Tidsresa i Tyska Christinae församling

En busslast med turister kommer sorlande in med prassliga regnkappor och droppande paraplyer. Det ösregnar över Göteborg och den vackra, centralt belägna Tyska kyrkan är ett välkommet stopp. Guiden talar i mikrofon till besökarna med hörsnäckor, gruppen vandrar runt en stund och tittar på de färgstarka fönstermålningarna av evangelisterna, som avbildas med olika skrivdon, så också icke läskunniga göteborgare på 1700-talet skulle känna igen dem. Många stannar självklart upp framför altaret med Kristus på det strama korset i guld och texten ”Det är fullbordat”. 

Tyska Christinae kyrka är inte bara en vacker kyrka, utan också ett imponerande tidsdokument som intimt hänger samman med staden Göteborg. Den tyska församlingen firar 400 år, liksom staden Göteborg. Till den nya staden vid Göta Älvs mynning kom nyinflyttade från olika länder på Gustaf II Adolfs inbjudan. De behövde alla en samlingspunkt och en andlig hemvist i sin nya stad. Under århundraden har därför den tyska församlingen delat sin kyrka med ester, greker, rumäner, ungrare och finnar, samt med den stora svenska Kristine församling.

Anna Rikner är journalist, historiker och författare. Lagom till Tyska Christinae församlings 400-årsjubileum har hon skrivit boken Olikheter som berikar om församlingens historia – och så även Göteborgs egen. Redan från början har församlingen kungligt beskydd. Gustaf II Adolf välkomnade den och drottning Kristina gav kyrkan hennes privilegiebrev 1649.

Men Anna har velat mer än att visa på kungligt beskydd. I nära fyra år har hon forskat, letat i arkiv, intervjuat människor och gått runt i staden med nyfiken blick. För att kunna göra en bok som skulle bli så mycket mer än en om församlingsliv och villkor.

– Min ingång har varit att man ska känna att man verkligen är där, i den tid jag beskriver. Då behöver jag veta hur det luktar och hur det låter. Jag behöver veta hur höga husen är och vad folk har på sig.

Det speglas i boken, som inleds:

”Röken från otaliga eldstäder blandas med den ständigt närvarande lukten av hav och hästgödsel. Det dånar från hammarslagen och på gatorna hörs röster på svenska, tyska, engelska och nederländska. Det är 1623 och på den nybildade tyska församlingens tomt står Wilhelm Longinus Kleinscmidt i sin svarta prästrock och tittar ut över myllret av segel- och roddbåtar som fyller Göteborgs nya hamn. Han har haft en lång resa hit, men nu är församlingens första präst äntligen på plats.

I den två år gamla staden pågår otaliga byggprojekt, men också vardagens sysslor. Från båtarna i Stora Hamnen ropas dagens varor ut, överallt trängs hästdragna kärror och ingen vuxen visar sig utomhus utan huvudbonad. Här bor omkring 200 familjer, vilket innebär att Göteborg har drygt tusen invånare. Det är en blandning av mer eller mindre tvångsförflyttade Nya Lödösebor, nyinflyttade svenskar, byggkunniga nederländare och handelsinriktade skottar och tyskar. Stora delar av Göteborgs utbredda kanalsystem börjar bli klart och staden börjar likna en riktig stad.”

Fyrahundra år av händelser, människoöden, dramatik och vardagsliv. Går det verkligen att fråga vad som är viktigast med boken Olikheter som berikar?

– Det beror ju så klart på vem man frågar, konstaterar Anna, men jag har velat visa att kyrkan alltid har varit en del av samhället. Så har det varit och kommer att vara fortsättningsvis.

– Förr kunde man egentligen inte skilja på kyrkan och staden. Det var samma människor men man träffades på olika ställen. Kyrkan och samhället var så otroligt mycket mer sammanväxt då än vad det är i dag.

Sen vill Anna också lyfta fram kvinnornas roll i historien. Att kvinnorna var så starka och ofta spelade en stor roll.

– Om man skulle fråga någon som levde då, så skulle ju flera av de här kvinnorna vara självklara storheter i staden. Men de har ofta blivit utskrivna ur historien, antingen medvetet eller med tidens gång.

Har du kunnat lyfta fram dem? Göra kvinnorna tydligare? 

– I viss mån. När man berättar en församlings historia blir kyrkoherdarna väldigt viktiga. De har väldigt stor betydelse för hur församlingslivet blir och vad som ska göras. Men även kyrkoherdens hustru är viktig. Hon hade både en diakonal roll och var värdinna. Hon kunde även vara den person som skrev i kyrkoböckerna, ett av de mer betrodda uppdragen. I dag skulle hon haft en titel och säkert också avlönats.

Anna har också kunnat lyfta fram sitt eget specialområde, tiden kring andra världskriget. Församlingsledningen i Göteborg tackar 1933 ja till förslaget från biskopen i Schleswig-Holstein att den relativt nyvigde prästen Hermann Kiesow ska erbjudas tjänsten som kyrkoherde. Anledningen till rekommendationen är Kiesows redan välkända humanitära och antinazistiska hållning, en hållning som efter nazisternas maktövertagande i Tyskland utgör en fara för hans liv och frihet.

Han vägrar till exempel att i Göteborg läsa den tyska kyrkobön för Adolf Hitler som alla tyska församlingar beordras göra. Trots protester från Berlin står han fast vid sitt beslut.

Anna berättar avslutningsvis att hennes blick på Göteborg har ändrats. Hon berättar om en episod när hon satt hemma under pandemin och forskade och skrev om artonhundratalets Göteborg. Sen reste hon in till centrum och gick på gatorna kring Tyska kyrkan och såg staden nästan dubbelt. Hur det är nu – och hur det var då.

– Så skulle jag önska något är det att människor som läser boken kan börja uppleva sin stad på ett annorlunda sätt, att också kunna få ett historiskt perspektiv. Det har varit lite av en förhoppning och också en intention med boken.

– Det är vår gåva till göteborgarna!

Text: Agneta Riddar, foto: Torgny Lindén

Texten har tidigare publicerats i tidskriften Korsväg nr 3 2023.