bortgifta varje dag, pojkar tvingas ut i krig som barnsoldater.

Människor tar sig rättigheter över unga människors liv, som att de inte skulle ha något värde av den anledning att de är barn eller ungdomar. Barns och ungas liv och rättigheter kränks och utnyttjas dagligen i smått som i stort.

Att vara barn innebär att vara utlämnad åt andra, åt oss vuxna. Barnet står i beroende till vuxenvärlden. Vi vuxna ska se till att barnet får mat, dryck, tak över huvudet och inte minst kärlek. Det kan barnet inte lösa själv, och det ska barnet inte heller behöva lösa själv. Ett barn ska inte behöva klara sig själv, även fast vi vet att så är fallet för många pojkar och flickor runt om i världen.

Så när Jesus idag tar emot barnet på det sätt som berättas i evangeliet visar han på att barnet inte alls är minst värt. Tvärtom visar Jesus då på att vi vuxna kan lära oss av barnen, att vi likt barnen ska ta emot Guds rike som ett barn. Han uppmanar oss alla att se världen ur barnens ögon och att våga skratta tills tårarna rinner. Våga ta emot Gud på samma sätt som det försvarslösa barnet gör, genom kärleken och glädjen som du får av din medmänniska.

Temat idag är Guds barn och texten fokuserar på ett litet barn, men Jesus skulle lika väl kunna tala om en vuxen, för visst finns det gott om vuxna människor som lever under katastrofala förhållanden och som står i fullständigt beroende till andra människor? Och Guds barn är även vi vuxna.

När Jesus då säger att vi ska ta emot Guds rike som ett barn handlar det också om att våga vara sårbara, precis som barnet till sin sanna natur är. För precis som barnet vågar visa sina fulla glädjeuttryck vågar barn allt som oftast också vara sköra och i sin skörhet våga lita på att vuxenvärlden då finns där för dem.

Du är ett Guds barn och i dig finns både styrka och svaghet. I dig finns så mycket kärlek att ge vidare, det finns säkerligen en längtan att få kärlek av andra. Det finns självständighet men också en vilja till gemenskap.

En person som fångat in detta i en bön är Margaretha Melin då hon ber:

DU som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja –
allt i mig känner du
och omsluter med ömhet:
det svaga likaväl som det starka
det sjuka likaväl som det friska.

Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Som ett lerkärl
lämnar jag mig i dina händer.
Fyll mig med ditt goda
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

...

Välkomna på nyårsbön på nyårsafton, onsdagen den 31 december kl 16.00. Vi bjuds då in till att gemensamt få avsluta 2025 med sång, musik, bön och varm gemenskap.

Varmt välkomna till kyrkan och tills vi ses igen: Guds frid!

//Victor Lindblom - församlingsherde i Svenska kyrkan Gran Canaria

...

Annandag jul, martyrerna

Det är år noll och vi befinner oss i det heliga landet och Maria har fött sitt barn och Josef står vid hennes sida. Kanske har vi en förskönad bild av hur dem hade det, en romantisk bild av stallet där hon födde och av den första julkrubban där Jesus fick sova. Berättelsen om Jesus födelse är inte bara täckt i rosa skimmer, tvärtom fanns mycket som hotade Maria, Josef och Jesus. Bara det att Maria var tvungen att föda under de omständigheter hon gjorde visar på en utsatthet som är svår att föreställa sig.

Faran är också långt ifrån över efter födseln. Familjen tvingas på flykt till Egypten med anledning av att maktens män gjorde precis allt för att Jesus inte skulle få möjligheten att växa upp. Maria, Josef och Jesus hade alla förutsättningar emot sig och chansen för överlevnad var mycket liten. Nu överlevde han, men vad hade hänt om han faktiskt inte skulle gjort det?

Idag 2025 har vi en kyrka som vill något som kanske känns avlägset. Vi har en kyrka som vill fred, som vill försoning och som vill motverka allt vad krig och förtryck heter. Vi har en kyrka som tror på Jesus och som menar att han mot alla odds fick växa upp och fortsätta sin kamp för upprättelse för de utsatta trotsa destruktiva maktstrukturer och nedbrytande kulturer. Vi har en kyrka som grundar sig i precis det – förlåtelse och försoning. Men tänk tanken: vad hade hänt om Jesus aldrig fötts, eller om han dött under flykten till Egypten?

Utan Jesus, ingen kyrka.

Och kanske hade vi klarat oss alldeles utmärkt utan alla stora, vackra kyrkobyggnader och katedraler som byggs till Jesus ära. Kanske hade vi klarat oss utmärkt vår församling, Svenska kyrkan Gran Canaria.

Kanske hade vi till och med grejat det fint utan alla dessa fantastiskt vackra liturgiska kläder som präster, diakoner och biskopar bär i Jesu namn. Men, vad hade hänt om Jesus aldrig fick födas, växa upp och komma med sitt till synes mycket enkla budskap? Vad hade hänt om han aldrig fick säga till den som ingen kärlek får att: du är älskad? Vad skulle hända om Jesus aldrig fick chansen att bli det hopp som miljontals människor dagligen håller fast vid då mörkret kommer?

Nu fick allt detta ske…. men då kommer nästa fråga: vad hade hänt om Jesus aldrig skulle dö på det sätt han gjorde?

Jesus får inför sin död flertalet tillfällen att ångra sig. Att ta tillbaka det han sagt om att Gud är en Gud för alla, även för de hemlösa, de fattiga, de utsatta.

Men vad skulle hända om han skulle ångra sig och ta tillbaka allt han sagt för att rädda sitt eget skinn? Nu blev det inte så, istället valde han att gå hela vägen. Han valde att hålla fast vid sin tro på människans lika värde, han valde att hålla fast vid tron på att Gud är en Gud för de fattiga, för kvinnorna, för barnen, för de utan makt, för de sjuka.

Det är annandag jul och bibelns berättelser tar ett steg bort från julens tema om gulligheten i ett barns födelse, hur Gud blev människa. Dagen idag tar ett steg bort från adventsljusstakar och kalle Anka för att i stället påminnas om livets skörhet, om hur svårt det kan vara att stå upp för det vi verkligen tror på.

Och Jesus ord i dagens evangelium gör det inte lättare, då dem istället kan upplevas magstarka och svåra att ta till sig. Samtidigt är det han säger en del av ett längre tal han håller för sina lärjungar, och den röda tråden är att inte ge upp om tron, särskilt när tron känns mycket avlägsen.

Den gammaltestamentliga texten sätter fingret på precis det här. Känslan av hur allt och alla omkring oss är emot oss. Det är en text som handlar om svek och att inte kunna lita på någon. Det är en berättelse om när livet inte blir som vi hade hoppats. När skilsmässa sker, när dödsfall sker, när ångesten kommer, när våra ord om tröst inte hjälper vår vän. Det är en berättelse om maktlöshet.

Det är också i den kontexten Jesus säger det han säger idag.

Jesus ger oss inte löftet om att vi i tron är befriade från det som gör ont, men det är en vänskaplig önskan från Jesus om att våga hålla fast vid tron livet brister, när du känner oro, när du tror att hela världen är emot dig så menar Jesus att just då vill Gud finnas med dig. Just dig.

Under julnatten påminns vi om att likt Jesus själv är Du skapad av Gud. Gud som kände dig innan Du föddes. När du känner att mörkret täcker dig, att ljuset omkring dig blir som natt så är inte mörkret mört för Gud istället säger den kristna tron att vi får hitta tröst i varandra, vi får hitta tröst i gemenskapens betydelse här i kyrkan, vi får hitta tröst i människor som levt före oss och som har erfarenheter som dem vill dela med oss… vi får hitta tröst i bibelns berättelser som säger:

Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Innan ordet är på min tunga vet du, Herre allt jag vill säga. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd. Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp i himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. Om jag säger mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus. Amen.

Julnatten, den heliga natten

Det fanns ingen plats för Maria och Josef, ingen ville ha med dem att göra när de sökte ett boende där i Betlehem den första julnatten. De måste varit ängsliga, nervösa. Det måste varit en orolig tid för dem. Tänk er att som ung och höggravid inte bli insläppt nånstans, känslan av utsatthet måste varit påtaglig.

Men efter en stund är det ändå någon som förbarmar sig över dem, som känner medlidande och ser deras utsatthet. Han ger av sitt överflöd och lånar ut delar av sitt hem till människor i nöd, och på så sätt visar han att ljuset alltid är starkare än mörkret. Han lånar ut sitt stall och där kommer Maria att föda sitt barn. Hon lindar sin nyfödda, älskade son och lägger honom i en krubba, i en matskål för djuren, och i stallet fick de sedan tillbringa sin första tid som familj tillsammans, Maria, Josef och Jesus. Ett enkelt, tillfälligt, boende fick bli deras trygga plats på jorden en kort stund framöver. Och det stallet och den krubban påminns vi om år efter år då vi i våra hem sätter upp våra julkrubbor, eller när vi under julafton eller juldagen går till kyrkan för att höra berättelsen om den första julen - om Jesus födelse.

Maria föder sitt barn under helt andra förhållanden än vad vi är vana vid idag. Utan läkare, barnmorskor, sjuksystrar. Utan relativt sköna sängar och rena lakan och allt annat som finns på förlossningsavdelningen på Karolinska sjukhuset. Det hon i stället har är en säng som jag gissar bestod av hö som var lagt på det kala golvet i stallet, och vid sin sida har hon en stöttande man som hjälper till så gott han kan.

Att föda barn under dem förutsättningarna måste innebära en enorm styrka hos henne, i ett stall för att dem inte var välkomna någon annanstans. Jag kan inte låta bli att tänka tanken att kanske är Jesus födelse med och formar vem han sedan kommer växa upp till att bli?

Under hela hans vuxna liv söker han sig till människor i utsatthet, till de utstötta, till de som inte är välkomna, och kanske gör han det för att han känner igen sig själv hos dem?

Jesus säger att himmelriket, Guds kärlek, tillhör barnen, och kanske säger han så för att han vet vad det innebär att vara i ett utsatt läge som barn? Gång på gång säger han att Guds rike är till för de fattiga, invandrarna, människor på flykt, de utstötta, de mobbade, de som inte får en given plats vid middagsbordet, och kanske säger han så för att han ser sig själv i dem? Han känner igen smärtan, utsattheten, oron. Sig själv.

Han kommer växa upp med en stark känsla av empati för människor i utsatthet och för sina vänner berättar han historier som handlar om att visa barmhärtighet, medkänsla, för den som befinner sig i utsatt läge. Jesus utvecklar med åren egenskapen i att sätta sig in i andra människors upplevelser, känslor, smärta. Han visar medlidande och han vill hjälpa där han ser att hjälp behövs och på så sätt visar han gång på gång, likt stallägaren, att ljuset hela tiden övervinner mörkret.

När vi i kyrkan idag 2000 år senare döper barn, eller vuxna, överlämnar vi ett dopljus till den som döpts och så säger vi:

ta emot detta ljus. Det är en påminnelse om Jesus som sa: jag är världens ljus, den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.

När vi begraver någon säger vi:

Jesus Kristus, du som är uppståndelsen och livet, ge den här personen din frid och låt ditt eviga ljus lysa för henne.

Betydelsen av ljus har i kyrkans historia alltid funnits som en stark bild för hoppet, hoppet om en ljus framtid. Ljuset har ett enormt värde i livets alla skeden och ljuset vill påminna oss om att det finns något vackert som väntar bortom det svåra. I våra ljusbärare som finns i våra kyrkor världen över tänds mängder av ljus varje vecka av människor som firar gudstjänst och av folk som kommer in hit, eller till sin hemkyrka, för att få en tid för sig själv under en stilla stund. När vi tänder våra ljus gör vi det i förhoppningen om att nåt ska bli bra, att någon vi älskar ska ha det bra, oavsett var i livet den befinner sig.

