Tre diakoner och sex präster går ut i tjänst i Göteborgs stift

Den 12 juni, på Heliga Trefaldighets dag, fick Göteborgs stift tre nya diakoner då biskop Susanne Rappmann vigde Gudrun Norrfjärd, Erika Theil och Em Jakobsson samt tre nya präster då Daniel Eriksen, Anders Hasselgren, Theodor Helleberg, Johan Hylander och Nina Konnebäck vigdes för tjänst i Svenska kyrkan. Direkt efter vigningen går de nyvigda ut i tjänst i församlingar i Göteborgs stift. Vid gudstjänsten togs också EFS-prästen Håkan Strandh emot för tjänst som präst i Svenska kyrkan. 

I sitt vigningstal till kandidaterna sa biskop Susanne Rappmann:

– Idag är det en stor glädje när vi i vårt stift viger tre diakoner och fem präster till tjänst i vår kyrka och också tar emot Håkan som präst. Uppdraget ni tar på er är att dela glädjebudskapet så att varje människa, hela skapelsen, upprättas, befrias och får en blick på sig själv och världen som Guds älskade skapelse. Gör det frimodigt, med glädje och självkritisk blick. Både på kyrkan som helhet men också på er själva. 

– Jag och många med mig är glada att ni tar på er uppdraget. Det är stort, ja helt fantastiskt. Gud har lovat att vara med oss och förlåtelsen finns ständigt till hands för den som söker den. 

Torsdagen före vigningshelgen genomgick kandidaterna diakon- respektive prästexamen inför domkapitlet i Göteborg. Det var sista delen i utbildningen till diakon respektive präst och därmed blev kandidaterna behöriga att vigas till sina ämbeten och träda i tjänst i Svenska kyrkan.

Vid vigningen i domkyrkan avlade diakon- och prästkandidaterna sina vigningslöften. Löftena handlar om att säga ja till att utöva ämbetet så att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen. Prästerna lovar också att rent och klart förkunna Guds ord och rätt förvalta sakramenten (dopet och nattvarden) samt att följa kyrkans ordning och förverkliga kallelsen med Kristus som förebild. Diakonerna lovar att hjälpa dem som behöver det och stå på de förtrycktas sida att följa kyrkans ordning och förverkliga kallelsen med Kristus som förebild samt att leva som vittnen om Guds kärlek och försoningens hemlighet.

Diakonens uppgift i Svenska kyrkan är leva som Kristi tjänare och hjälpa människor att gestalta Guds kärlek. Diakonen ska försvara människors rätt, stå på de förtrycktas sida och uppmuntra och frigöra Guds folk till det som är gott, så att Guds kärlek blir synlig i världen.

En präst skall i sitt uppdrag leva som Kristi tjänare, öppen för människors behov och i sitt sinne vara vänd till Gud och hela skapelsen. Med trohet och klokhet skall prästen ge Guds folk vad det behöver för att renas och mogna i tron, så att Guds kärlek blir synlig i världen.

Vid vigningsgudstjänsten togs Håkan Strandh, präst i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen EFS, emot som präst i Svenska kyrkan. Håkan är efter behörighetsförklaring i domkapitlet i Göteborg behörig präst i Svenska kyrkan.

De nyvigda prästerna och Håkan Strandh kommer att tjänstgöra som pastorsadjunkter i särskilda introduktionsförsamlingar under sitt första år som präster. Därefter är de behöriga att söka tjänst i Svenska kyrkan. Diakonerna är i och med vigningen behöriga till diakontjänster i Svenska kyrkan.

Diakoner:

Gudrun Norrfjärd, för tjänst i Skallsjö församling

Erika Theil, för tjänst i Nylöse pastorat

Em Jakobsson, för tjänst i Askims församling

Präster:

Daniel Eriksen, för tjänst i Sävedalens församling, Partille pastorat

Anders Hasselgren, för tjänst i Lundby församling

Theodor Helleberg, för tjänst i Falkenbergs pastorat

Johan Hylander, för tjänst i Sankt Pauli församling, Örgryte pastorat

Nina Konnebäck, för tjänst i Högsbo församling

Håkan Strandh, för tjänst i Värö-Stråvalla församling

Biskop Susannes predikan och vigningstal

Nästa vecka är det ett symposium i Luleå med titeln ”Kyrkans roll i försvenskningen av tornedalingar, kväner och lantalaiset”.

