PREDIKAN
Heliga trefaldighets dag, med temat: Gud - Fader, Son och Ande
Vår församling vill vara en församling att leva och växa i hela livet och vi vill vara en självklar del av det omgivande samhället. Vi vill vara en öppen kyrka för alla som vistas här, heltidsboende, deltidsboende, turister, och vi bärs av övertygelsen om att Gud visar sig i varje människa.
De här orden kan du läsa lite här och var i vår församling. Dem står att läsa på vår hemsida och i vår församlingsinstruktion.
Det är stora ord, svåra ord, ord som alla gånger inte är helt enkla att efterleva, men det är sanna ord och ord värda att eftersträva. Vi vill vara en kyrka för alla genom hela livet, från födsel till död och vi bärs verkligen av övertygelsen om att Gud visar sig i varje människa.
Oavsett vem jag är, oavsett vem du är, oavsett vem din bänkgranne är. Oavsett vad vi har för bagage, oavsett hur vi ser ut eller fungerar så vill Svenska kyrkan Gran Canaria vara en kyrka för Dig.
En kyrka som vill bidra till att du ska ges möjlighet att utforska ditt liv, din tro och din möjlighet att lära känna Gud än bättre.
Det är Heliga Trefaldighets dag och temat är: Gud- Fader, Son och Ande.
…
Att våga tro på det: att Gud visar sig i varje människa ligger också till grund för ett av kyrkans viktigaste uppdrag, nämligen diakonin.
Diakoni, det grekiska uttrycket som betyder tjänst. Att finnas till tjänst för sin nästa.
Kyrkan har en alldeles speciell yrkesgrupp som jobbar särskilt med de här frågorna, och det är just diakonerna. Och vid den gudstjänst då diakoner vigs till tjänst i kyrkan uttrycks detta mycket väl i inledningsorden då biskopen säger:
diakonen skall försvara människors rätt, stå på de förtrycktas sida och uppmuntra och frigöra Guds folk till det som är gott, så att Guds kärlek blir synlig i världen.
Men, i det här står diakonerna inte ensamma. I stället är det varje människas möjlighet att försvara människors rätt och att stå på de förtrycktas sida för att på så sätt förkroppsliga Jesus kärleksbudskap.
…
Att Mose hade ett diakonalt förhållningssätt råder det inget tvivel om. Mose som möter Gud i den brinnande busken och som får, och så småningom, tar emot uppdraget att befria ett förtryckt folk. Han tvekar till en början, så klart! Men han låter Guds ord sjunka in i honom och lyssnar sedan till Guds röst.
Det berättas vidare hur Mose stöter på hinder efter hinder. I strävan efter befrielse möter han maktgalna ledare, det berättas hur han förminskas, hur han börjar tvivlar på sin egen förmåga och på sin egen identitet. Men trots personliga motgångar så låter han inte det sätta stopp för den diakonala uppgift han är kallad till: befrielse.
…
Oavsett vad vi i kyrkan i dag sysslar med så är det precis det här som all vår verksamhet syftar till: strävan efter befrielse.
Befrielse från hat, självhat och hat till andra…
befrielse från utsatthet…
befrielse från ofrivillig ensamhet…
Kyrkans uppdrag är att skapa förutsättningar för befrielse.
…
När vi firar dopgudstjänst läser vi alltid dagens evangelietext. Gå ut och gör alla folk till lärjungar och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er.
I en annan berättelse lyfter Jesus fram det viktigaste budet av dem alla, som alla andra bud vilar på och genomsyras av, budet om att visa varandra kärlek.
Berättelsen kallas liknelsen om den barmhärtige samariern.
Poängen i den berättelsen är att visa på människans lika och okränkbara värde oavsett etnicitet, men tanken med berättelsen är bredare än så då det handlar om att se med kärlek på sin granne oavsett vem det är.
Oavsett ålder, kön, yrke, ekonomisk förutsättning, status.
Den här speciella kärleken som Jesus talar om har sin grund hos Gud berättas det, men kanske viktigare ändå: den kärleken bär vi alla inom oss.