Ljuständning fungerar som en bön. I stället för att knäppa våra händer, sluta våra ögon och formulera något med ord så tänder vi vårt ljus och lägger på så vis allt vårt hopp och all vår längtan i Guds omsorgsfulla händer. Det är precis det här som Maria sätter sitt hopp till när hon får höra att det inte fanns plats för dem i härbärget och när ingen vill ta emot dem. Det är precis det här som hon litar på när hon föder sitt älskade barn i ett stall tillsammans med sin man. Hon tror att Gud vill henne väl, hon vågar tro att Gud är med henne här och nu i det svåra, och hon vågar lita på att ljuset alltid vinner över mörkret.

Författaren och poeten Bo Setterlind skrev:

Låt inte mörkret hindra dig att söka Ljuset. Och när du funnit det, låt andra se, pröva, övertyga sig. Vill du, att ljus skall leva, tänd då hos andra samma längtan.

Tänd frimodighetens ljus i rädslans mörker

Tänd rättens ljus i korruptionens mörker

Tänd frihetens ljus i ofrihetens mörker

Tänd Trons ljus i förnekelsens mörker

Tänd Hoppets ljus i förtvivlans mörker

Tänd kärlekens ljus i dödens mörker

Tänd ljus!

Amen.

…

Julafton: julbön med barnens julspel

Berättelsen om Jesus födelse har så mycket att säga oss. Det är en berättelse om att bli förälder och om alla de känslor som jag gissar att en nybliven mamma bär på, fysiskt, mentalt, känslomässigt. Det är också en berättelse om att bli bonusförälder och allt som kommer med det. Och precis som vi fick i julspelet, mellan Maria och Josef, så är det också en berättelse om att kunna inse sina egna misstag och att då våga be om förlåtelse.

Julen är en tid som för många är magisk, och för mig är det en tid för tacksamhet. Innan jag flyttade hit till Gran Canaria kunde jag aldrig tro att jag skulle ha glädjen att få fira jul med alla er på det sätt som vi gör. Att få glädjas över barnen som har gjort ett fantastiskt fint julspel, något de övat inför här i kyrkan och i min trädgård och alltid med enorm glädje. Ni skulle se alla fnitterattacker tjejerna har haft under repetitionerna, man kan inte annat är att glädjas tack vare er.

Julen är också en tid som väcker en viktig fråga för oss, nämligen frågan om Du vågar tro på mirakel? Det som berättas i julevangeliet, och som vi fick se av våra skådespelare, tar sin början hos en annan person än hos evangeliets huvudperson Jesus, nämligen hos hans mor, Maria. Som vi fick se berättas att ängeln kom till Maria och sa att hon skulle föda ett barn som skulle vara till hjälp för många människor. Ett barn som skulle växa upp likt dig och mig. Han skulle komma med ett kärleksbudskap för alla människor. Ett kärleksbudskap som skulle innebära alla människors lika värde oavsett ålder, kön, etnicitet. Människans lika värde oavsett sjukdomar och diagnoser, och detta budskap skulle han komma med i en tid som hade tydliga samhällsordningar.

Redan tidigt i berättelsen får vi se hur Maria tvekar när ängeln berättar att hon ska föda ett barn, inte kan väl hon göra det, hon är ju inte ens gift. Men kanske handlar hennes tvekan inför detta också om något annat, kanske handlar det om hur prestationsångesten kommer krypandes? För i ärlighetens namn, vem av oss skulle inte känna prestationskraven stiga om man fick höra att just Du var utsänd av Gud? Maria är trots allt bara människa. Hon tvekar inför ängelns bud till henne. Men ängeln menar att till skillnad från Maria, och till skillnad från oss så är allt möjligt för Gud. Gud är inte människa utan något annat, något mycket större.

Maria tar så emot löftet från ängeln om att vara Guds utvalda, hon tar emot uppdraget att bära, föda, uppfostra och leva med Jesus. Och så blir det. Och genom detta visar Gud att Gud inte har några gränser för vad Gud kan göra, och på så sätt sker ett av evangeliets första mirakel: en befriare föds som ett barn i ett stall hos en fattig familj. Ett litet, värnlöst barn som så småningom ska växa upp till en av världens största superkändisar, och det på grund av hans till synes mycket enkla budskap: älska varandra!

Och inte nog med att vi ska älska varandra, vi ska dessutom göra det helt kravlöst. Vi ska inte älska varandra på grund av vad vår medmänniska kan prestera eller för vad hon kan tänkas göra för oss, istället ska vi älska varandra för att det gudomliga finns inom var och en av oss.

Vi ska älska varandra för att vi är Guds avbilder. Och budskapet gäller än idag. Du är en avbild av Gud, och likaså din granne.

Skådespelarna i julspelet är Guds avbilder och likaså alla andra barn och vuxna. Du är guds avbild menar den kristna tron, den kristna tron som tar sin början i julnatten.

Och allt detta sker tack vare att Maria vågar tro på budskapet från ängeln. Det händer för att hon säger JA till den stora utmaningen som ängeln ger henne, om att vara Jesus mor, om att vara den person som jag gissar att Jesus själv hade som förebild. Maria blir på så sätt en förebild för oss här och nu, då hon trots allt gör det hon inte riktigt vågar göra, men hon gör det för att hon vågar tro på att under faktiskt kan ske.

…

Inledningsord till julens mysterium

I begynnelsen fanns Jesus, och Jesus fanns hos Gud, och Jesus var Gud. Han fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av allt som finns till. I Jesus var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Med viss tolkningsfrihet kan man förstå Johannesevangeliets inledning på det här sättet. Jesus var med från början och kom med ljus till människorna, till oss, som ett tecken på att oavsett hur mörkt livet än tycks vara så vill Gud finnas hos dig med sitt ljus för att lysa upp ditt liv och din tillvaro. Mörkret kan aldrig övervinna ljuset, ljuset omger istället hela ditt liv, hela dig, likt Gud själv.

...

Fjärde söndagen i advent, Herrens moder

Gästpredikant: Elisabeth Hedfors

För ett par veckor sedan besökte jag mitt gamla jobb. Där arbetar många unga människor. Jag stötte på min vän som stod och gjorde i ordning inför en julmarknad. Direkt jag kom in i rummet noterade jag att något hos henne var annorlunda. Vi pratade först om allt möjligt inför julen, om julmarknaden som skulle hållas. men så sa hon plötsligt: ”- Elisabeth, jag är gravid!” Vi kramade om varandra och började prata om det lilla barnet som växte inom henne.

Tyckte du verkligen att det syns? sa min vän. - Ja absolut! - Du får känna om du vill! sa hon Och så fick jag känna på hennes mage. Det var helt klart inte det vanliga hullet som vi alla har, utan en tydlig och fast muskulatur och rundning. Vi stod en lång stund sen och pratade om det lilla barnet, hur stort det är med nya liv som skapas, men också det vi alltid tänker om en graviditet -”hoppas allt går bra”. För visst är det så, att när vi möter någon som väntar barn är det alltid två känslor som kommer fram: Den stora glädjen över miraklet att ett barn håller på att bli till, men också oron att det inte ska gå bra med babyn eller mamman.

Nu är det några dagar kvar innan jul, då vi firar att barnet Jesus föddes. Skulle Maria komma gåendes här över torget tror jag hon skulle gå lite släpigt och tungt och gärna sitta ner på soffan härutanför. Att vara gravid och bära fram ett barn är ett krävande arbete. Det var en tonårsflicka Maria som blev Jesus mamma och fick göra det stora jobbet att bära och föda fram honom. För henne var beskedet att hon var gravid en stor katastrof! Maria var en ung tjej, nånstans 14 eller 15 år gammal. Hon var ihop med Josef som kanske var 16-17 år och de var säkert mycket förälskade. Dom var trolovade – en juridiskt bindande förlovning - och väntade på den stora bröllopsfesten. Efter den skulle Maria flytta hem till Josef. Men så blir hon gravid! Innan de var gifta! I deras samhälle var det fullständigt oacceptabelt ha sex innan bröllopet. Att dessutom då bli gravid, som ju alla skulle komma att se, var en stor skam för hela familjen.

Matteus evangelium skriver att Josef undersökte möjligheten att upphäva trolovningen och skiljas från Maria. Det var ju inte hans barn! Som väl var lugnade det ner sig för både Josef och Maria efter den stora chocken. På något sätt kom till ro med att det var deras uppgift att bli föräldrar till det barn som var Guds son och som sen skulle bli så viktig för hela världshistorien. Maria hade en äldre släkting Elisabet som också var gravid. Bara några dagar efter att Maria fått veta att hon var gravid gav hon sig iväg hemifrån och gick den långa vägen på flera mil till Elisabet och stannade där i tre månader. Jag tänker att det nog var en nödvändighet för henne att få komma bort och låta allt som hänt lägga sig på plats .

Jag ser framför mig hur Maria sitter på golvet eller på en pall precis som unga tjejer gör idag med benen uppdragna mot magen och pratar och pratar och pratar med Elisabet. Och så kommer den dramatiska förlossningen i ett stall, på en främmande ort. Men Josef och Maria har hittat tillbaka till varandra och hjälps åt att ta emot sitt lilla barn. Och han växte upp med dem båda som sina föräldrar. Maria blev och var en helt vanlig mamma. Hon gjorde allt det som mammor gör: Hon matade honom med honungsmjölk på natten när han inte kunde sova. Hon såg till att han kom iväg till skolan med en brödbit under armen, såg till att han tvättade sig extra väl under armarna när tonårssvetten kom, ja lärde honom allt det som en människa behöver för att klara sig i livet.

Men varför i all sin dar lät Gud två unga människor bli föräldrar till Guds egen son? Den kristna tron säger att Gud alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Tron beskriver också att hans väsen är kärlek till oss människor, med en oändlig längtan att visa den. Men hur skulle det kunna gå till? Skulle han månne prova att skapa ett högt berg med turkos topp som kunde ses från många länder? Eller skulle han bombardera hela världen med flygblad där det står: ”Jag finns och älskar dig! Hälsningar från din Far i himlen.” Han valde ett helt annat sätt.

Nu ska du få testa ett ord som kanske är nytt för dig: INKARNATIONEN- testa och säg det. Vad associerar du till när du hör det? När vi pratade om det vid middagsbordet sa min man Peter: ”Carne - det är ju kött på spanska!” Så är det, som ni säkert vet! Alltså något som handlar om en kropp. Svenska Akademins ordbok säger så här: ”Inkarnation innebär förkroppsligande av en abstrakt idé, vanligen så att en person tänks göra uttryck för idén.” Gud valde att visa sin kärlek till oss genom att inkarneras som ett barn, som en människa istället för att dela ut flygblad! Större tydlighet kan inte finnas. Jesus grät, var upprymd, hungrig och törstig, kände skam, oro och glädje, precis som du och jag. Det finns inget i det som du och jag möter som är främmande för honom!

Det där med glädje och oro vid en graviditet. Inte bara då finns de två upplevelserna med oss. Genom livet upplever vi alla perioder av både oro och glädje. Glädje - oro, glädje - oro, så skiftar livet. Vem delar du din oro och glädje med? Förra söndagen talade Victor i sin predikan om orden som finns målade på olika språk på väggarna i tunnelbanestationen i Tensta: SYSKONSKAP.

