En kvinna och en man, båda uppklädda i klänning respektive skjorta och kavaj, sitter på en träbänk i en skogspark.

Rum för sorg

Sorgen har en egen tideräkning. Dagarna stämmer inte längre med världen runt omkring. Det är inte bara den som är död som gått ur tiden. Som sörjande hamnar man också utanför timmar, dagar och veckor. Det här är en del av det som gör det svårt att sörja och svårt att möta någon som sörjer. Vi är aldrig riktigt på samma plats. Samtidigt behöver vi varandra mer än någonsin i sorgen för att inte känslan av övergivenhet ska bli för stor.

Sorg är det friska känslomässiga svaret på en förlust. Det som varit viktigt för oss är borta. Det som på olika sätt gav mening, identitet och liv har upphört. Sorg är också det friska svaret på allt det vi förstår att vi aldrig kommer att få eller det som aldrig blev. Sorgen behöver tas om hand. Den behöver få utrymme. Det tycks ändå finnas ett starkt motstånd till att ge sorgen rum och tid – ett motstånd som kan komma inifrån oss själva eller vi kan uppleva att det kommer från omgivningen. 
Vår längtan efter det vanliga livet är så stark att man kan uppleva det som ett krav på att man ska gå vidare.

Om vi beskriver sorgen som en förlust av det igenkända så går det att skriva om sorgen som just en förlust av tid, rum och språk. Hur stor sorgen blir handlar om hur stor inverkan förlusten har på vår identitet, vår upplevelse av mening och hur förlusten påverkar våra relationer. En livsavgörande förlust påverkar alla delar i våra liv och vi behöver möta det med omsorg.

Sorgen behöver sin tid. Det ser olika ut för var och en och upplevelsen av att ingen förstår hur det är finns ofta som en stark del av sorgen. Många beskriver det som att vara vilse i tiden. Det är alldeles nyss det hände och samtidigt en upplevelse att det var längesen. Det kan kännas som ett ingenmansland som inte verkar förändras på något enda sätt. Dag efter dag finns samma tomhet, samma saknad. Ändå finns en rörelse i sorgen och i många möten med sörjande finns en berättelse om hur det oväntat och plötsligt ändrade sig. Som en sörjande kvinna uttryckte det:  

– Efter en lång tid när jag inte visste vilken veckodag jag befann mig i så var det plötsligt tisdag. Efter den dagen började livet ta en ny riktning. 

– Efter en lång tid när jag inte visste vilken veckodag jag befann mig i så var det plötsligt tisdag. Efter den dagen började livet ta en ny riktning.

Sörjande kvinna

Vi vet aldrig hur lång tid det tar för den som sörjer att nå dit. De som finns nära den sörjande har ofta för bråttom och står inte ut med att sorgen kan behöva mer tid. Det gäller också den sörjande själv. Det finns en inre stress att det borde hända något.

Sorgen behöver också ett språk. Många upplever en ordlöshet i sorgens början och att inga ord räcker för att beskriva det svåra. Den som sörjer kan behöva någon att tala med som låter den sörjande berätta mer än en gång om sorgens mörker och livets menings­löshet. Men den sörjande behöver också ett sorgens språk som handlar om att på olika sätt kunna uttrycka det som man upplever – så att det som pågår inom en på något sätt kan hamna utanför. Som något man kan titta på och förhålla sig till. Först när man kan urskilja sig själv från det som har hänt kan man hitta en väg vidare. Blir man ett med det som har hänt finns en risk att man blir kvar i det svåra. 

För sorgetiden och språket behövs ett rum som kan ta emot och hålla ihop. För barn som sörjer kan leken bli både ett rum att vara i och ett språk för sorgen. I leken kan det ordlösa bli till uttryck och gestaltas. I leken kan man också röra sig fram och tillbaka i tiden och pröva olika fortsättningar. Möjligheten att också gå in och ur leken blir ett sätt att varsamt återta det liv som blir fortsättningen. 

För den vuxna sorgen kan kyrkans olika riter på ett liknande sätt bli det rum som både tar hand om sorgen och ger ett språk för den. Det kan handla om begravningen men också om gudstjänster, meditationer och möten med andra. Och på samma sätt som barn kan vi gå in och ur dessa olika rum för att till sist hitta det nya som blir det fortsatta livet efter förlusten. 

När vi erbjuder rum för sorgen handlar det inte om att trösta eller förklara utan om att det finns en plats som ger tid och språk. I all vilja att trösta finns alltid en risk att vi – genom tröstandet – visar att vi inte orkar vara på samma plats som den som sörjer. Kanske är det viktigaste för den sörjande att få möta någon som orkar vara samtidig så långt det är möjligt. För hur vi än beter oss så är sorgen alltid den enskildes sorg. Och det finns nog alltid en upplevelse av att andra inte kan förstå, även de gånger vi vet att också andra bär på sina förluster. Det kan kännas som att mörkret är så mycket större än vad andra kan föreställa sig. Att allt prat om att det finns en fortsättning blir en påminnelse om att man känner sig helt missförstådd och övergiven. Ändå är vi många som vet vad sorg är. Och det kan bli till tröst att vi kan mötas i ett rum som är större än vad vi själva är. Med ord och utan ord. Där många varit före oss och där många andra ska komma efter oss. Både i sorg och glädje.

 

Text: Kerstin Dillmar, kaplan på Sigtunastiftelsen och präst i Uppsala domkyrka och Lars Björklund, präst och poet

Texten har tidigare publicerats i tidskriften Korsväg nr 3 2023