Det är vad diakonin handlar om, det är vad tjänandet handlar om: att visa kärlek till den som i sammanhanget behöver bli sedd, till den som inte vet vad det innebär att bli älskad.
…
Så när Jesus idag säger: Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn så säger han något ovärderligt.
Han vill att lärjungarna ska bredda sin blick och bjuda in till en gemenskap. De människor som annars inte räknas med, eller de människor som driver omkring och inte förstår meningen med livet, får här en tillhörighet.
…
Den här söndagen heter som sagt Heliga trefaldighets dag och inleder den långa trefaldighetstiden i kyrkan som bland annat vill uppmana oss att lära känna Gud bättre och att växa som människa.
De två går ihop, att lära känna Gud och att växa som människa. De är sammanflätade med varandra på liknande sätt som två händer som knäpps för bön är sammanflätade med varandra. Genom att lära känna sig själv, sitt inre, sina känslor, sina tankar, kan man också lära känna Gud bättre.
Den här söndagen kallas också för Missionsdagen. Mission som betyder sändning. På liknande sätt som Gud är närvarande i världen så sänder Gud oss att vara närvarande i världen och inte gömma oss från det som känns svårt i våra relationer.
Uppdraget att vara närvarande i livet utmanar oss, att likt Jesus möta den person som söker oss.
Mission, ett sätt att förhålla sig till sina medmänniskor. Det handlar om att du, jag och hela vår församling är närvarande i vår omvärld för att visa på Guds barmhärtighet just här, just nu.
Mission handlar om att möta den person som uttryckligen söker Gud, men också att möta den person som söker den gudomliga kärleken i det tysta. Den person som lider, känner sorg eller lever i ensamhet behöver Guds mission – genom oss. Det handlar om att skapa sammanhang att tillåtas växa i, växa som människa och växa i sin tro.
Så, till oss alla, möter vi någon som känner sig utanför, som inte har en gemenskap att gå till: bjud in till oss, för vår församling vill vara en församling att leva och växa i hela livet och vi vill vara en självklar del av det omgivande samhället. Vi vill vara en öppen kyrka för alla som vistas här och vi bärs av övertygelsen om att Gud visar sig i varje människa.
Amen.
...
Välkomna på midnattsmässa på midsommarafton med temat: Skapelsen. Fredagen den 20 juni klockan 23.30 i San Agustín.
Guds frid!
//Victor Lindblom - församlingsherde i Svenska kyrkan Gran Canaria
Annandag pingst med temat: Andens vind över världen
Till och från kommer jag att tänka på min barndomskyrka. Det är en frikyrka som skiljer sig mycket från Svenska kyrkans tro och liv, där tron får helt andra uttryckssätt sätt än hos oss. I min ungdom började jag ta avstånd från denna kyrka och blev samtidigt mer aktiv i Svenska kyrkan.
Men sen jag blev vuxen har jag skapat mig en ny uppfattning som säger att jag inte behöver förkasta den gemenskap jag en gång i tiden var en del av bara för att jag tagit till mig ett nytt sammanhang, en ny kyrklig gemenskap.
…
För något år sedan när jag arbetade i min tidigare församling blev jag inbjuden till ett besök till min barndoms frikyrka, för att tillsammans med andra kristna samfund runt om i Stockholm få mötas och prata om våra olika uppdrag som vi har i våra respektive församlingar.
Frågan som skulle diskuteras var:
på vilket sätt vill vi vara kyrka i Stockholm idag?
Jag tackade Ja till inbjudan och gick dit.
Men ganska snart insåg jag att det endast var jag från Svenska kyrkan där. Utöver mig var det pastorer från en mängd av Stockholms frikyrkor där och jag skulle snart känna mig felplacerad, då stora olikheter oss emellan snart skulle visa sig.
Vi samtalade om Gud på olika sätt, vi samtalade om kyrkan på olika sätt. Vi förde oss på olika sätt och vi betedde oss olika. Trots vår likhet i att vi alla var präster eller pastorer var vi mycket olika varandra. Snart skulle också ett bönemöte börja, en andakt bestående av riter och seder som är väldigt olik min nuvarande Svenskkyrkliga tradition.