Syskonskap innebär samhörighet, att ha människor som man kan dela med. Det är tyvärr inte självklart att ha någon eller några att få dela erfarenheter av livet med. Man kan behöva söka medvetet efter människor med vilka man känner samhörighet och trygghet. I vår familj har vi en rutin som betyder mycket för mig. När vi båda hunnit hem efter olika aktiviteter under dagen, brukar vi sätta oss ned en kort stund i soffan och berätta för varandra om hur dagen har varit. Sen går vi vidare med matlagning och vad vi behöver göra där hemma. För oss som har förmånen att vara en kortare eller längre period här på Gran Canaria kan det hända att de problem man trodde man skulle få lämna hemma snurrar ännu mer i huvudet när man kommer hit. De vanliga nätverken finns inte här. Istället kan man till och med känna en stor ensamhet. Vi är Kyrkan och församlingen. Här finns en plats där vi kan få mötas på ett djupare plan än att bara säga ”Hej” och prata lite svenska. Du vet väl att du kan rycka tag i Victor och säga ”Kan vi prata en stund?” Vi skulle kunna träna oss på att, t ex när vi ätit klart pizzan här i centrum och väntar på notan, säga till dem vi sitter med ”Jag har något jag behöver få med er, är det OK?” Det kan bli ett mycket gott samtal, som för oss närmare varandra. All oro och glädje kan också delas med Gud. Han omsluter dig på alla sidor, liksom barnet är omslutet i sin mammas mage. I gudstjänsten idag firar vi nattvard. Du får ta emot ett bröd i din hand och doppa det i vinet. Du kan tända ett ljus i ljusbäraren och be en bön. Du kanske tänker - min tro är så liten, så det är nog inget för mig… Men även om din tro bara är så liten som ett enda sandkorn på den stora stranden, så räcker det. Men det räcker med att du säger- jag vill.

Det ska bli roligt att få träffa min gravida vän igen, när vi kommer hem, spännande att få se hur hennes mage vuxit. Och så måste jag få berätta för er att hon råkar faktiskt också heta Maria. Och vem vet, kanske får jag igen känna på hennes mage.

Margareta Melin har formulerat en så vacker bön Jag är hos dig min Gud, som babyn hos sin mamma. Jag är hos dig som fågeln i sitt bo. Jag är hos dig min Gud när natten börjar komma – bli kvar hos mig så har jag lugn och ro.

...

Välkomna till kyrkan i San Agustín på julafton, 24 december.

Klockan 10.30 barnens julspel

Klockan 23.30 midnattsmässa

Varmt välkomna till kyrkan och tills vi ses igen: Guds frid!

//Victor Lindblom - församlingsherde i Svenska kyrkan Gran Canaria

...

Tredje söndagen i advent, bana väg för Herren

För några år sedan bodde jag i stockholmsförorten Tensta, och fick då dagligen möjligheten att besöka Tenstas tunnelbanestation. Perrongen är tillsammans med ett stort antal andra tunnelbanestationer en del av ett reklamfritt SL. Ingen reklam hängs upp på stationens väggar.

I stället är väggar och golv fyllda av målningar, skulpturer, tavlor och målade citat från kända och okända stockholmare. Stationen är i sig ett enorma konstverk och besöker du Stockholm kommande år kan jag varmt rekommendera dig att åka dit för ett besök.

En av de utställningar som finns på perrongen är ett tjugotal tavlor i olika färger som är upphängda på en av de skrovliga, grå bergväggarna.

Stora tavlor.

Ett mycket viktigt ord är sedan skrivet med stora bokstäver på vardera tavla.

Samma ord på varje tavla.

Syskonskap.

…

På ena tavlan står syskonskap skrivet på svenska, på övriga tavlor kan man läsa syskonskap på

spanska, finska, polska,

arabiska, grekiska, vietnamesiska,

hebreiska, farsi, engelska,

turkiska. tjeckiska, estniska,

tyska, mandarin, franska och ryska.

Betydelsen av syskonskap, av en familj där man känner sig trygg, som man känner sig hemma hos, kan vi så klart se över alla världens länder och behöver nödvändigtvis inte heller ha med biologiska eller juridiska familjeband att göra, utan som i stället handlar om en tillhörighet som förenar oss med varandra.

En tillhörighet som inte utesluter på grund av olikhet, inte exkluderar på grund av var vi kommer från eller hur vi identifierar oss själva utan en tillhörighet som istället vill visa på ett syskonskap som grundar sig i en vilja till att visa varandra gemenskap. En vilja till att visa på att vi hör ihop med varandra.

Syskonskap är betydelsefullt för oss. Syskonskap som saknar gränser.

Dopet är Ett sätt att i den kristna tron uttrycka det här, en vilja till att visa på att vi alla hör ihop med varandra och med Gud.

Dopet som vill visa på den enskilda människans unika och okränkbara värde, något som Paulus understryker idag då han säger att genom dopet är ingen är längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.

…

Vi lever i ett prestationssamhälle där många av oss är drillade i att förstå oss själva och vår omvärld utifrån att vi måste förtjäna saker och ting, att livet handlar om prestation. Men med dopet är det annorlunda och det är det som Paulus försöker komma åt i sina ord.

Vår djupaste identitet, vårt människovärde, ligger inte i vad vi åstadkommer eller lyckas med, inte hemma, inte heller på jobbet, i skolan, inte ens i livet i stort, vårt människovärde handlar inte om huruvida vi är duktiga eller inte. I stället ligger vår djupaste identitet i att var och en av oss är, genom tron, Guds älskade barn.
…

Det här är lätt att säga, men vissa dagar mycket svårare att förstå då vi vet att det kan vara svårt att känna sig värdefull, betydelsefull. Det finns de dagar då livet är svårt, då man tvivlar på sig själv och undrar om man verkligen räcker till.

Då man känner att man inte är tillräckligt bra på sitt jobb, att man misslyckas som förälder, att man inte är en bra partner. Men det är särskilt då, i livets sköraste skeden som evangeliet vill hjälpa oss att förstå att det inte är kört, det är inte försent. Gud lämnar inte vår sida när du känner att du misslyckas.

Se bara på vilka Jesus ständigt vänder sig till.

När vi läser evangeliet kan man ganska enkelt hamna i tanken på att fariséerna, de skriftlärda och tullindrivarna skulle vara de onda, dom som är bortom räddning. Men även till dem vänder sig Jesus gång på gång och erbjuder förlåtelse, försoning, kärlek och gemenskap.

Och samma sak gör Johannes idag. Till folket likväl som till tullindrivarna och soldaterna kommer han med uppmaningen om att den av er som har två skjortor skall dela med sig till den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.

Och han säger det i en förhoppning om att även tullindrivaran och soldaterna ska vända om och på riktigt kunna se sin medmänniska.

…

Känner vi igen Johannes ord, JA! Från bergspredikan då Jesus uppmanar till samma sak, att älska vår nästa, till och med älska vår fiende:

om någon slår dig på högra kinden så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att gå en mil i hans tjänst, så gå två. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: älska din nästa och hata din fiende, men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er, då blir ni er himmelske faders söner.

Och så avslutar Jesus stycket med at säga:

Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.

…

Dopet påminner oss om flera saker, dels om att vi är Guds barn. Vi är sedda av Gud och Gud lämnar oss inte när vi känner att det är som svårast, när vi känner att vi misslyckas.

Dopet påminner oss också om syskonskapet med varandra.

Vi är varandras syskon.

Genom dopet förenas vi med Gud och med varandra, vi förenas också med dem som inget har, dem är våra syskon. Vi förenas med dem som har det svårt, dem är våra syskon. Vi förenas till och med de som vi har allra svårast för, dem är våra syskon.
…

Det är tredje advent idag och vi närmar oss den heliga natten med stormsteg. Den heliga natten som ligger till grund för exakt allt vi gör i kyrkan. Och temat för dagen idag är: bana väg för Herren.

Temat är klockrent då det kan fungera dels som en återblick på vad Johannes döparen gjorde när han gick ut för att döpa och predika medmänsklighet genom tron.

Temat fungerar också som en kompass för den som vill, då det i temat finns en stilla viskning till oss att se på sin medmänniska som just sitt syskon.

Amen

...

Välkomna på mässa söndagen den 21 december. Då firar vi fjärde söndagen i advent med temat: Herrens moder.

Varmt välkomna till kyrkan och tills vi ses igen: Guds frid!

//Victor Lindblom - församlingsherde i Svenska kyrkan Gran Canaria

...

Andra söndagen i advent, Guds rike är nära.

I adventstid i en församling där jag arbetade tidigare hade satte personalen upp ett julspel i kyrkan som vi bjöd in områdets lågstadieskolor till. Hela nio föreställningar om Jesus födelse spelades upp, så att alla barn i 6-9 års åldern skulle få möjlighet att komma.

Josef, som i bibelns texter håller sig relativt mycket i bakgrunden, var i denna föreställning tvärtom en mycket framträdande person.

Det berättades så klart att ängeln kom till Maria med budskapet att hon skulle föda en son och hon tvekade inför att berätta detta för Josef, då hon var rädd för att han inte skulle tro henne. När Maria väl fattar mod till sig och berättar för sin trolovade att hon väntar sitt barn blir han arg och ifrågasätter Marias kärlek till honom.

Men de väldigt många barnen som kommit till kyrkan och som satt i publiken hade till skillnad från Josef fått uppleva ängeln i föregående scen, där ängeln berättat för Maria vad som skall hända. Med anledning av det tror barnen på Maria och ropar därför till Josef att det är sant det som Maria säger.

Det var tydligt att barnen inte var helt nöjda över Josefs tvivel gentemot Maria. Men julspelet fortsätter. Josef och Maria försonas och tillslut föds det lilla barnet. När det då är dags för Maria och Josef att bestämma vad barnet ska heta så frågar Josef barnen i publiken vad de tycker, och alla barnen ropar i kör: JEESUS!

Men Josef håller inte riktigt med, och föreslår istället:

men ska han inte heta Emil eller Pelle istället?

Och barnen svarar ännu tydligare denna gång: NEJ, JEEESUUUS!

När Josef försöker en sista gång med att säga:

Eller ska han kanske heta Josef, som jag själv, så är det ett barn som ställer sig upp och ropar högt och ljudligt:

NEJ, HAN SKA HETA JESUS! DET ÄR SÅ HISTORIEN GÅR.

…

Julen är nog en av de tider på året som styrs mest av våra traditioner, vi lämnar ganska lite utrymme till att prova nytt, och tack och lov var fallet så här också då barnet i julspelet även detta år fick namnet Jesus.

Adventstiden hjälper oss i detta.

Adventstiden ger oss möjligheten i att förbereda oss i våra traditioner inför julen, med allt vad det innebär, både i de enskilda hushållen men även i samhället i stort.

…

Budskapet som kommer med Jesus och som nu ligger runt knuten ges vi under adventstid möjlighet att förbereda oss inför. Vissa kallar det för kärleksbudskapet, budskapet om att vi ska älska varandra. Budskapet som i teorin är mycket enkelt. Det är lätt att säga att man vill leva efter det, att älska varandra, men kan vara desto svårare i praktiken.

Vad innebär det att älska, egentligen?

…

Idag säger Jesus att Guds rike är nära, och det är långt ifrån enda gången Jesus talar om Guds rike, tvärtom är det kanske ett av hans vanligaste samtalsämnen.

I Lukasevangeliet säger han att himmelriket finns inom oss.

I Markusevangeliet liknar han Guds rike med ett senapskorn vilket kan förstås som att Guds rike hela tiden växer hos den som vill ta till sig det.

Han liknar också himmelriket vid en surdeg, där syftet är att visa på hur var och en av oss har möjligheten att göra himmelriket synligt och tydligt hos andra.

Dessutom säger han att himmelriket tillhör de fattiga och barnen, och när han säger det så menar han så klart inte att himmelriket skulle tillhöra vissa men inte andra. Istället har det att göra med att Jesus vill betona att budskapet om Guds kärlek gäller alla, oavsett förutsättningar. Budskapet om att människan är skapad och född för att bli älskad gäller också de fattiga

de utsatta

de svältande

de sjuka

barnen och ungdomarna

de som lider

sitter i fångenskap

de förtryckta.

