Biskop Susannes predikan och vigningstal
Det är en stor dag idag. Vi viger sju diakoner för tjänst i vår kyrka. Det är ungefär lika många som för hundra år sedan antogs till den första kullen på Göteborgs diakonissanstalt, det som vi idag känner som Bräcke diakoni.
Då var frågan om diakoners plats i församlingslivet ännu omtvistat i Göteborgs stift. Biskop Rohde hade stridit för saken under 35 år, allt sedan han blev biskop. Nöden i staden var stor och uppenbar, men många präster var kritiska. Var det verkligen kyrkans uppgift att ägna sig åt sociala frågor? Rohde, som i övrigt var en mycket konservativ man, var övertygad om att så var fallet. Den sanna kristendomen, säger han, får inte stanna i individualismen. Det sociala arbetet bör vara kyrkans sak.
I historiens ljus kan vi konstatera att biskop Rohde fick rätt. Idag är diakoni en självklar del i kyrkans grundläggande arbete och de flesta pastorat/församlingar har diakoner anställda. På hundra år har mycket hänt. Den omfattande misär som fanns i Göteborg är tack och lov borta. 1900-talets utveckling i Sverige är på många sätt en framgångssaga. Det är värt att upprepa när röster ibland beskriver sakernas tillstånd som att samhället är på väg att falla samman. Ur ett internationellt perspektiv, eller i historiens ljus, så lever vi i ett mycket välfungerande samhälle.
Men det betyder inte att diakonin eller diakoner har spelat ut sin roll. Det finns sprickor i samhällets fasad; människor som far illa av olika skäl, under kortare eller längre perioder. Gängkriminalitet skapar osäkerhet och därtill har vi en klimatkris som hotar hela vår existens. Det är lätt att konstatera att vi som mänsklighet inte fullt ut har lyckats i vår uppgift att förvalta vårt gemensamma hem. Men uppgiften består – så det är bara att ta nya tag; för en levande planet och alla dess invånare!
Men hur ska vi orka? Om vi återvänder till Rohdes vision så kan vi konstatera att uppgiften att bedriva diakoni är hela kyrkans, tyngden får inte falla på den enskilde kristnes axlar – och därmed heller inte den enskilde diakonens.
Det är tillsammans med Gud som skapat och älskar denna värld, som vi som gemenskap får verka för Guds Rike och skapelsens återupprättande. Det kräver organisation och som ett led i detta finns i vår kyrka präster, diakoner och biskopar med särskilda uppdrag för helhetens bästa. En viktig uppgift för den som är vigd till kyrkans tjänst är därför att möjliggöra för andra att kunna ge sitt bidrag för att världen ska leva.
Men att diakoni är hela kyrkans uppgift, betyder inte att vi som enskilda individer, eller som diakoner är oviktiga. Kyrkan består av människor och vi har förmåga och därmed ett uppdrag att handla.
Dagens episteltext, om Filippos, ger en hel del nycklar för den som ställer sig i Guds tjänst. Den handlar om hur Gud kallar honom att bege sig ut på den öde vägen mellan Jerusalem och Gasa. Ett återkommande tema är att Filippos lyssnar och därmed går Guds ärende. Det är viktigt med tanke på hur dagen kommer att utveckla sig.
Filippos är en förebild i att lyssna och att våga ge sig ut på okända vägar. Vi vet inte vart Gud för oss, men vi får lita på att Gud kallar oss och vill använda oss på bästa sätt. Så att vi, i Jesus efterföljd, får berätta, eller på andra sätt, uttrycka vår tro och visa på Gudsrikets närvaro mitt ibland oss. Filippos tar sig tid att gå bredvid ett stycke, han tränger sig inte på utan väntar tills han bjuds in. Det är ett mönster att följa.
Berättelsen vänder när de når ett vattendrag och etiopiern plötslig frågar:
Är det något som hindrar att jag blir döpt? Det är en spännande fråga, för sanningen är att Filippos säkert kunde komma på många skäl till att inte på studs döpa. Vi befinner oss i kyrkans tidiga skede och det var oklart om vilka som Jesus ville skulle ingå i den kristna gemenskapen. En etiopier i utrikes tjänst? En eunuck? Många tankar måste ha farit genom Filippos huvud innan han landade i att det inte fanns något som hindrande.
Filippos, kunde tagit det säkra för det osäkra och bett att få rådgöra med Petrus och de andra i Jerusalem, men nej – de stannar vagnen och Filippos döper. På så sätt tar kyrkan ut en delvis ny riktning där dopet öppnas upp för allt fler.
Vänner! Jag önskar er Guds välsignelse i ert uppdrag som diakoner. Jag vill betona vikten av att lyssna till både Gud och människor. Men jag önskar er också Filippos mod, modet att föra kyrkan i nya riktningar. Och om det inte finns mycket starka skäl att säga nej – så snälla säg ja!