En känsla av att inte vara en del av gemenskapen blev högst påtaglig och jag började fundera på om jag skulle tacka för mig, lämna mötet och gå hem. Men av någon anledning valde jag ändå att vara kvar.
…
Andens vind över världen är temat denna måndag, denna annandag pingst och dagens bibeltexter påminner oss om att vi i Svenska kyrkan är En del av den världsvida kyrkan, inte den enda kyrkan.
Tillsammans med katolska kyrkan, pingstkyrkan, Equmeniakyrkan, Ortodoxa kyrkan och så många fler utgör vi en helhet, och Andens vind blåser över oss alla.
…
Under mötet i frikyrkan började jag tänka på detta, att vi är olika delar av samma helhet, och jag började tänka på den tro jag idag har. Jag kände mig genast trygg. Jag litade på att min tro bär mig och fungerar för mig, säkert på liknande sätt som din tro finns där för dig och min barndoms frikyrka fungerar som ett stöd för dem.
Men ibland är det så lätt att fastna i ett vi-och-dem tänk. Vi har rätt för att vi tillhör det här sammanhanget, då måste det innebära att de andra har fel.
Men olikheter behöver inte separerar oss från varandra utan kan också ge fler perspektiv på det vi håller kärt, på det gudomliga. I mötet med frikyrkan fanns inget ont, inget fel i den typ av gudstjänstform, det var bara i min värld annorlunda.
Självklart vill man vara i sammanhang där man känner igen sig och känner sig hemma, men till och från hamnar vi i situationer, religiösa eller andra, som är så långt bort från sin egen person man bara kan komma. Vad gör vi då?
Går jag då in i detta nya sammanhang för att lära andra hur saker och ting ligger till och för att be dem lyssna till mig? Eller kan jag gå in i detta nya för att låta mig läras, för att vidga min egen blick, för att lyssna till någon annans uppfattning om livet och tron? Inte nödvändigtvis för att låta sig övertygas, utan i stället för att försöka förstå den person jag möter. Försöka förstå var han eller hon kommer ifrån, kanske för att också lära sig något om mig själv?
…
Vad Jesus ville komma med i sin tid var en ny förståelse av vad kärlek innebär. Älska inte bara den du känner och tycker om, försök också älska den som är olik dig eller som du har svårare för. Försök visa kärlek till den som ingen kärlek får, försök visa kärlek till den person som av samhället inte räknas med. Kanske är själva budskapet att älska inte särskilt svårt att förstå, kanske är det svåra istället hur vi kan göra det?
Kan kärleken till sin nästa ha att göra med att sträva efter att försöka förstå varandras olikheter, försöka utmana sig själv att gå ett steg till i sin medmänniskas riktning?
...
I mötet med andra människor, likasinnade och andra, spelar språket en viktig roll. Ibland är det direkt omöjligt att förstå varandra utan hjälp av en tolk.
Men ibland är det talade eller tecknade språket i sig inte själva problemet, istället handlar det om att vi kommer från olika kulturer med olika jargonger som ställer till det för oss. Kan det då vara så att vi alla har ett gemensamt ansvar i att försöka förstå varandra, särskilt i mötet med den nya. Att försöka förstå den jag möter innebär väl ändå att visa intresse för den jag samtalar med. Att försöka förstå det nya och obekanta är väl ändå avgörande för att kunna mötas på riktigt?
…
Vi uttrycker oss olika just för att vi är olika. Vi kommer med olika kulturella bakgrunder, vi har olika etnicitet, olika åldrar, kön. Vi bär på olika erfarenheter av vad livet innebär och självklart kommer vi därför uttrycka vår tro olika. Min barndoms frikyrka påminde mig om detta viktiga, att vi är olika men att vi samtidigt hör ihop.
…
I dopet påminns vi om precis det här då vi i inledningsorden i dopgudstjänsten säger:
Vi döps till gemenskap med Jesus Kristus,
Med alla som genom tiderna och över hela jorden
vill följa honom i liv och död med hopp om uppståndelse.
I dopet görs inte skillnad på människor.
Ingen är störst eller minst, först eller sist.
Alla är vi ett i Jesus Kristus.
Amen.
...