…

I Palestina under Jesus tid fanns dessa människor synligt och tydligt på gator och torg. Människor som ingen ville ta i med tång, och Där var Jesus. På samma sätt finns dessa människor här, i San Agustín idag, och likaså vill Jesus göra sig synlig här.

…

Att Guds rike är nära har minst två perspektiv, kanske fler. Det är nära i tid, Gudsriket är nu.

Men det är också nära i rum, Gudsriket är här.

Gudsriket finns nära oss, inom oss. Inom dig och inom mig. Inom personen vi möter på stan och inom det nyfödda barnet. Gud är inte en Gud i en avlägsen horisont, i stället är Guds rike inom räckhåll, Gud bultar inom dig.

Ibland har vi svårt att förstå det, då behöver vi hjälp av vår granne. Ibland har vår granne svårt att förstå det, då behöver vi hjälpa den vi möter.

…

Det finns en bön som jag till och från återkommer till som jag tycker mycket om, en bön skriven av Franciscus av Assisi, som belyser det här, han ber:

Herre, gör mig till ett redskap för din frid.

Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.

Där ondska finns, låt mig få komma med förlåtelse.

Där oenighet finns, låt mig få komma med enighet.

Där tvivel finns, låt mig få komma med tro.

Där osanning finns, låt mig få komma med sanning.

Där förtvivlan finns, låt mig få komma med hoppet.

Där sorg finns, låt mig få komma med glädjen.

Där mörker finns, låt mig får komma med ljuset.

Gudomlige Mästare, låt mig sträva: inte så mycket efter att bli tröstad, som att trösta.

Inte så mycket efter att bli förstådd, som att förstå,

inte så mycket efter att bli älskad, som att älska.

Ty det är genom att ge, som man får, genom att förlåta, som man blir förlåten, och genom att dö, som man uppstår till det eviga livet.

Amen.

...

Välkomna på mässa söndagen den 14 december.

11.00 i Skandinaviska turistkyrkan i Las Palmas.

18.00 i San Agustín.

Då firar vi tredje söndagen i advent med temat: Bana väg för Herren.

Varmt välkomna till kyrkan och tills vi ses igen: Guds frid!

//Victor Lindblom - församlingsherde i Svenska kyrkan Gran Canaria

...

Första advent, ett nådens år

Första advent och som varje år läser vi denna söndag den gammaltestamentliga texten från Sakarja som talar om en framtid då krigets vapen skall förintas, fred förkunnas och Guds välde ska nå från hav till hav. Sakarja talar inte om hur världen faktiskt såg ut då, utan istället om en framtid där han låter sitt hopp, och framförallt sin tro, genomsyra texten. Än idag hoppas vi, längtar vi, ber vi för fred.

Vi lever i en värld som väts av tårar, en värld som visar på något helt annat än frid och fred, och säkerligen finns det de som utan svårigheter frågar sig hur det skulle kunna finnas en Gud som vill fred när världen ser ut som den gör.

…

Även evangelietexten är densamma varje år och vi får höra om folket som står vid vägkanten och brister ut sitt glädjerop när Jesus kommer in i Jerusalem på sin åsna. Äntligen har de någon att hänga upp sitt hopp på. Äntligen har de någon att tro på. Men det är långt ifrån enbart glädje i folkets jubel. I stället grundar sig allt i en rädsla, oro, för vad varje enskild människa själv brottas med. Det är rop efter räddning från de som drabbats av samhällets orättvisa spelregler, rop efter räddning från det som kränker människovärdet, från det som bryter mot det vi idag kallar för mänskliga rättigheter. Men tron gör sig tydlig i evangeliet, tron på en Gud som faktiskt kommer komma med räddning.

Givetvis finns många skillnader mellan hur världen såg ut då när Jesus red in i Jerusalem och hur världen ser ut för oss idag. Men det finns också betydande likheter. Inte minst i våra rädslor och vad vi vill bli befriade ifrån. Vi som är samlade här och nu ställer oss också stundvis liknande frågor om vår existens och om Guds närvaro i världen, frågor som:

Hur kan det finnas en Gud som vill fred när krigen härjar och barn och vuxna drabbas på otänkbara sätt?

Hur kan det finnas en kärleksfull och barmhärtig Gud när samhället visar på raka motsatsen?

Hur kan det finnas en Gud som vill att man ska känna inre frid, när oro och ångest i stället upptar stora delar av ens vakna tid?

Jag tror det är få, om ens någon, som kan ge ett vettigt svar på frågor som dessa, men det jag är säker på är att vi liksom Sakarja, och likt folket som ropade till Jesus, behöver tron på en Gud som vill fred, som vill kärlek, barmhärtig och inre frid.

...

Stolan som jag har runt min hals, stolorna som hänger lite här och var i kyrkorummet i kväll, är en symbol för just detta. Stolan är en symbol för hur Jesus vill bära oss i våra liv när vi har det som tyngst. Stolan är en bild för hur Jesus vill ta ifrån oss det som är tungt i våra liv för att i stället skänka oss vila. De här vackra stolorna som ni ser i kyrkan ikväll är sydda av en av våra församlingsmedlemmar och kyrkan vill med stolan påminna oss om att: Jesus vill att vi lägger av all vår skuld, skam, oro, ångest, allt det som tynger oss vill han att vi lämnar över till honom, för att på så sätt kunna leva våra liv lättare.

Stolan är en symbol för Kristi ok, att Kristus bär oss när vi behöver bli burna. När du känner sorg och smärta, när du ropar ut ditt hosiannarop, ditt rop om hjälp, där vill Jesus möta dig och bära dina bördor.

Vi behöver tron på stolan, vi behöver tron på hur Gud bär oss, vi behöver den tron just med anledning av att världen, samhället, ser ut som det gör. Vi behöver tron på att Gud kommer inridandes rätt in i ditt liv, in i ditt hjärta för att lyssna på just ditt rop.

Vad ropar ditt hjärta allra mest efter – där vill Gud vara.

Det är första advent, och adventsljusstaken brinner för hoppet om en ljus framtid och tron på en befriande Gud.

...

Gud, för dig är allting klart heter en psalm som ofta förekommer i gudstjänster och andakter, i kyrkor och på sjukhus, bland äldre likväl som hos konfirmander. Och med anledning av psalmens ljusa melodi kanske den inte alla gånger upplevs som mörk, svår eller jobbig. Samtidigt skrevs psalmen av prästen Elis Malmeström strax efter att hans hustru blivit svårt sjuk för att sedan plötsligt dö. Det är en fantastiskt vacker psalm som målar upp en gudsbild som berättar för oss att när du lever i ett mörker som aldrig tycks ljusna så ser ändå Gud dig klart och tydligt. Det handlar om en tillit till att när du behöver Gud som mest så vill Gud vara som allra närmast dig och det är också vad kyrkoåret idag vill berätta för oss.

…

Temat för denna söndag, för första advent, är ett nådens år. Det är inte ett löfte om att vi är befriade från det som gör ont, det är inte heller ett löfte om att kunna ge svar på frågan om hur det kan finnas en kärleksfull Gud trots allt som sker.

Istället är det en påminnelse om att oavsett vem Du är, oavsett vart i livet du befinner dig så vill Gud vara närvarande i ditt liv. När livet brister då vill Gud finnas med dig. Just dig - våga tro det.

...

Här till vänster om mig står den vackra, blå dopfunten fylld med vatten. En dopfunt som funnits med i vår församling sedan 2016, tillverkad av en av våra församlingsmedlemmar. Dopet som är ett av våra sakrament, en helig handling, som också vill visa på Guds närvaro i ditt liv. Hur Gud som är kärlek alltid går vid vår sida. Dopet som vill ingjuta ett hopp om en Gud som älskar dig, tron på en Gud som fanns med dig innan du föddes, genom hela ditt liv och tilliten till Gud som också tar emot dig med öppen famn i döden för att skänka dig vila och välsignelse.

Vare sig Du har en brinnande, stark tro, eller ingen tro alls, så är ett sätt att närma sig sin tro, närma sig Gud, genom just dopet.

Ett annat sätt att söka sin tro är genom bönen.

Be för världen, be för varandra, be för de du älskar likväl för de du har svårast för. Be också för dig själv.

Vi ska få avsluta predikan genom just bön, och då med orden från psalmen Gud, för dig är allting klart, psalmen som författaren själv kallade för Bön om ljus.

Så, jag får be er att slå upp psalm 217 så ber vi med Elis Malmeströms ord tillsammans.

Vi ber:

Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart. Mörkret är ej mörkt för dig, och i dunklet ser du mig.

Läk mitt öga att jag ser, hur du är i det som sker. Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig.

Och om jag ej mer förmår, gå i tro den väg du går, led mig vid din fasta hand, steg för steg mot livets land.

När min tanke tvivelstrött, obetvingligt motstånd mött och ej mera mäktar strid, inneslut den i din frid.

All din nåd är öppen famn och ditt namn en ljuvlig hamn. Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet.

Amen.

...

Välkomna på mässa söndagen den 7 december kl 18.00 i San Agustín. Då firar vi andra söndagen i advent med temat: Guds rike är nära.

Varmt välkomna till kyrkan och tills vi ses igen: Guds frid!

//Victor Lindblom - församlingsherde i Svenska kyrkan Gran Canaria

...

Domssöndagen med temat: Kristi återkomst

Domssöndagen och dess bibeltexter kan nog leda in flera av oss på tanken om att vi ska göra rätt för oss. Att vi har ett ansvar gentemot varandra, gentemot oss själva och till skapelsen i helhet. Kanske är ansvar ett ord som skaver lite grann, inte minst i tider som idag där jorden ser ut som den gör. En jord som präglas av krig, svält, fattigdom och klimatkatastrofer på ett globalt plan. Men visst har vi ett ansvar. Ett ansvar att ta hand om skapelsen, att vårda skapelsen och jag tror inte att det behöver skava i oss.

I kristen tro berättas att vi, av Gud, fått tillgång till ett enda jordklot att leva i och av – och visst är det jordklotet värt att älskas? Allt som vi lever av, kläder, mat, vatten, relationer är ju del av vårt jordklot, som också Gud anförtrott oss att förvalta. Men vad händer när vi misslyckas med det, med att älska? För misslyckas gör vi ju till och från. Vad händer med oss själva då, och vilka känslor väcks i oss vid misslyckanden?

Dagens texter berättar för oss att våra handlingar spelar roll. Men betyder det att Jesus delar upp mänskligheten i goda och onda för att på yttersta dagen belönar eller bestraffa? Jag tror inte Jesus ger igen för våra misslyckanden, i stället tror jag tror att Gud är större än våra tillkortakommanden.

…

På ett av de bibelstudier vi haft uppe i prästgårsparken talade vi om precis det här, våra gärningar och hur de spelar roll. Hur vi också kan se på våra gärningar från olika perspektiv. Bör jag ge pengar åt den hemlösa damen som står utanför Ica med en pappmugg i handen eller bör jag inte göra det. Är det att hjälpa henne eller är det i stället att bidra till en större misär då pengarna kan hamna i fel händer eller till missbruksproblematik. Det här är en svår fråga och det är ett svårt val för många av oss, men det är samtidigt ett val var och En av oss själv måste ta.

Men oavsett vad vi väljer så spelar våra handlingar så klart roll. Vi påverkas av varandra och ibland är det helt omöjligt att till synes göra rätt val, medan det andra gånger är väldigt enkelt. Men denna söndagen får oss ändå att tänka på våra gärningar och på frågan om vem det är som skulle döma oss?

…

Till och från möter jag människor som berättar sina livshistorier för mig, äldre som yngre. Det berättas om vilka dem är, eller vem dem helst av allt skulle vilja vara i stället för att vara sig själv. Ibland berättas om hur man skäms över sig själv. Människor som berättar om perioder i livet som dem är allt annat än stolta över. Hur man präglas av skam och skuld och om skeden i livet som man helst av allt vill glömma. Eller erfarenheter som man väljer att trycka undan. Och i allt detta är det inte ovanligt att det är personen själv som varit sin absolut hårdaste domare. Hur man ser på sig själv i spegeln och det man ser är otillräcklighet och misslyckande. Det kan handla om relationer, åtaganden, arbete, skola, kärlek.

