En allt öppnare kyrka i tiden, mitt i livet, mitt i byn. Det är visionen som präglat Herrestads församling, väster om Uddevalla, under många år. Trots att pandemin ständigt satt käppar i hjulet är församlingen nu på god väg. Mycket har hänt – och mer ska det bli!
Marianne Nyqvist är inne på sin andra mandatperiod som kyrkofullmäktiges ordförande, men hon har arbetat ännu längre som förtroendevald i olika positioner. Hon är vald på den enda lista, Församlingens väl, som man enats om i Herrestad. Med en bakgrund som distriktssköterska, enhetschef inom VG-regionen och ideellt arbete även för S:t Lukas, Uddevalla Folkdansgille och Ukuleleklubben i Uddevalla, vet hon vikten av att engagera sig.
– Vi har haft en klar målsättning att bli en öppnare kyrka, berättar Marianne. Vi har arbetat mycket med att bli välkomnande för alla, utan att kasta bort de traditioner vi värnar om.
I sökandet efter nya arbetssätt skickades en delegation till England, för att studera begreppet Messy Church, en gräsrotsrörelse som längtade efter att nå ut till alla som ville möta kyrkan på nya sätt, med ett stort fokus på barns delaktighet. Den enkla undervisningen visade sig passa väl för den vuxne att ta till sig också. Det skapar tillit att tillsammans släppa loss och skapa, samtidigt som man bygger relationer – till varandra och till Gud – för livet.
En annan grupp åkte till Romelanda församling utanför Kungälv där de kommit långt i ett nytt förhållningssätt.
– Vi ville se vad de gör för att få det att fungera med unga familjer, mitt i livet. Det var väldigt tydligt vad som hänt. En del unga familjer hade flyttat in till området, människor som tidigare hade gått i Kyrkans unga och nu hittade tillbaka till varandra igen.
– Så vi ville också kunna dra hit unga familjer och ungdomar till Herrestad. Vi är flera i kyrkorådet som kan tänka tillbaka till mitten av 80-talet, när vi hade ett väldigt aktivt Kyrkans unga. Det var en härlig tid och då fanns det ledare som kunde hålla ihop gänget.
Att anställa en ung ledare identifierades som den springande punkten och så anställdes Emanuel Karlsson, som fick ganska fria händer av kyrkorådet. Ungdomsrummet renoverades och ungdomarna fick vara med och välja.
– Jag konfirmerade mig det året, berättar Edvin Aronsson, nyvald medlem i både kyrkoråd och kyrkofullmäktige. Det hände jättemycket. Emanuel la ner själ och hjärta i arbetet och vi ungdomar hängde på.
– Vi var 34 stycken i min årskurs som ville konfirmera oss och redan året därpå var det 60 ungdomar.
Idag väljer 70 procent av dem som har åldern inne att konfirmera sig i Herrestad, en siffra som kan jämföras med snittet i Sverige på knappt 30 procent.
Vi sitter i det nyrenoverade allrummet i församlingshemmet. Golvet är nylagt, möblerna utbytta och det finns en stor öppen yta mitt i, för flexibilitetens skull. Ett inbjudande rum som kan användas för samlingar, andakter, begravningskaffe, pubkvällar …
Ingvar Humlén, tillförordnad kyrkoherde har visat oss runt i allt det nya inomhus och pekat ut genom fönstret mot de nya ”rummen” utomhus.
”Vi vill i en ny tid vara en öppen, aktiv och levande församling”, skriver församlingen i ett utskick till alla som bor i Herrestad. ”Kom till gemenskapsträffar, barnkör, öppen förskola, pubkvällar och gudstjänst varje helgdag. Hoppas att något av det vi sysslar med intresserar dig, eller har du kanske någon tanke på något du vill vara med och forma?”
– Det har varit två väldigt konstiga år, sen jag kom hit, berättar Ingvar. Med satsningar som startas men som måste avbrytas på grund av pandemin. Som utskicket i brevlådorna. Som till exempel drive in-gudstjänsterna, som vi tänkte ut som ett alternativ.
– Vi fick ju bara vara 50 personer, även om vi var utomhus. Så ungdomarna gjorde i ordning 50 ”doggybags”, påsar med häften, texter till gudstjänsten, två chokladbitar och en festis. Folk kom i sina bilar eller satt på bänkarna och innan gudstjänsten startade stod fem påsar kvar på bordet, precis under marginalen.
Församlingen hade skaffat en stor vagn för musiker och präst och i bilarna satt folk och sjöng. Idén var ungdomsledaren Emanuels och när han föreslog det för kyrkorådet var alla med på noterna. Och Emanuel själv fanns med på scenflaket och spelade under gudstjänsten.
– Målsättningen har ju hela tiden varit att vi vill vara kyrka mitt i byn med en levande ungdomsverksamhet. Vi har önskat det, arbetat för det, bett för det, berättar Marianne, så ungdomarna är verkligen ett bönesvar!
När vi sitter där i församlingshemmet bubblar det formligen över av allt det som Marianne, Ingvar och Edvin vill berätta för oss. Om renoveringen av kyrkan, av församlingshemmet, om den nya lekplatsen utanför församlingshemmet, om den mångåriga satsningen på levande julkrubba som kunde bytas ut mot coronasäker julkrubba med stationära, stora skyltdockor, om ungdomsarbetet, bygge av boulebana, utegymplatser, projekt Skapa plats enligt Mary-modellen, installationerna utomhus för Hoppets plats, öppna förskolan, gudstjänster, podcast, streamade gudstjänster, regelbundet böneliv …
Och starten till allt detta berodde på satsningen på ungdomar?
– Ja, då blev det verkstad, menar Marianne, då fick vi luft under vingarna.
Var ni helt överens i de beslutande församlingarna?
– Ja, detta är framtiden, kände vi. Men vi var ju noga med att vi inte skulle kasta bort det som är bra med det vi hade. Men vi ville öppna upp för det nya.
– När jag kom fanns en rädsla för ekonomin, det var mycket prat om en budget i balans, berättar Ingvar. Ett resonemang jag inte höll med om, det fanns ju pengar så vi kunde satsa på framtiden.