Välkomna på mässa på Heliga trefaldighets dag med temat: Gud - Fader, Son och Ande. Söndagen den 15 juni kl. 18.00 i San Agustín.
Guds frid!
//Victor Lindblom - församlingsherde i Svenska kyrkan Gran Canaria
Pingstdagen med temat: den heliga Anden
Må Guds goda Ande leda dig på alla dina vägar, amen.
Är du konfirmerad känner du kanske igen bönen. Det är nämligen den bön som beds under konfirmationsgudstjänsten då prästen, andra anställda och ungdomsledare samlas runt varje enskild konfirmand, lägger sin hand på konfirmandens huvud och sedan ber med just de orden: må Guds goda ande leda dig på alla dina vägar. Amen.
…
Jag har jobbat mycket med konfirmander både innan jag var präst och under mina år som präst. När jag lämnade Stockholm för att åka hit till Gran Canaria så lämnade jag också över en konfirmandgrupp till en av mina kollegor, en grupp som jag fick glädjen att undervisa i ett halvår. Och så i lördags, den 7 juni, har dem konfirmerats hemma på Södermalm i Stockholm.
Det är med stor stolthet jag tänker på dem, och på andra konfirmandgrupper jag haft genom åren, då konfirmanderna allt som oftast under sin konfirmandtid visar på en bredd av vad gudstron kan innebära.
…
I veckan som har gått har jag annonserat på olika sociala medier om att vi öppnar upp för konfirmation här på Gran Canaria till hösten. Konfirmationen som är en möjlighet för ungdomar att få prata om sådant man annars kanske inte pratar så mycket om i tonåren.
Det är en tid att träffas i kyrkan för att prata om livet och tron. Om relationer, vem Gud kan tänkas vara. Vi pratar om vem Jesus var och är och ungdomarna delar sina tankar om bön och hur vi kan närma oss Gud genom bönen. Och så pratar vi om det mycket svåra ämnet döden, vilka erfarenheter dem har av det och vad dem tror väntar efter detta jordiska liv. Döden som tillsammans med temat bönen brukar vara de ämnen som konfirmanderna själva tycker är det mest intressanta.
…
Ser jag tillbaka på de konfirmandgrupper jag haft så är det en tid där ledare och konfirmander format relationer som till en början inte var helt givna, men som mot slutet är relationer fyllda av förtroende, stark gemenskap och riktig vänskap. En del konflikter uppstår så klart under tidens gång, men också en del romanser ungdomarna emellan.
Ofta får man uppleva hur hela känslospektrat hos ungdomarna ges utrymme när man har privilegiet att få arbeta med ungdomar.
…
När det sedan är dags för konfirmationsgudstjänst så präglas den alltid av lyckorus, delaktighet, gemenskap och en hel del förväntan. I gudstjänsten uttryckts, på olika sätt, vad konfirmanderna själva tänker kring sin tro, kring Gud.
Genom sång, böner och egenskrivna trosbekännelser uttrycktes vad ett gäng femtonåringar tänker om Gud, och jag tycker att det är stort att få del av deras genuina funderingar kring frågan om hur Gud kan vara betydelsefulla för dem, i deras liv. Och senare under gudstjänsten kommer vi till det som allting handlar om, då vi i ledarguppren samlas runt konfirmanderna för att få lägga våra händer på varje konfirmands huvud och samla oss i bön om var och en av dem, och så ber vi:
Må Guds goda Ande leda dig på alla dina vägar, amen.
Det är en bön som jag själv tycker så mycket om då det handlar om att tillönska lycka, välgång och välsignelse för varje konfirmand, en bön om att just den personen ska bli ledd och sedd av Gud, av Guds Ande, genom hela livet.
Den heliga Anden som för somliga kan kännas svår att greppa, svår att förstå, behöver inte vara så mycket knepigare än just så här. Vare sig du är konfirmand eller vuxen så kan Guds Ande förstås, anas, upplevas, som en känsla av att Gud finns med just dig i ditt liv, var du än går, vart i livet du än befinner dig.
