Imma på ett fönster och spår av droppar som runnit ner.
Foto: Gustaf Hellsing /Ikon

Sorg – närvarande frånvaro

Vad gör vi när tillvaron är förändrad för alltid? När vi inte längre vet var skåpet ska stå? När känslan av att vara kapabel och äga styrka förvandlas till nyvunnen frihet men också till fulgråt, maktlöshet och förtvivlan?

Det är länge sedan nu. Ändå är frånvaron påtagligt närvarande. Alla vi som förlorat vet hur det är. Själv har jag tagit mig till Bonniers konsthall i Stockholm och utställningen Sorgearbete. Framför Lena Cronqvists målning ’Vita ark’ kan jag inte hålla tillbaka. Tårarna rinner. Hon står med tomma ark framför sig och en liten död man i famnen. Hon tittar på mig. Jag tittar på henne. Bortom olikheter delar vi det permanenta tomrummet. Det är både outhärdlig smärta och kraftfull överlevnad på samma gång.

Bland konstnärernas verk förenas vi trots sorgens olika skäl och många ansikten. Livet är inte glatt eller sorgligt. Helt eller trasigt. Friskt eller sjukt. Jag går ut som efter en gudstjänst. Med hjärtats tillit som Bonhoeffer i psalm 817: ”Gud är hos oss var afton och var morgon, Guds kärlek genom varje dag oss bär”.

Text: Beata Åhrman Ekh, stiftskonsulent

Läs vidare

Närbild på en vit reflex i form av en ängel.

”Du är la en ängel ändå!”

Jag hör den stadiga göteborgskan från damen som erbjuds en plats på spårvagnen och tänker, ja, de finns lite överallt där vi minst anar.

Krönikor

Hör personliga röster ge sina tankar om ämnen som Göteborg stiftsorganisation verkar för.