…

Förra veckan hade vi kyrkostämma, där medlemmarna i församlingen fick rösta igenom den budget som vi i kyrkorådet har satt upp. Jag inledde stämman med en andakt där jag bland annat sa att vi är en församling att vara stolta över, därför att det är en församling som erbjuder en känsla av hemmahörighet, det är en församling som är välkomnande. Det är en församling som ser varandra, bär varandra och hör varandras rop efter hjälp, och det är sannerligen något att vara stolt över. Och vanligtvis är vi duktiga på just det här, att stötta varandra och finnas till för varandra, och det är stort!

Men i dessa stunder är det viktigt att också försöka ana, försöka förstå att det ansvar jag har gentemot andra, den barmhärtighet jag visar andra måste jag också visa mig själv. Jag har ett ansvar i att försöka, våga älska mig själv.

Jesus säger i Lukasevangeliet att:

Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända – och dem orden gäller också om dig själv! Men det är så lätt att glömma sig själv, låt oss därför påminna varandra om det. Vi ska ta hand om varandra, Ja! Men du måste tillåta dig själv att också finnas till för dig själv, annars orkar man inte i längden.

…

När Jesus samlar sina vänner till en sista avskedsmåltid och delar ut vinet till de människor han älskar säger han:

Drick av den alla, denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse…. syndernas förlåtelse.

Och det här säger han till människor som kommer förråda honom, förneka honom, tvivla på honom. Han säger det till människor som bitvis står ansvariga för hans tillfångatagande, tortyr och slutligen för hans egen död. Och det är precis det som är så stort, så viktigt, med den kristna tron.

Jesus visar där och då att det finns ingen synd som är för stor för att Du ska kunna vända dig till Gud och be om förlåtelse. Det finns inget misstag som är för stort för att du ska få del av Gud själv. Och det får vi påminnas om varje gång vi tar emot bröd och vin i nattvarden. En påminnelse om att Du är just Du och ingen annan och att Gud aldrig släpper taget om Dig – oavsett vad du tycker om dig själv.

Och kanske större, den förlåtelsen är inte är av den sort att vi måste krypa till korset så att säga. Skuld och skam är vanligt förekommande känslor hos både äldre och yngre, men det är känslor vi inte ska behöva känna. Inte inför varandra och definitivt inte inför Gud. I stället vill Gud uppmana oss att våga berätta för honom vad du kämpar med i livet, vad du tycker är svårt och jobbigt i livet, i förtröstan till att få känna frid, fred, inre lugn och sinnesro.

…

Vi håller på att avsluta kyrkoåret för att om en vecka fira första advent och påbörja ett nytt kyrkoår. Vad vill du bära med dig in i det nya kyrkoåret, vad vill du känna inombords just nu?

Det vill Gud ge dig!

Amen.

...

Välkomna på mässa söndagen den 30 november kl 18.00 i San Agustín. Då firar vi första advent med temat: ett nådens år.

Varmt välkomna till kyrkan och tills vi ses igen: Guds frid!

//Victor Lindblom - församlingsherde i Svenska kyrkan Gran Canaria

...

Söndagen före domssöndagen med temat: vaksamhet och väntan

Hur ofta tänker vi inte på framtiden? Oroar sig för framtiden, hoppas på framtiden. Och hur många gånger har man inte blivit uppmanad till att i stället fånga dagen, carpe diem.

Våra tankar uppfylls av sådant som ännu inte hänt eller rädsla för sådant som eventuellt kan hända, kanske så till den grad att vi också glömmer bort att känna och uppleva det vi faktiskt har precis just nu.

Med det i åtanke skulle jag vilja bli lite personlig och berätta något om mig själv. En av mina största glädjeämnen under veckan är det som sker just nu, att få träffa er i kyrkan. Att vi får träffa varandra i gudstjänst. Tanken på hur var och en av oss planerar sin dag på olika sätt, gör våra olika sysslor, äter på våra olika favoritrestauranger är underbar. Hur vi sedan gör oss i ordning för att gå från våra respektive bungalows och hotell för att strömma till här i vår kyrka för att tillsammans fira gudstjänst tycker jag är en fantastisk bild.

Det är en enorm glädje att varje vecka få mötas på det sätt som vi gör, att få se er möta varandra, samtala med varandra och verkligen vara här och nu.

Under ett par av veckans timmar får vi komma till kyrkan, förbereda gudstjänsten, fira gudstjänst tillsammans för att sedan stå och samtala med varandra en stund vid kyrkoporten. För mig personligen är det allt som oftast verkligen att leva i stunden, att leva här och nu… och det är skönt. I dagens texter finns detta också uttryckt, längtan efter att få leva i nuet för att där få ana Gud.

…

Jag kan förstå om man till en början uppfattar dagens bibeltexter som något helt annat än att leva i nuet, då psaltarpsalmen som Karin läste bitvis även blickar bakåt, mot tiden innan vi var födda, och evangeliet i stället blickar mot en framtid.

Men gemensamt för båda texter är också tilliten till att Gud är med dig i ditt liv precis här och precis just nu. Det finns en förtröstan om att vi ska låta den tro som är sått i våra hjärtan, redan innan vi föddes, leda oss genom livet, särskilt de dagar då vi tycker Gud känns avlägsen eller frånvarande.

…

Vi närmar oss slutet av kyrkoåret, söndagen med det mycket tråkiga namnet söndagen före domssöndagen. Det är liksom en söndag som inte har ett eget namn utan i stället förutsätter nästkommande söndag, domssöndagen. Det är lite av en mellanperiod, en vänteperiod. En söndag utan karaktär kan man tycka. För om en vecka är det domssöndagen som är årets sista söndag och söndagen därpå är det första advent med allt vad det innebär. Två söndagar med tydlighet, söndagarna som är början och slutet. Alfa och Omega.

Men nu, idag befinner vi oss i en form av vacuum, i nåt form av väntrum som säger oss att även i de stunder då man kanske inte riktigt ser gud, anar gud, så uppmanas vi till att ändå inte släppa taget. Att inte vänta med sin tro. Börja i stället redan nu.

Låt dig inte tappa tron bara för att du inte ser Gud, bara för att du inte känner Gud. Sluta inte engagera dig i Gud bara för att du vid första anblicken inte känner Guds närvaro. Våga i stället lita på din tro trots allt. Här och nu.

Jag ska inte gå händelserna allt för mycket i förväg, men fastan som kommer innan påsk handlar ju också om detta, det är en form av väntetid. Fastan som vill erbjuda oss tid att tänka kring frågan:

hur kan Du i din vardag ana Gud?

Frågan är betydelsefull för den handlar ju om Dig…

om Ditt liv…

och om Din relation till Gud.

Under fastans fyrtio dagar är det inte ovanligt att människor tillfälligt väljer bort saker från sina liv som man tycker upptar för stor del av ens tillvaro, för att istället lägga den tiden på något annat som kan fördjupa ens relation till Gud.

Det handlar om att för stunden engagera sig lite extra åt Gud, att ge lite mer utrymme för möjligheten att möta sig själv i sin relation till Gud.

Och lite åt samma håll är vi idag… vi är i ett form av väntrum som uppmanar oss att våga hålla fast vid vår tro, söka vår tro, särskilt de dagar då vi tror att vi inte ser Gud.

…

Det finns en underbar liknelse Jesus berättar för folket i Matteusevangeliet där han säger:

Med himmelriket är det som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.

Senapskornet som är så pass litet att få av er skulle se det från bänkarna om jag håller upp det här från ambon.

Men poängen med liknelsen är att tron kan börja i det lilla, i det nästintill obefintlig för att sedan låta sig växas till något mycket stort. Det är en bra liknelse för det säger att det är okej att tron kan börja som något litet som växer sig större.

Men det finns en problematik i liknelsen också, eller snarare i uppfattningen om liknelsen, nämligen att när du väl har en tydlig tro så kommer den förbli så, ständigt stor och starkt – men så är det inte för de flesta av oss.

I stället går vår tro upp och ner. Ibland är den tydlig, ibland nästintill obefintlig. Kanske känns tron meningslös ibland, men strunta i det. Knäpp dina händer, slut dina ögon och be. Tänd ett ljus och hoppas på att det goda kommer ske. För tiden i väntrummet är tillfällig, och efter väntan då tron känns svår, då kommer något annat.

Avfärda inte din tro bara för att det vissa dagar känns svårt. Ge dig själv istället tid att tänka, reflektera över ditt liv och din tro, och under veckan som nu kommer, med alla dina aktiviteter som väntar, ställ dig själv frågan:

på vilket sätt kan Du, på dina egna villkor, i din vardag, ana Gud?

Amen.

...

Välkomna på mässa söndagen den 23 november klockan 18.00 i San Agustín. Då firar vi Domssöndagen med temat: Kristi återkomst.

Varmt välkomna till kyrkan och tills vi ses igen: Guds frid!

//Victor Lindblom - församlingsherde i Svenska kyrkan Gran Canaria

...

Söndagen efter alla helgons dag/alla själars dag med temat: vårt evighetshopp.

Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande.

Dagens epistel säger så mycket till oss om den kristna tron och det kristna hoppet. Det kristna hoppet som hela tiden återkommer till tron på uppståndelse och förundran om vad som väntar oss bortom döden.

…

I dopet tas vi emot i den kristna gemenskapen och kyrkan vill genom dopet visa på hur den som döps välkomnas till livet av Gud och är älskad av Gud. Hur Gud finns med den som döps som en trygghet genom hela livet. Hur Gud är med i skratt och glädje som förälskelse, fördjupad samhörighet. Hur Gud är med i vänskaper och relationer. Hur Gud är med i livets stora lyckorus oavsett vilken form de kommer i.

Men dopet vill också visa på hur Gud är med i livets stora sorger och sprickor, hur Gud då vill bära den som sörjer.

Vid dopet får den som döps ett dopljus för att vi ska bli påminda om detta, att Gud hela tiden är med den som döps, genom hela livet. Gud var med vid din födsel, redan innan du föddes var Gud med dig berättas i psaltaren som säger oss att:

Du kände mig alltigenom, min kropp var inte förborgad för dig, när jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup. Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt. Dina tankar, o Gud, är för höga för mig, väldig är deras mångfald. Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen, når jag till slutet är jag ännu hos dig.

Likt i dopet så tar Gud också emot oss när vår fysiska kropp dör, för att låta oss uppstå som en kropp med ande.

…

Helgen som nu närmar sig sitt slut är en helg att minnas de vi saknar. Skulle vi vara i Sverige skulle vi se hur våra kyrkogårdar, kolumbarium och minneslundar flödar över av gravljus. Hos oss på Gran Canaria blev det i stället i går tydligt hur ljuset vinner över mörkret då kyrkan stod öppen för möjlighet till ljuständning för dem vi saknar.

…

Under konfirmandåret låter jag inledningsvis konfirmanderna skriva frågor till mig som dem vill att vi ska utforska tillsammans under konfirmandtiden, och för varje år som går märker jag hur frågor om just döden är det ämne som blir allt vanligare för många ungdomar att vilja prata om. Jag tror att det finns en längtan hos människor i alla åldrar att få prata om just det, om döden, sorgen, smärtan och saknaden just för att många av oss annars så sällan gör det. Men nu under alla helgonatid blir det tydligt att människor av alla åldrar har ett behov av att tänka, tala och uttrycka sina känslor kring själva döendet, och vad vi tror händer efter det jordiska livet.

