Foto: Agneta Riddar

Vi ska inte sälja en vara, vi ska erbjuda liv 

Församlingens kommunikation ska vara tydlig i att berätta mera om vad kyrkan står för och vad kyrkan tror. Det menar Eva Staxäng, som bland annat intervjuat kyrkomedlemmar och arbetat som kommunikatör under många år.   

“Vi har känt er stöttning i en svår tid”. Det är de första orden som möter läsaren av ett församlingsblad från Svenska kyrkan i Hjo. Det är Ica-handlaren Christer Larsson som, till sin förvåning, fått erbjudandet att dela sina tankar i bladet, som delas ut till alla hushåll. ”Det är så viktigt att vi har en levande stadskärna och att det lyser i våra skyltfönster. Jag vill verkligen tacka er Hjobor för att ni har nyttjat vad som finns på hemmaplan”. 
  
Det är kommunikatören Eva Staxäng, som tillsammans med kollegor utformat församlingsbladet Ibland oss. En tidning om livet och människorna i och omkring Hjo. Den är gratis och utkommer fyra gånger per år. Varje nummer har ett aktuellt tema. Temat som Ica-handlaren Christer får medverka i har temat: ”Förunderligt och märkligt”.

– Vi vill att kyrkan ska vara tydlig med vad den är och vill förmedla, förklarar Eva. Inte bara vad kyrkan gör. Verksamheten är väldigt viktig, kanske speciellt för dem som redan är med i kyrkan. Men för att nå andra räcker det oftast inte med att bjuda in till kaffe. 
  
Hjo pastorat har som ett av sina utvecklingsmål att få kommunikationen att växa och bli mer förkunnande, det vill säga berätta mera om vad kyrkan står för och tror på.

”Ibland oss” ges ut av Hjo församling och är en tidning om livet och människorna i och omkring Hjo. Foto: Agneta Riddar

– Det var det jag nappade på när jag såg den utannonserade tjänsten. Detta har jag önskat av kyrkan väldigt länge. Så vi tänkte att vi kanske kan nå människor med dessa frågor i ett församlingsblad. För om vi tar människors frågor på allvar, då blir vi relevanta. Om vi skriver om knepiga saker som uppståndelsen, om treenigheten … Allt går ju inte att förklara, det är en del i mystiken. Men att hjälpa människor att tolka vad som står, det kan vi göra. Vi vill ge människor något att ta spjärn emot.

Verksamhetsinformationen finns numera i ett månadsblad. Under pandemin hände inte så mycket i kyrkan, men det var ändå viktigt att bibehålla kontakten med de som troget tar del av det kyrkan erbjuder. Och alltid fanns det något att informera om, även om sådant som inte blev av. Att dela på informationen om vad kyrkan är och vad kyrkan gör har också gjort det enklare att vara aktuell. 
 

Eva Staxäng har arbetat med kommunikation större delen av sitt liv. I många år som kommunikatör på Göteborgs stift och som medarbetare i det stora projektet Hjärta Göteborg, innan hon tog tjänsten i Hjo. Eftersom pastoratet inte haft en kommunikatör tidigare, ville man skapa nya strukturer för hela kommunikationen. För församlingsbladet innebär det en varierad redaktion bestående av diakon, präst, musiker, någon som jobbar med barn och unga, vaktmästare, förtroendevald. Någon är med och skapar ett nummer, andra fler. 

– Detta är jätteviktigt, berättar Eva. Det blir en sådan bredd på tankarna och förslagen. Musikern till exempel väljer ut en psalm för årstiden, vi skriver lite om den och låter en strof finnas med i bladet. Sen sjunger en av körerna in psalmen och vi lägger upp på hemsidan. Med psalmstrofen i bladet blir det nästan som en liten predikan! 
  
En del i Evas bakgrund som kommunikatör är också den c-uppsats hon gjorde för några år sedan vid Göteborgs universitet, när ett antal församlingar i Göteborg skulle slås samman. Syftet var att undersöka icke aktiva medlemmars syn på Svenska kyrkan i stort och hur man uppfattar kommunikationen från sin församling. Eva gjorde intervjuer med människor i olika åldrar boende i Carl Johans församling.

Studien visar att medlemmarna vill att kyrkan bättre ska möta människorna och deras behov, att människor ska bli tagna i anspråk inom rimliga gränser. Trots låg kyrklig aktivitet bland svarspersonerna får församlingens kommunikation hög uppmärksamhet. Dock önskar medlemmarna ett bredare material i församlingsbladet där frågor om tro och liv samt sociala frågor ges mer utrymme och att dessa frågor problematiseras på en djupare nivå.

– Grundfrågan var ju att se hur kommunikationen skulle kunna bli bättre. Både att ompröva gamla strukturer, men också om man kunde förmedla mer närvaro som kyrka i det man kommunicerar. Så det är klart att jag hade med mig uppsatsens slutsatser när jag började arbetet som kommunikatör i Hjo, berättar Eva. 

Även om Hjo pastorat inte haft en kommunikatör tidigare har de givetvis kommunicerat med medlemmarna, bland annat genom ett församlingsblad.

Vi funderade mycket på till vem ett nytt församlingsblad i första hand skulle rikta sig

– Vi funderade mycket på till vem ett nytt församlingsblad i första hand skulle rikta sig. Till dem som redan är aktiva i kyrkan, eller kanske till dem som inte är aktiva, men som ändå har en relation till kyrkan? En grupp att värna om.

– I Hjo är 71 procent medlemmar i Svenska kyrkan, många i bygden är äldre, få är invandrare. 
  
Det är viktigt att kyrkan, förutom att berätta om vad man gör, också svarar på människors längtan efter mening och innehåll, menar Eva. Och att hjälpa anställda, frivilliga och förtroendevalda att bli trygga med att svara på frågor också om innehåll.

De första numren har haft som tema: Lust och fägring, Demokrati, Förunderligt och märkligt och Fastan och festen.

– Reaktionerna på det nya församlingsbladet har varit blandade, berättar Eva. Alla blev inte glada åt förändringen, en del tyckte det var bra som det hade varit. Men flera har reagerat positivt.  

– Det är roligt att det märkts att vi gjort något nytt, men det är inte lätt med förändring. Vi får pröva oss fram. Vi vill samverka med vår omvärld, med turistinformationen och gärna med kommunen där jag ofta får respons på artiklar och där man också länkar till våra artiklar och vår hemsida. 
  
Vad ska då kyrkan kommunicera för att bli tydlig? I en debattartikel år 2007 i Kyrkans tidning skriver Eva Staxäng och Lasse Bengtsson:

”Vi som arbetar i kyrkan vill ge de människor vi möter tid och rum att reflektera över sina liv, få dem att känna att de duger och är älskade sådana de är, ta deras frågor och tvivel på allvar.

För att kunna göra det måste vi börja med oss själva, våga reflektera över hur allt det som är kristet liv får näring och god jordmån i våra egna liv. Annars kan vi inte trovärdigt kommunicera det som är kyrkans liv, hur professionella vi än är, hur många strategier vi än producerar.

Det är något som gör oss i kyrkan unika: vi ska inte sälja en vara, vi ska erbjuda liv. Då kan vi inte blygas. Kommunikationsstrategierna måste följas av ett frimodighetens manifest.” 
  

Text och foto: Agneta Riddar 
  
  
(Artikeln kan läsas i sin helhet i tidskriften Korsväg nr 2 2022)