Tornedalen känner jag igen, men kväner och lantalaiset är för mig nya bekantskaper. Underligt med tanke på att jag levt hela mitt liv i Sverige och gått i svenska skola. På historielektionerna har jag läst om kolonialisering, slavhandel och förtryck av urfolk på andra kontinenter. Men mitt eget lands sätt att hantera Europas enda urfolk, samerna, var det aldrig någon som berättade om. Jag känner mig lurad och försöker ta igen så gått det går. Och nästa vecka kommer min kunskap vidgas än mer – jag vet redan nu att det kommer vara smärtsamt. Både därför att jag är svensk och företrädare för Svenska kyrkan. En kyrka som lånat sig till att öppna dörrar för rasbiologi, tillåtit att gräva upp och plundra gravar, och som under en lång tid inte ställt självkritiska frågor utan okritiskt gått ”vetenskapens” och statens ärenden. Ett handlande som lett till ofattbart stort lidande för många människor. Språk och kultur har trängts undan, och sällan höjdes rösten mot den rasism som de drabbade människorna utsattes för.  

Den kristna tron har stora anspråk, och tidigt börjar människor som valt att följa Jesus Kristus att dela med sig av sin tro. När kyrkan blev statsreligion på 300-talet så ökade möjligheterna drastiskt att förkunna evangelium för långt fler. (Även om det skulle dröja ytterligare knappt 700 år innan människor döptes i vårt eget land.) Men nu sitter vi här som svar på Jesu uppmaning till lärjungarna i dagens evangelietext. Vi har tagit emot tron och vår ambition är att sprida budskapet till fler.

Givet historien finns det skäl att både glädjas och allvarligt fundera över vägen framåt. Glädjen är stor över att vi nåtts av evangeliet om Kristus, om att Anden också idag vittnar om Guds närvaro. Om att inget eller ingen lever utanför Guds omsorg och blick.

Dock rodnar och skäms jag över att den kyrka jag tjänar emellanåt bidragit till förtyck, snarare än befrielse. Fått människor att skämmas över vilka de är och tvingat folkgrupper att blunda för sitt sammanhang. Långt ifrån alltid har detta hänt, men ibland – och särskilt illa är det då det drabbat minoriteter eller människor i utsatta situationer.

Det är lätt att vara efterklok och ibland hör jag dem som säger att det där hör till historien, ska vi verkligen röra i det. Ja – det ska vi. För även om kyrkans företrädare hade goda föresatser och inte menade illa så blev det fel. Vi behöver be om ursäkt för det som skett och vi lära av våra misstag.

Vår uppgift som kristna är att dela evangeliet. Frimodigt och på det sätt som står oss till buds. Men vi måste vara självkritiska och noga se på frukten av det vi säger och gör. Leder den tro vi förkunnar till glädje och befrielse? Det är målet, och vårt ärende är inte bara till majoriteten utan till varje människa.

Idag är en stor dag då vi i vårt stift viger 3 diakoner och 5 präster till tjänst i vår kyrka (och tar emot ytterligare en präst). Ni har ett särskilt ansvar för att evangeliet om Kristus förkunnas i ord och handling. Och i det ligger också ansvaret att ha en kritisk blick på såväl kyrkan som organisation och ert eget handlande. 

Uppdraget är dela glädjebudskapet på ett sådant sätt att människa och skapelse upprättas, befrias och får en blick på sig själv och världen som Guds älskade skapelse.

Tack för att ni tar er an detta uppdrag, det är stor och helt fantastiskt.

Vid höstens kyrkomöte bad Svenska kyrkan offentligt om ursäkt till samer, och hos många av oss var det omöjligt att hålla tårarna tillbaka. Sällan har jag sett evangeliets kraft så konkret. Här erkändes den djupaste smärta och vid sidan av den sipprade en glädje över försoningens möjlighet. Stolt satt kvinnan bredvid mig, stolt kristen och same. Självklart kan tyckas, men nej långt ifrån alltid – och på motsvarande sätt möter jag människor som allt för sent i livet kan säga om sig själva att jag är stolt homosexuell och kristen.

Av historien lär vi som sagt att det kan gå fel, men också att saker kan förändras. Gud har lovat att vara med oss och förlåtelsen finns ständigt till hands för den som söker den. Bara med den insikten orkar jag lyssna på oförrätter och ta itu med mina egna tillkortakommanden.

Vår Gud bör sår, så lyder mitt valspråk, och de såren är till läkedom för oss alla – också för präster och diakoner. Ur det hämtar vi vår glädje och frimodighet!

Så här presenterade de sig inför vigningen

Diakonerna

Gudrun Norrfjärd, för tjänst i Skallsjö församling
Sedan ett antal år bor jag i Floda med min familj. Där njuter jag av närheten till skog och sjö. I mitt tidigare yrkesliv har jag rört mig i den fantastiska folkbildningsvärlden, kanske den bästa skolan. Nu ser jag fram emot att som diakon få gå in i tjänst i den världsvida kyrkan. Att tillsammans med människor få utforska fram- och baksidor av vårt mänskliga beroende av, och samhörighet med, varandra och resten av skapelsen – det ska bli spännande. Tillsammans tror jag vi kan lära och leva närmare Guds plan.