…

Ibland säger man att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Jag vet inte om jag håller med. Allt som oftast när jag möter människor som är i sorg, som ska begrava någon av sina nära berättar de för mig om personens liv, och ganska snart brukar vi hamna i frågan om vad vi tror väntar efter döden. Ofta berättas då om det hopp, eller den tro, på en ljus framtid för den som dött. Att de döda går vidare till en plats eller ett tillstånd av ljus, frid, fred. Att den oro en människa kan ha känt i livet inte längre finns kvar i döden. Att det som smärtat oss i livet då är borta. Att Gud i stället tar emot den som dött med en varm, öppen, omslutande famn.

Vi sörjer den som dött, för att vi älskat personen som lämnat oss. Men tron på att den vi saknar har det bra där den nu befinner sig är ofta väldigt vanlig. Och det är precis vad den kristna tron vill förmedla: hoppet om att när allt spricker, när döden kommer så finns Gud ändå här. För de som dött, de får känna lugn, frid, välsignelse.

Men också för oss som är kvar. Gud vill komma med tröst till oss som sörjer.

…

Att vara begravningspräst är ett stort förtroende. Att få möta människor när de är som mest i sorg för att göra det sista avskedet vackert, minnesfullt och meningsfullt är ett uppdrag som för många präster är det mest värdefulla i att vara präst. Ibland händer det att begravningarna ser annorlunda ut, då vi begraver utan att någon anhörig finns med, varken på samtalet innan eller under själva begravningsgudstjänsten. Det händer att vi begraver människor utan att veta något om personen vi begraver, i en nästintill tom kyrka.

Det finns så klart många olika anledningar till att det kan se ut så, men det spelar i begravningsgudstjänsten ingen roll. I stället utförs begravningen fullt ut, på samma sätt med samma vördnad om den som dött. Med psalmer, musik, griftetal och avskedstagtagande.

Oavsett hur våra liv har sett ut, oavsett vad vi har gjort, eller glömt att göra, oavsett om jag har en stor släkt eller ingen alls så vill Jesus, Gud, den kristna tron och vår kyrka ingjuta ett hopp till var och en av oss som säger att vi aldrig går ensamma. Inte i livet. Inte heller i döden.

Ingen är glömd av Gud.

…

Det finns ett bibelord jag till och från återkommer till när jag leder begravningsgudstjänst som fångar in just detta:

Jesus sa: säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade.

Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.

Amen.

...

Välkomna på mässa söndagen den 9 november klockan 18.00 i San Agustín. Då firar vi 21 söndagen efter trefaldighet med temat: samhällsansvar. Gästpredikant för söndagen är Ann-Christine Janson, tidigare sommarvikarie här hos oss i Svenska kyrkan Gran Canaria.

Varmt välkomna till kyrkan och tills vi ses igen: Guds frid!

//Victor Lindblom - församlingsherde i Svenska kyrkan Gran Canaria

...

19 söndagen efter trefaldighet, trons kraft

Äntligen är hösten här och med den en ny säsong. Hade vi varit i Sverige nu så hade hösten gjort sig påmind i lövens färgskiftningar och i våra val av tjockare kläder. Här på vår underbara ö märks det i stället av på andra sätt, bland annat i gudstjänsterna då kyrkbänkarna sakta men säkert fylls på – vilken glädje!

Jag har nu varit på ön i åtta månader och kommer till och från på mig själv med att vara påtagligt stolt över att få tjänstgöra som församlingsherde i allas vår församling, så som den ser ut idag. Jag känner stor glädje över er som besöker kyrkan, våra gudstjänster och våra olika sammanhang. Jag är mycket tacksam över all den hjälp ni som församling kommer med, både praktisk hjälp som social omsorg.

När jag först kom till ön såg ni snart till att jag kände mig hemma här och tog emot mig med öppna armar. Ni är också en församling som bidragit till kyrkans fortsatta växt genom att engagera er i församlingslivet på olika sätt. Flertalet musiker har kommit med glädje och entusiasm till att fylla gudstjänsterna med musik, andra ideella medarbetare har stått i mitt kök och kokat kaffe,

någon har bakat bullar hemma och tagit med till morgonandakterna om tisdagsmorgnarna. Administrativa frågor och gudtjänstförberedelser är andra uppgifter som ni tagit er ann med stor omsorg. Vi har till och med haft förmånen att fira lekmannaledd gudstjänst då jag själv inte kunnat vara på plats.

Det här är hjälp som inte bara är roligt och nödvändigt för oss att få, det är också hjälp som formar och genomsyrar vår församling – som gör församlingen till vad den är.

…

Under senaste tiden har vi i församlingen, jag som anställd, kyrkoråd och ideella medarbetare, träffats i olika konstellationer för att tala om vår församling. Hur vi ser på vår församling, vad vi vill vara för typ av församling, vad vi ska göra och vilka institutioner och andra religiösa samfund vi borde samarbeta med. Och i de här samtalen märker jag av hur jag gång på gång återkommer till kyrkans grundläggande uppgifter, nämligen att fira gudstjänst, bedriva undervisning och utöva diakoni och mission.

Den grundläggande uppgiften som vi också delar med hela Svenska kyrkan, det är vår kyrkas gemensamma arbetsbeskrivning.

Utöver att det är ganska skönt att ha en sådan beskrivning att luta sig mot så tycker jag också att det är helt fantastiskt att ha en sådan arbetsbeskrivning. Vi ska fira gudstjänster, som vi gör nu, vi ska undervisa, till exempel möta konfirmanderna som idag har påbörjat sin konfirmandtid, och vi ska syssla med diakoni, finnas för de människor som av olika anledningar behöver en hjälpande hand.

Vi ska också syssla med mission, ett begrepp som för somliga kan vara svår att ta till sig då associationerna kan hagla, och jag skulle därför vilja säga några ord om det.

…

Här om veckan nämnde jag i predikan att mirakelberättelserna i evangeliet sällan handlar om miraklet i sig. Det handlar inte om att någon blir frisk, att någon uppstår från de döda eller blir räddad på annat sätt och sedan börjar tro. I stället är det precis tvärt om. Tron leder människan till Gud, till räddning. Tron leder till mirakel. Och samma sak är det idag.

Den blinde mannen lät sin tro leda honom till Siloadammen, sedan blev han seende. Inte tvärt om.

Mission som betyder just sändning blir i dagens evangelium intressant då Siloa också betyder just sändning. Jesus är sänd av Gud för att göra världen seende inför Guds kärlek. Jesus sänder den blinde mannen till dammen, mannen vågar lyssna och följa sin tro, och vår kyrka idag tror på att Gud på liknande sätt sänder oss att våga lyssna till vår tro.

…

Missionen, eller sändningen, är ett uppdrag för alla kristna att ta på allvar, det är ett uppdrag för alla troende, till och med för alla sökande att ta på allvar. Missionen handlar primärt om två saker, dels om att försöka lyssna till vad Gud, Jesus, uppmuntrar till, att söka sina medmänniskor.

Missionen är ett sätt att förhålla sig till sina medmänniskor. Det handlar om att du, jag och hela vår församling är närvarande i vår omvärld för att visa på Guds barmhärtighet just här, just nu.

Missionen handlar om att möta den person som uttryckligen söker Gud, men också att möta den person som söker den gudomliga kärleken i det tysta.

Men mission handlar också om att, likt den blinde mannen, våga möta sig själv och sin egen sårbarhet. Att våga lyssna till sin tro och att våga följa den vägen.

Samtidigt är det inte alltid enkelt då frågan om tro kan väcka konflikt och ifrågasättande. Frågan om vad man tror på, vem man tror på kan orsaka splittring. Ofta i evangeliet berättas hur de religiösa ledarna bråkar om vem som tror rätt. Ofta handlar det om vem Jesus är, om han är en profet eller inte, om han är Guds son eller inte. Och det är inte bättre idag. Kristna grupper världen över tjafsar med varandra om vilken kyrka som är den rätta.

…

Den gammaltestamentliga texten som Nils läste säger att Abrams barn ska bli lika många som stjärnorna på himlen. Abram som är stamfar till judendomen, kristendomen och islam som tillsammans upptar mer än hälften av jordens befolkning. Vi vet att krig utövas i vad som påstås är i Guds namn, vi vet att det inom en och samma religion slits och styckas upp. Vi vet att människor av tro inte alltid är överens.

…

Vi som kyrka kan omöjligt ha patent på Gud, vi kan omöjligt veta med full säkerhet vem Jesus var och är för någon annan än sig själv. Men vi kan tro och vi kan likt den blinde mannen våga följa vår tro.

Och det vi också kan göra är att se på olikhet som något som berikar vår kyrka, vår församling. Vi har olika livserfarenheter, vi tänker olika, ser olika ut, fungerar olika, vi är i olika ålder och har olika bagare. Det är väl då också helt självklart att vår tro på Gud, vår tro på Jesus ser olika ut.

När jag ser på vår församling så börjar jag se en verklighet som säger att vi på riktigt vill vara en församling som strävar efter detta.

Självklart är det inte alla gånger enkelt, men jag tycker mig se att vi vill vara en öppen kyrka för alla som vistas här vare sig man är ung eller äldre, bofast eller turist, vi vill vara en välkomnande och varm kyrka för de kyrkvana likväl för de som är skeptiska gentemot kyrkan och vi vill vara en kyrka att leva och växa i hela livet.

Och när jag möter oss som på olika sätt gör den här ön till vad den är så blir jag dag för dag mer övertygad om att Gud visar sig i varje människa och att vår församling vill vara en kyrka för just dig.

Och för att kunna vara det, en kyrka för just Dig, så måste vi samtidigt kunna vara en kyrka för någon annan.

Amen.

...

Välkomna till kyrkan under alla helgons helg.

Alla helgons dag (lördagen den 1 november) hålls kyrkan öppen mellan 14.00-19.00 för ljuständning och bön. Då finns det också möjlighet till samtal med församlingens präst.

Söndagen den 2 november är du välkommen på mässa. Vi firar då söndagen efter alla helgon med temat: vårt evighetshopp.

Varmt välkomna till kyrkan och tills vi ses igen: Guds frid!

//Victor Lindblom - församlingsherde i Svenska kyrkan Gran Canaria

...

Artonde söndagen efter trefaldighet med temat: att lyssna i tro

Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.

Det här är en bön av det svenska helgonet Heliga Birgitta, en bön som också är klart inspirerad från psaltarens 86 psalm. Och det finns så många berättelser i bibeln om människor som väljer att följa Guds vägar, lita på Gud och lyssna till Gud… men så snart motgångarna kommer så berättas också att folket vänder ryggen åt Gud. Litar inte längre, tror inte längre. I stället ger dem upp och lägger sin tro till något annat, inte sällan till sådant som vid första anblicken frestar oss: pengar, berömmelse, makt, inflytande. Sådant som till en början skänker oss glädje och tillfredsställelse men som samtidigt, på djupet, inte räcker hela vägen.

…

Den rike mannen i evangeliet har svårt att möta Gud för att han har något som för honom har blivit viktigare: sin förmögenhet. Och det handlar så klart inte om att rika inte kan ha en relation med Gud, det handlar i stället om frågan: vad vi sätter som viktigast, heligast, i våra liv? Var ligger vårt fokus och vad gör det med oss i längden? Är det pengar som är mitt främsta mål i livet? Är det alkohol, är det något annat som ställer sig i vägen mellan mig och Gud? Händer det att vi väljer bort Gud på grund av detta, att vi väljer att inte lyssna till vad Gud säger oss?

