Vi behöver tala om det som varit, men också släppa taget 

Det spirar och gror. Gator och torg, affärer och kyrkor fylls åter igen med människor. Jag drar en lättnadens suck över att pandemin inte ligger som en våt filt över vår värld. För isolering gör människan illa.  

Det passar därför bra att nummer ett av Korsväg 2022 har öppenhet som tema. Här finns många exempel på att öppenhet inte bara är ett ord som beskriver vad vi vill vara, utan konkret berättar om öppna församlingar och verksamheter. Det finns åtskilliga sammanhang i vår kyrka där människors erfarenhet och engagemang kommer till sin rätt, men också platser där vi bara får vara. Det gör mig stolt – för så vill jag att Svenska kyrkan ska vara – en kyrka som är öppen för både Guds handlande i vår värld och för människors behov.

Denna längtan gör det också smärtsamt att konstatera att vi under två års tid levt med allt för många stängda dörrar. Allt gick inte att ställa om, utan ibland blev vi tvungna att ställa in. Telefonsamtal och digitala möten i all ära, men de kan inte ersätta personliga möten.

Jag funderar ofta på vad pandemin har gjort med oss och jag tror att vi behöver prata om det med varandra. Hur rädd har jag varit? Har jag känt mig ensam? Hur har vi hanterat olika åsikter om vaccin och restriktioner? Och inte minst; finns det något vi kan lära oss av det som vi varit med om?

Så i takt med att vi låser upp och gläds över vårsolens värme så är min önskan att vi också skapar utrymme för samtal om det som ligger bakom. Särskilt det som skaver och inte blev som vi ville. Allt för många människor har upplevt död och svår sjukdom, stängda dörrar har gjort det omöjligt att besöka och i vissa fall ta avsked. Många har gått till jobbet och känt sig otillräckliga.

I Johannesevangeliet säger Jesus:  
”Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd”.

Det är ett hoppfullt ord, som inte skyr mörkret. Det handlar om Jesu liv, men också om ditt och mitt. Frön måste läggas i jorden för att kunna växa till plantor. Allas våra liv innehåller besvikelser och förluster. Vi behöver tala sant om dessa, men vid en viss punkt behöver vi också släppa taget om det som varit. Det är riskfyllt, för tänk om fröet jag planterar inte gror? Och samtidigt – om vi inte öppnar handen och lägger fröet i jorden, så kan inte nytt liv ta form. Liv som på ett förunderligt sätt också rymmer det gamla.

Kyrkans erfarenhet är att sorgen och glädjen mycket väl kan vandra tillsammans. Påskens jubel över Kristi uppståndelse, glömmer aldrig långfredagens smärta. Evighetens ljus sipprar till oss genom den öppna graven, utan att vi för den skull förlorar kontakten med den verklighet vi lever i. 
 
+Susanne 
 
Texten är tidigare publicerad i tidskriften Korsväg (nr 1 2022).