Erika Theil, för tjänst i Nylöse pastorat
Jag är uppvuxen i Partille och kom till kyrkan som tonåring. Sedan dess har jag varit aktiv i kyrkans konfirmand- och ungdomsarbete samt sjungit mycket i kör och varit lovsångsledare. Jag har en kandidatexamen i globala studier och en masterexamen i mänskliga rättigheter och trodde länge att jag skulle jobba i biståndsbranschen. Den politiska och profetiska diakonin var det som fick mig att inse att jag kunde och ville bli diakon. Jag ser fram emot att arbeta med detta och jag längtar efter att möta människor, framför allt ungdomar, för att ge tillbaka av allt det fantastiska som kyrkan har gett mig.

Em Jakobsson, för tjänst i Askims församling
Jag heter Em och syftet med mitt liv är att skapa och att tjäna. Jag vill fortsätta vittna utifrån min egen resa och evangelium, om ett ett annat narrativ, andra möjligheter än ekorrhjul, konsumtion, karriär och prestige. Genom att följa den störste Diakonen av alla, Jesus Kristus, visa på ett annat samhälle än det som premierar yta och kontroll, framgång och evig lycka.

Prästerna

Daniel Eriksen, för tjänst i Sävedalens församling
Älskar hav, natur, resa och fotografering. Ser framemot att få se och älska människor och att få förkunna evangeliet i min framtida tjänst som präst. Önskar att få förmedla hopp och tro och kärlek från Gud.

Anders Hasselgren, för tjänst i Lundby församling
Jag växte upp i Sollefteå i Ångermanland och har en konstnärlig utbildning som grund från Dramatiska Institutet, i dramatik/dramaturgi. Det är nog erfarenheter av livets sorger och glädjeämnen, av livets möjligheter och omöjligheter som har fört mig dit jag är idag. Jag ser fram emot att dela tro och liv med alla slags människor.

Theodor Helleberg, för tjänst i Falkenbergs pastorat
Jag heter Theodor Helleberg och blir den andre i min familj att vigas som präst. Jag kommer att göra min missivtjänst i Vinberg-Ljungby församling i Falkenbergs pastorat, vilket jag ser väldigt mycket fram emot. Det är skönt att jag äntligen är i mål efter cirka 7 års studier! Jag också ser fram emot att få fira vanliga söndagsgudstjänster.

Johan Hylander, för tjänst i Sankt Pauli församling
Jag är uppvuxen i Alingsås, men har senaste åren flyttat runt mellan Göteborg, Mölndal, Bossey (strax utanför Genève) och Uppsala. Under den tiden har jag pluggat teologi på flera skolor, däribland Göteborgs universitet och Ecumenical Institute i Bossey, vilket har varit väldigt roligt och spännande. Jag har också jobbat en hel del i kyrkan, både ideellt och som anställd, särskilt med gudstjänst, musik och ungdomar. Att jag längtat efter att bli präst beror främst på att jag brinner för teologi och undervisning, så det jag ser fram emot mest som präst är att få diskutera och undervisa om kristen tro, i predikan, i konfirmandgruppen, i vuxenundervisningen och på andra håll.

Nina Konnebäck, för tjänst i Högsbo församling
Jag är född och uppvuxen i Örebro men göteborgare sedan 14 år tillbaka. Nu bor jag på Högsbohöjd med min familj och ser fram emot att få tjänstgöra efter många års studier. Jag längtar efter att få vara "kyrka mitt i byn" och stå till tjänst i livets olika skeenden. Nu efter pandemin väntar många vigslar vilket är roligt för mig eftersom de ligger mig lite extra varmt om hjärtat. Jag vill låta Bibelns berättelser få vävas samman med livet vi lever idag.

Håkan Strandh, för tjänst i Värö-Stråvalla församling
Jag är gift med Rebecca och vi bor i Kungsbacka sedan 2011. Vår son Lukas fyller snart 10 år, min bonusgrabb tar studenten i år och dessutom har jag fem utflugna barn. Att få gå ut som präst i Svenska kyrkan är en cirkel på 30 år som sluts. 1992 började jag studera teologi i Uppsala. Att nu få gå ut i tjänst känns därför otroligt spännande. Livet har fört med sig många saker som jag ser fram emot att få ge vidare. Det finns så många som längtar efter ett glatt budskap som ger hopp i en orolig värld.

Bildtext: Domprost Stefan Hiller, Håkan Strandh, Daniel Eriksen, Anders Hasselgren, Johan Hylander, Theodor Helleberg, Nina Konnebäck, Erika Theil, Gudrun Norrfjärd, Em Jakobsson och biskop Susanne Rappmann.