Välj grav och gravplats

Det finns olika sätt att gravsättas på

Det finns fyra olika slag av gravsättningar:

Kistgrav. Den döda kroppen placeras i en kista, och kistan begravs i jorden. Över kistgraven reser de anhöriga ofta en gravsten. Eller så används en redan befintlig familjegrav.
Urngrav. Den döda kroppen kremeras. Askan läggs i en urna, som begravs i jorden. Över urngraven reser de anhöriga ofta en gravsten. Eller så används en redan befintlig familjegrav.
Minneslund. Den döda kroppen kremeras. Askan strös ut eller grävs ner i en minneslund, som är ett område där stoftet från fler människor finns. Minneslunden är anonym – där finns inga personliga stenar och namnet på de döda finns inte skriva någonstans. Anhöriga får inte delta.
Askgravlund. Den döda kroppen kremeras. Askan strös ut eller grävs ner på ett område där stoftet från fler människor finns. På en gemensam yta finns namnen på de döda angivna. Anhöriga får delta om de önskar.

Det finns även några andra alternativ:

Kolumbarium och urnmur. Den döda kroppen kremeras och askan läggs i en urna, som placeras i en av många nischer i en vägg eller en mur. I varje nisch kan en eller flera urnor förvaras. Kolumbarium kallas också för gravkammare. Skillnaden mellan ett kolumbarium och en urnmur är att kolumbariet är inomhus och en urnmur är utomhus. Det är vanligast med kolumbarier och urnmurar i storstäder, där det inte finns utrymme för nya kyrkogårdar. Ett kolumbarium kan finnas under eller ovan jord.
Kistminneslund. Den döda kroppen läggs i en kista, som gravsätts på ett gemensamt gravområde för kistor. Den fungerar ungefär som en minneslund, de anhöriga är inte med vid gravsättningen. På området finns en gemensam smyckningsplats.

De flesta begravningsplatser är allmänna – för alla

I Sverige har vi så kallade allmänna begravningsplatser. Oftast ligger dessa platser på kyrkans mark. Alla som är folkbokförda i Sverige och betalar kommunal inkomstskatt, betalar en begravningsavgift. I avgiften ingår att man får gravsättas på en allmän begravningsplats och ligga begravd där under 25 år. Anhöriga kan förlänga tiden efter dessa 25 år.

Huvudmannen ansvarar för verksamheten

Begravningshuvudman kallas den som ansvarar för begravningsverksamheten på en ort. I nästan hela landet är det Svenska kyrkans församlingar. Undantagen är Stockholms stad och Tranås kommun.

Huvudmannen ska bland annat

hålla med ett tillräckligt antal gravplatser
sköta kremering
ta emot stoft (askan eller kroppen) för förvaring
sköta visning av den döda
sköta gravsättning
tillhandahålla lokal för begravningsceremonin

Askan kan strös på andra platser

Det är möjligt att strö den dödas aska någon annanstans – över jord eller vatten. Men då är det inte en gravsättning. Ansök i så fall hos Länsstyrelsen, som fattar beslut. Platsen ska vara lämplig och askan måste hanteras på ett värdigt sätt.

Begravningen ska äga rum inom en månad

Sverige har en begravningslag. Den säger att den döda måste kremeras eller gravsättas senast en månad efter dödsfallet. Om kroppen kremeras ska askan gravsättas inom ett år efter kremationen.

Om det finns särskilda skäl att vänta längre, kan du begära anstånd hos Skatteverket.

Den döde kan begravas på en annan ort

De flesta begravs på den ort där de bodde innan de dog, eller på orten där de föddes. Om det finns plats, går det bra att begrava den döde på en annan ort, där hen inte var folkbokförd.

De anhöriga får göra mycket – men inte allt

De anhöriga får välja eller tillverka kista eller urna, samt gravsten eller annan gravanordning. Det finns regler om material och mått, så kontakta först huvudmannen om du själv vill tillverka, måla eller dekorera kistan eller urnan.

De anhöriga får däremot inte

förvara aska i hemmet
låta dela aska (om det inte finns mycket speciella omständigheter)
öppna grav på allmän begravningsplats
gräva ner eller strö aska i minneslund
strö eller gräva ner aska på annan plats än begravningsplats utan tillstånd från länsstyrelsen
låta flytta gravsatt stoft eller aska (om det inte finns speciella omständigheter).