…
En av de konfirmander jag hade förra året ville under sin konfirmationsgudstjänst berätta för en fullsatt kyrka vad han hade varit med om under konfirmandåret, han ville berätta hur hans tro såg ut på konfirmationsdagen, och så sa han:
”Jag tror på en religion där Gud älskar alla oändligt, är förlåtande och ser ner på ondskan. En religion där Gud väntar in dig och hjälper dig. Hans oändliga kärlek gör mig oändligt tacksam. Guden jag tror på förväntar sig inte för mycket från en, utan vet att ingen är perfekt.
Detta lärde jag mig från bibelstycket äktenskapsbryterskan. I det stycket har en kvinna syndat och varit otrogen. Alla andra tar henne till Jesus och föreslår att stena ihjäl henne. Jesus svarar: Den av er som är fri från synd skall kasta den första stenen på henne.
Alla lämnade henne efter det.
Jesus förlät henne, men bad henne att inte synda mer.
Det tycker jag är ett bra exempel på Herrens nåd. Även om han visar nåd ska man ta in hans ord och bli så helig som möjligt.
Kristendomen har visat mig att man får ta sin tid med att bli troende. Det kanske tar ett, två eller flera år, men oavsett ska jag inte stressa fram tron.
Innan konfirmationstiden var jag orolig att jag skulle behöva stressa och tvinga fram min tro, men nu efter konfirmationen känner jag mig trygg med att tro, och trygg i att tron får ta den tid den behöver.”
…
Så sa en av konfirmanderna, en femtonåring, på sin konfirmationsdag och jag tänker att han verkligen har fångat in en viktig del av den kristna tron. Tron måste få ta tid. Anden måste få ta den tid Anden behöver. Man kan aldrig tvinga fram en tro, inte hos sig själv, inte hos andra.
Låt i stället Guds goda Ande leda dig på alla dina vägar och låt Anden ta den tid Anden behöver. Stressa inte med tron, för är det något Gud har gott av så är det tålamod.
Amen.
Söndagen före pingst med temat: ”Hjälparen kommer”
Som bekant tycker barn ofta att tiden går olika fort beroende på vad som sker. Den svåra tiden upplevs som väldigt lång. Är man hemma sjuk från skolan och inget kan göra så känns tiden som en evighet. Samma sak i väntan på jultomten på julaftons morgon.
Men med den underbara tiden är det raka motsatsen, den sveper förbi på ett ögonblick. Ett tio veckors långt sommarlov kan därför upplevas som alldeles för kort.
Lärjungarna befinner sig nu i det sistnämnda och dem börjar också förstå att guldåldern snart är dem förbi. De har haft tre år tillsammans då de delat tro och liv med varandra, haft en starkt gemenskap och en ledare som hjälpt dem på vägen. Detta är nu på väg att ändras, och det vet dem om.
…
Att gå vidare är inte alltid enkelt.
Att lämna det bekanta och bekväma, det man kan bakom sig, för att i stället gå mot något man inte känner till kan vara både skrämmande och oroligt.
Även om det är något fantastiskt som väntar, så är man inte riktigt säker på vad framtiden har att ge.
Kanske väljer man därför att stanna kvar i det som är välkänt, för att man vet att här har jag det bra, här är jag trygg.
Kanske har vi gjort det valet någon gång, men idag är valet inte upp till lärjungarna. De kan inte välja att stanna kvar i det trygga för valet är inte upp till dem, i stället ligger beslutet hos Jesus. Och han vet med sig att han måste gå vidare och därmed lämna lärjungarna bakom sig.
Jesus gör då det som är brukligt. Han gör det som så många av oss skulle göra när vi flyttar eller byter sammanhang. Han samlar sina vänner för att få vara nära dem han har kär en sista gång, och så håller han ett avskedstal.
Ett tal om att det kommer gå bra för dem, även om de just nu känner vemod. Det är ett tal som handlar om den värld de lever i, som bitvis är mörk och svår, men där talets syfte ändå är att ingjuta trygghet och hopp inför framtiden.
Hans tal handlar om att följa i hans fotspår, att visa på vad Guds kärlek innebär, för sig själv och för andra, och på så sätt tacka Ja till det gudomliga uppdraget i att vara en lärjunge.