…

Heligt är i bibelns berättelser något som är av-skilt, sär-skilt, speciellt. Något vi håller mycket nära våra hjärtan. Heligt är det vi innerst inne allra mest längtar efter. När Jesus sa att den rike mannen skulle sälja allt han ägde för att ge till de fattiga svartnade det för den rike mannen, därför att han satte sin egendom som det mest heliga i sitt liv. Rikedomen hade blivit viktigare än allt annat. Men, när det kommer till vad som är viktigast i våra liv så berättar evangeliet att det handlar om något annat, nämligen en relation med Gud - och det är precis det som vi ges möjlighet till i våra sakrament: i nattvarden och i dopet. Däri påminns vi om, inte enbart om vår längtan efter en relation med Gud, utan också om Guds längtan efter en relation med dig. Sakramenten är heliga handlingar som vill visa på att Gud alltid går vid vår sida, heliga handlingar som säger oss att varje gång vi tar emot nattvarden så är det en påminnelse om att Gud har skapat dig för att Gud vill ha dig som du är. Inte för den du kan tänkas bli. Sakramenten som menar att vi får del av Guds glädje över dig, vi får del av Guds förlåtelse och upprättelse. Då vi inte känner oss värdefulla, då vi inte själva ser det eller förstår det får vi genom våra sakrament möjligheten att påminna oss om vår relation till Gud.

Det är vad ordet heligt på djupet innebär.

…

För ett par veckor sedan predikade jag om barnens betydelse för oss. Hur vi kan se på barn och unga som änglar, som budbärare om Guds kärlek. Precis innan dagens evangelium har vi de mycket välkända orden från Jesus som vi läser vid varje barndop i kyrkan:

Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.

Jesus ord till den rike mannen idag handlar så klart inte om att han inte kommer få komma in i Guds rike, i stället handlar det om att han ska bli likt barnen. Låt inte din rikedom stå i vägen för din relation till Gud menar han. Låt inte materiella ting, droger, alkohol, längtan efter den perfekta kroppen och annat världsligt blockera din väg till Gud. Bli i stället som ett barn. Lär av barnen. Lev som barnen säger han.

…

Det finns en rad i evangeliet som för mig blir oerhört betydelsefull idag. Det är en kort rad som säger oss att trots sin egendom så har den rike mannen en plats hos Jesus, men att han samtidigt själv måste våga gå den vägen för att närma sig Gud. Det kan ingen annan göra åt honom. Den raden är betydelsefull för dagens evangelium och det är vad som nämns precis innan Jesus säger:

ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.

Precis innan detta står det i evangeliet så här:

Jesus såg på honom… med… kärlek.

Jesus såg på honom med kärlek och sade: Ett fattas dig. Gå och sälj att du har och ge åt de fattiga, då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.

Jesus dömer inte den rike mannen. Han ser på honom med kärlek och vill att han ska se hur Gud verkar i honom. På samma sätt som Gud verkar i oss.

Självklart kan rika människor få gemenskap med Gud, men det Jesus vill göra med den rike mannen är att öppna hans ögon för vad som på riktigt är dyrbart i hans liv, vad som på djupet är heligt.

Jesus ställer en fråga till honom, och till alla som vill lyssna, nämligen:

vad har du för inställning till livet?

Vad sätter du främst i livet?

Vad har du för fokus i livet?

Och samma fråga ställer Jesus till oss? Vad är absolut mest värdefullt, mest heligt, i ditt liv?

…

Att lyssna i tro, att lyssna till vad Gud säger dig och att våga vandra den vägen är vad Jesus uppmanar till, och jag tänker att det var det som heliga Birgitta menade när hon vände sig till Gud och sa:

Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.

Amen.

...

Söndagen den 26 oktober klockan 18.00 firar vi mässa i San Agustín. Då är det nittonde söndagen efter trefaldighet med temat: Trons kraft.

Varmt välkomna till kyrkan och tills vi ses igen: Guds frid!

//Victor Lindblom - församlingsherde i Svenska kyrkan Gran Canaria

...

Tacksägelsedagen med temat: Lovsång.

Tron på Gud vill leda oss mot det som är gott. Gott för oss själva, gott för andra. Tron leder oss till att göra gott för vår skapelse, som vi också kommer påminnas om senare i gudstjänsten då vi i förbönen ber och tackar just för den jord vi lever i och av.

Tron var det som ledde Jesus hela vägen till korset. Tron på en Gud som ser att människans lika värde inte är begränsat till dem som har makt, utan likväl till dem som är maktlösa. Tron ledde honom till att stå upp för det, stå upp för dem människor som inte kunde eller vågade stå upp för sig själva.

Tron var det som ledde de lama, lytta, stumma till Jesus idag.

Med det sagt är det uppenbart att tron inte alltid är bekväm.

…

Jesus väg var allt annat än bekväm. Han blev ständigt ifrågasatt, oftast av motståndarna men även av sina allra närmsta vänner. Men han gick trons väg för att han vågade lita på Gud, mycket likt de som möter Jesus idag, de som var sjuka men som samtidigt vågade lita på att Jesus fanns där för dem.

…

Det finns gott om mirakelberättelser i evangeliet där det berättas hur folk blir friska från svåra sjukdomar och det är lätt att vid första anblicken tänka att de är troende för att de blir friska, för att ett mirakel sker. Men poängen med berättelserna är sällan miraklet i sig. Poängen är inte att människor blir friska och sedan börjar tro…

…istället är det precis tvärt om.

Tron leder människan till Jesus, sedan blir hon frisk. Tron på en befriande Gud är det som genomsyrar evangeliet.

…

Idag är det tacksägelsedagen med temat lovsång. Både tacksägelse och lovsång märker vi av i evangeliet då det berättas att folket prisade Gud.

Men hur är det med oss?

Hur är det med vår tro? Låter vi tron prägla oss, genomsyra oss. Låter vi tron fungera som en andlig kompass genom livet? Och på vilket sätt låter vi tacksamhet ta plats i våra liv.

…

Ofta talar vi i kyrkan om det som gör ont, det som förtär och går sönder. Egna sår, globala orättvisor. Det är viktigt att vi gör det, och det är inte heller särskilt märkligt att vi gör det, då mycket i vår kristna tro handlar om just det:

att komma med kärlek där hat råder,

att komma med förlåtelse där orätt har begåtts,

att komma med tro där tvivlet råder.

Men i allt detta är det också viktigt att påminna sig om tacksamheten, glädjen i det som livet ger oss.

Att försöka sätta ord på det, på sin tacksamhet kan fungera som en bön. En bön om hjälp att se att det goda faktiskt finns runt omkring oss och det är precis vad Psaltaren vill visa på.

Psaltaren som i sina 150 psalmer sätter ord på det som är jobbigt i livet, det vi inte förstår och det mörka som drar ner oss… men detta för att sedan gå vidare till att uttrycka glädjen i tron. Tacksamheten i tron. Trots det onda som sker så finns Gud i våra liv och bär oss när vi själva inte orkar.

Psaltaren uppmanar oss att våga lyfta blicken, att i stället för att gå med krökt rygg, böjt huvud och med en blick som faller på asfalten framför våra fötter så vill psaltaren uppmana till att våga räta på ryggen och se ljuset som strålar ner på ditt ansikte.

…

Vad har du i ditt liv som du är tacksam över?

Är det kanske de små självklarheterna som vi sällan tänker på?

Är det allt det som skapelsen ger oss, den jord vi lever i och av?

Är det kanske dina relationer?

Kanske är det i stället möjligheten över att få komma hit till kyrkan för att få uttrycka din tro på så sätt som vi faktiskt kan göra i vår del av världen. Fira gudstjänst och andakt utan fara för oss själva eller någon annan, som är allt annat än självklart för så många andra människor runt om på vår jord.

Fira gudstjänst som vi kan göra, dels på grund av ideella krafter som musiker, kyrkvärdar och andra som vill hjälpa till för att göra kyrkan till en levande, sprudlande plats.

…

Att för sig själv uttrycka tacksamhet för det man har i livet kan fungera som en ett sätt att närma sig Gud. Att öva sig i tacksamhet är att öva sig i att se att det goda faktiskt finns runtomkring oss, just nu, i bänken bredvid dig.

Att öva sig i tacksamhet över vad livet erbjuder kan också hjälpa oss att få ett rikare liv genom att ta vara på möjligheterna, för vilka var det som vände sig till Jesus idag?

Det var lama, blinda, lytta och stumma, och dem lät tron leda dem till Jesus, till tacksamhet och glädje.

Alla kämpar vi med något, vare sig det handlar om en yttre eller inre kamp, och idag får vi förebilder i dem som trots allt vågar vända sig till Jesus i tron om att han ska höra deras rop.

…

Vid upprepade tillfällen säger Jesus till den han möter: Gå, din tro har hjälpt dig.

Människor som i förtvivlan bryter upp hustak och hissar ner lama för att Jesus ska hela dem, blinda som sitter vid vägkanten och ropar efter räddning, rika män som tagit alldeles för mycket i skatt och som nu vill göra rätt för sig, kvinnor som förskjutits av maktens män.

Evangeliet ger oss berättelse efter berättelse när lidandet är som värst. Evangeliet ger oss personer som trots allt låter sin tro vägleda dem i livet, och fokus ligger inte på att människor först tillfrisknar, och därför börjar tro.

Istället berättas hur tron på en helande Gud,

tron på en förlåtande Gud,

tron på en Gud som ser henne för den hon är, leder henne till möte med Jesus.

Låt Din tro prägla Dig, låt Din tro Forma dig, låt Din tro Leda dig närmre Gud.

Amen.

...

Välkomna på mässa söndagen den 19 oktober klockan 18.00 i San Agustín. Då firar vi 18 söndagen efter trefaldighet med temat: Att lyssna i tro.

Varmt välkomna till kyrkan och tills vi ses igen: Guds frid!

//Victor Lindblom - församlingsherde i Svenska kyrkan Gran Canaria

...

15 söndagen efter trefaldighet, med temat: Ett är nödvändigt

Tron är en fråga både om det individuella och om det gemensamma. Vi måste få börja med att söka Gud i våra egna liv för att sedan se hur Gud verkar i det stora, i gemenskapen, i vår kyrka och i vår värld.

…

Jesus talar idag om att ta på sig hans ok som ska skänka oss vila. Att han använder just oket som en bild för detta är briljant då oket för hans samtid var ett vardagligt redskap, både inom hushållet och i arbetslivet.

Oket som en kraftig trästång som den tidens kvinnor la över axlarna då de skulle hämta vatten från brunnen. I vardera ände hängde de sedan de tunga vattenfyllda hinkarna och med okets hjälp fördelades vikten på ett bättre sätt så att bördan blev lättare att bära. På så sätt kunder kvinnorna bära både tyngre och samtidigt gå längre sträckor än om de skulle bära de tunga vattenkärlen i händerna.

Samma sak gjorde man med lastdjuren. Att placera två tjurar bredvid varandra och sedan lägga ett ok över deras feta nackar gjorde att djuren höll ihop och därför kunde dra tyngre last bakom sig.

Poängen med oket är att man orkar mera, oket tar ifrån oss den tunga bördan och gör livet lättare. Och idag säger Jesus alltså att han är vårt ok. Jesus vill att vi lägger av vår skuld, skam, oro, ångest, allt det som tynger oss vill han att vi lämnar över till honom för att på så sätt göra leva liv lättare.

Det är också precis vad detta liturgiska klädesplagg vill påminna oss om. Stolan som symboliserar precis det, Kristi ok. Kristus som bär oss när vi behöver bli burna.

…

I den judiska tradition som Jesus levde i finns en lära som säger att man ska ta på sig himmelrikets ok, vilket handlar om att dagliga bekänna sin tro. Att dagligen söka sin tro, bekänna sin tro genom religionens seder och bruk. Religionen som vill hjälpa oss att tro.

Och samma sak är det för oss, kyrkan och dess riter finns till för att hjälpa oss att söka Gud, att utveckla vår gudsrelation, att skapa gudsgemenskap med andra.

…

Om Jesus idag talar om vår enskilda tro så vill episteln visa på hur vi alla är Ett.