…
Desmond Tutu, den sydafrikanska pristagaren av Nobels fredspris som gick bort för några år sedan, han har skrivit en bok som heter Gud har en dröm och den handlar om oss. I boken berättar han att han tror att Du är ett Guds barn och att Gud behöver dig.
Jag tycker det är en otroligt fin bild av Gud, och av föräldraskapet. I relationen barn och förälder vet vi att barnet behöver sin förälder, men det omvända tror jag är minst lika viktigt - föräldern behöver sitt barn, om än på andra sätt.
Den här relationen målas upp på ett otroligt bra sätt i vad jag tycker är en av bibelns kanske bästa berättelser, liknelsen om den förlorade sonen. Där berättas om en pappa som har två söner varav den ena tar ut sitt arv i förtid och beger sig ut på en lång resa. Sonen slösar bort arvet på onödigheter och han förbrukar allt vad förtroende heter. Det berättas vidare hur han kommer till insikt i att han faktiskt behöver sin pappa, så han vänder tillbaka.
Hela poängen i berättelsen kommer i detta återvändande, då det förklaras hur pappan står och blickar mot horisonten i förhoppning om att få se sin son välbehållen. Och när det äntligen sker står han inte kvar och låter sonen komma till honom. I stället springer fadern mot sin son, omfamnar honom och uttrycker sin fulla kärlek till honom.
Sonen behövde sin far för att överleva, men fadern behövde också sin son för att fullt ut kunna leva.
Det här är en av många underbara bilder av Gud, och det är en bild jag själv bär med mig i stunder av oro och osäkerhet.
…
Du är ett Guds barn och du behöver Gud, men Gud behöver också dig hävdar Tutu. Han menar vidare att Gud har bara oss, vilket också är poängen i evangeliet.
I sin bok berättar Tutu vidare om en staty som finns i en kyrka i Rom som föreställer en Jesus som saknar armar och poängen med den armlösa Jesus är att visa på att Gud förlitar sig på oss människor. Vi ska uträtta Guds verk, vi är kallade att vara Guds lärjungar.
Gud vill att vi ska använda det vi har i våra liv för att följa i Jesus fotspår, vi ska använda våra sinnen. Vi ska sträva efter att se orättvisorna, höra ropen efter räddning, erbjuda en famn för barnet att omfamnas av. Gud behöver dig.
…
Mose som det berättas om i den gammaltestamentliga läsningen blir här en förebild för oss. Mose som har fört folket från en säker död hos Farao till befrielse. Mose som nu lämnar över sin post som det judiska folkets ledare till Josua, som likväl han blir en räddare för folket och en förebild för oss på så sätt att han lyssnar till vad Gud vill med honom.
…
Att vara det, Guds händer, medhjälpare eller lärjunge kan säkert väcka olika känslor, kanske kan det kännas stort och att man själv inte skulle räcka till, men se då på vilka Jesus valde som sina lärjungar.
Det var Judas som svek, Petrus som förnekade, det var Tomas som tvivlade. Han valde lärjungar som var människor fullt ut. På samma sätt erbjuder Jesus oss att följa honom. Och så säger han att vi ska hålla fast om bönen. Bönen som kan vara Ett sätt att utvecklas i sin relation till Gud.
Meditationen vi kan finna i bönen, lugnet i bönen, eftertänksamheten i bönen kan hjälpa oss att känna Guds Andes ledning i livet. Vad vill Gud med dig och ditt liv är frågor vi kan eftersöka i bönen.
…
Det var någon som en gång så klokt sa:
bön handlar inte bara om att sätta ord på sina innersta tankar, förhoppningar och farhågor. Det handlar minst lika mycket om att försöka lyssna.
Lyssna till vad Gud vill med dig.
I en dialog behöver vi både ock, vi behöver prata för att få möjlighet att sätta ord på det som vi finner absolut viktigast, men vi behöver också lyssna för att fullt ut förstå vad Gud vill med just dig.
Amen.
...
Välkomna på mässa på pingstdagen och annandag pingst, söndagen den 8 juni och måndagen den 9 juni.
Guds frid!
//Victor Lindblom - församlingsherde i Svenska kyrkan Gran Canaria