Nu handlar det inte längre om min, Victors, enskilda privata tro. I stället handlar det om vår församlings tro. Vi som är här är Ett. Ingenting i kyrkan, i församlingen, är mitt eller ditt. I stället finns vi till för att bära varandras bördor, se den utsatta, älska den som inte vet hur det känns att bli älskad och get gör vi genom vår gemenskap. Vi påminns om detta i vår gudstjänstfirande gemenskap. Genom predikan och förbön påminns vi om att se den som ropar efter räddning. Genom nattvarden påminns vi om hur Gud ser på oss som syskon, Guds älskade barn. Genom psalmsången påminns vi om gemenskapens betydelse. Den gemensamma tron vi finner i gudstjänsten är bärande för den enskildes sökande efter sin tro.

…

Tidigare i veckan var jag i Rom för att möta kollegor från övriga församlingar inom Svenska kyrkan i utlandet. Ledningen, präster, diakoner och kommunikatörer från Australien, Syd- och Nordamerika, Asien, Afrika och ett gäng europeiska länder var där. Det var otroligt givande dagar där erfarenhetsutbyten, tankar och känslor kring vad det innebär att vara en svensk församling i ett annat land delades.

Många utlandsförsamlingar ser ut som vår med enbart en kyrka. Vissa har ett församlingshem och i några fall fanns enbart bostad för den tjänstgörande prästen.

Jag fick glädjen att träffa den präst som tjänstgör i Asien, och han berättade hur han reser runt i olika länder och firar gudstjänster, döper och har själavårdande samtal. Hur han ena dagen är i Thailand för att leda mässa för att nästa dag vara i Filipinerna för ett dop.

Hans församling såg klart annorlunda ut i jämförelse med vår. Det var inte samma församling han mötte dagligen, i stället möter han människor han tidigare aldrig träffat för att läsa och predika bibeln.

Jag träffade prästerna i Berlin som tvärtemot har en stor fin kyrka med församlingshem och ett flertalverksamheter, inte helt olikt de församlingar som vi är vana vid från Sverige.

Jag fick glädjen att uppleva ett spektra av församlingsliv där frågan om resurser och tillgångar aldrig var ett hinder för att utföra kyrkans grundläggande uppgift i att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt att utöva diakoni och mission.

Variationen var stor bland församlingarna, och utbytet oss emellan mycket lärorikt.

Det som för mig personligen blev värdefullt med resan till Rom var det påtagliga i att vi i Svenska kyrkan Gran Canaria inte är en egen liten församling ute i Atlanten, tvärtom är vi en del av ett mycket större sammanhang som heter Svenska kyrkan i utlandet med syskon över hela världen.

Vi är en del av ett sammanhang där vi kan få hjälp av varandra och ett sammanhang där vi erbjudas en gemenskap. Med övriga utlandsförsamlingar är vi också en del av Svenska kyrkan och den världsvida kyrkan. Tron är inte en enskild angelägenhet, den är i stället något vi delar med varandra, här på Gran Canaria och världen över.

…

Dagens tema är Ett är nödvändigt och i den kristna tron är det en syftning till Kristus. Kristus är nödvändig för vår världsvida kyrka.

Kristus är det som allt annat vilar på, vare sig man är en stor kyrka med många verksamheter i Berlin eller om man är en omkringvandrande präst i Asien. Det vi alla har gemensamt och som kyrkan hela tiden eftersträvar är tron på Kristus och hur det kan skänka oss och varandra vila.

Tron måste få börja inom oss, i vårt enskilda, i var och ens hjärta – men för att göra tron levande behöver vi varandra. Låta tron expandera från vårt inre till vårt yttre, till vårt gemensamma liv. Och i detta är församlingsgemenskapen ett viktigt redskap, vi finns till för varandra, vi bär varandras bördor, vi är varandras ok för att hjälpa varandra att tro.

Amen.

...

Välkomna på mässa söndagen den 5 oktober klockan 18.00 i San Agustín. Då firar vi Heliga Mikaels dag med temat: Änglarna.

Guds frid!

//Victor Lindblom - församlingsherde i Svenska kyrkan Gran Canaria

...

13 söndagen efter trefaldighet, med temat: medmänniskan.

Alla vill väl ändå bli älskade.

Jag har mycket svårt att se att det skulle finnas någon som inte vill det. Även om vi inte visar det alla gånger, så är väl det ändå var och ens innersta önskan, att känna sig älskad, sedd, bekräftad i den person man är.

Oavsett hur ens förutsättningar ser ut så vill vi det. Jag vill bli älskad, jag gissar att du vill det. Världens makthavare vill det, världens absolut rikaste vill det, likväl som de hemlösa som bor här i parken bredvid kyrkan. Vi vill bli älskade.

Vi har olika mål och mening i livet, vi vill åstadkomma olika saker och vi värderar saker och ting olika. Vi röstar på olika partier och vi har olika religiösa tillhörigheter. Men nästan alla människor delar den grundläggande längtan: att få bli älskad och att få älska.

…

Heliga Franciskus, den katolska munken som levde under 1100–1200-talet hade en särskild passion och omsorg mot de fattiga, mot djuren och naturen och han skrev en bön som bland annat säger:

Mästare, hjälp mig att söka, inte så mycket att bli tröstad som att trösta, inte så mycket att bli förstådd som att förstå, inte så mycket att bli älskad som att älska. Ty det är genom att ge som vi får ta emot, genom att förlåta som vi får förlåtelse.

Och visst är det så i livet i stort:

det är genom att visa omtanke, förlåtelse, barmhärtighet och kärlek som vi själva får det tillbaka?

Det är tack vare medmänskligheten som människor känner upprättelse.

…
Det är lätt att prata om kärlek, men vad betyder det att älska och hur visar vi kärlek till vår nästa?

Självklart ser det olika ut beroende på relation.

Själv avslutar jag näst intill varje samtal jag har med min mamma med orden: kram mamma, jag älskar dig.

Till mina vänner visar jag kärlek genom handlingar.

Till min livskamrat kanske genom en kram, en kyss, en särskild blick som bara du och den du älskar förstår.

Men hur är det med den person jag inte känner?

…

Dagens bibeltexter är rörande överens om en sak, nämligen att den jag ska visa kärlek till är den nödställda. Det betyder inte att jag inte ska visa kärlek till mina närmsta, men det betyder att vi inte ska glömma bort dem i periferin. De som jag annars kanske inte riktigt orkar möta.

I den gammaltestamentliga texten benämns dem som de fattiga och nödställda. De är våra medmänniskor, dem förtjänar min kärlek.

Men den nödställda och fattiga benämns också som något annat i den gammaltestamentliga texten, nämligen som mina bröder.

Mina syskon är inte enbart ni som är här. Det är lätt att tycka om er, det är lätt att stanna upp och prata med er, skratta tillsammans med er och fira gudstjänster med er, för att ni ger så mycket av er själva och delar med er av er kärlek till oss och till varandra. Det ger mig energi och glädje att vara här med er. Det är enkelt att tycka om er.

Men det är svårare med dem som ställer andra former av krav på mig. Med de fattiga och nödställda, för där finns en förväntan på något annat. Där finns ofta en längtan efter den grundläggande kärleken, den kärlek som många av oss får utan att behöva be om den. Kärleken i att på riktigt bli sedd, respekterad, bekräftad, accepterad av samhället.

Men likväl som ni, är dessa nödställda mina bröder och systrar och det är av den anledning att vi har samma ursprung – Gud.

…

Episteln följer i samma fotspår som den gammaltestamentliga texten. Paulus som författat texten refererar idag till en berättelse Jesus tidigare berättat, liknelsen om den barmhärtige samariern. En liknelse som uppmanar till att man ska älska sin nästa som sig själv.

Det är i sig varken svårt eller märkligt för den tidens åhörare att ta till sig, inte heller för oss. Men det som Jesus gör i den bibeltexten att förtydliga vem vår medmänniska är.

Och det gör han genom att måla upp ett möte två människor emellan, två människor som vanligen står i konflikt med varandra på grund av olika etniska tillhörigheter.

Men i hans liknelse möts dem här två personerna på djupet och kärlek uppstår. Den ena personen befinner sig i en extremt utsatt position och det berättas hur den andra hjälper honom tillbaka till livet.

Den katolska munken Franciskus ord gör sig påmint:

Ty det är genom att ge som vi får ta emot,
genom att förlåta som vi får förlåtelse,

…

Om den gammaltestamentliga texten säger oss ATT vi ska visa kärlek mot den nödställda så förklarar Jesus i dagens evangelium HUR vi kan göra det.

Nej: öga för öga, tand för and gäller inte längre. Vänd andra kinden till, säger han.

Om någon slår dig, slå inte tillbaka, om någon pratar skit om dig: nej, svara inte med samma mynt.

Om någon skvallrar om dig eller om någon du känner, sprid inte rykten du också.

Erbjud i stället dig själv, din tid, din ork att sitta ner och lyssna. För att älska är inte alltid enkelt, det kräver ork och det kräver engagemang.

Och i allt detta, glöm inte bort bönen.

Be för den person som du stör dig på. Be för er relation.

På så sätt utvecklar Jesus tanken på vad kärlek är. För kärleken är inte något jag har patent på, det är i stället något som i grunden är tänkt att dela med sig av till sin nästa, vem än det nu kan vara.

…

Året 2025 har i kyrkan varit, och är fortfarande, det år som Sveriges kristna råd kallar för det ekumeniska året. Ekumenik, alltså när olika kyrkliga samfund går samman för att arbeta tillsammans mot målet att göra Guds kärlek än mer synligt i världen.

Och temat för det ekumeniska året har varit: Tid för Guds fred.

Det kan kännas som ett magstarkt tema i och med vad som händer runt om i världen just nu. Samtidigt är det kanske också just då, just nu, som vi behöver påminna oss om Guds fred.

Vill vi att förändring i det stora ska ske så måste vi också våga titta på oss själva. Vi behöver fred i världen, men vi behöver också fred i det lilla, i det mellanmänskliga.

Att be för den vi har svårt för, och att söka vägar för försoning är att bidra till Guds fred.

…

Alla har vi olika syften och mening i våra liv, du och jag och världens ledare. Alla har vi olika inverkan och påverkan på den värld vi delar med övrig mänsklighet. Men det vi har gemensamt med alla människor är att vi har möjligheten att vända oss till Gud, vi kan be för en bättre värld, vi kan be för oss själva och för vår medmänniska – för att på så sätt bidra med tid för Guds fred.

Här och nu får vi samla oss i bön för just detta, och då med ord av den heliga Franciskus:

Vi ber:

Herre, gör mig till ett redskap för din fred.
Hjälp mig att bringa kärlek, där hatet gror,
tro där tvivlet råder, hopp där förtvivlan härskar.

Hjälp mig att skänka förlåtelse
där oförrätt begåtts,

att skapa endräkt där oenighet söndrar,
att sprida ljus, där mörkret ruvar,
att bringa glädje, där sorgen bor.

Mästare, hjälp mig att söka
inte så mycket att bli tröstad som att trösta,
inte så mycket att bli förstådd som att förstå,
inte så mycket att bli älskad som att älska.

Ty det är genom att ge som vi får ta emot,
genom att förlåta som vi får förlåtelse,
genom att mista vårt liv som vi vinner det.

Det är genom döden som vi uppstår

till det eviga livet. Amen.

...

Välkomna på gudstjänst söndagen den 21 september klockan 18.00 i San Agustín. Då firar vi 14 söndagen efter trefaldighet med teman: enheten i Kristus.

Guds frid!

//Victor Lindblom - församlingsherde i Svenska kyrkan Gran Canaria

Gudstjänst

Synpunkter eller frågor på sidans innehåll?

Kontakt

Kalender

Hitta snabbt

Sociala kanaler

Jourhavande präst

Svenska kyrkan

Om webbplatsen