Foto: Lasse Bengtsson

Odling och Teologi på Helsjön

Intresset för kursen Odlarglädje och skapelsekärlek på Helsjön folkhögskola är stort och platserna fylls fort. Det handlar om handfast odlande, ansvar för att förvalta Guds skapelse och att natur och odling har en helande effekt på människan.

Klimat och hållbarhet är två ord som är på allas läppar. Men hur kan man få dem att bli verkliga i den egna vardagen? Kanske genom att åka till Helsjön folkhögskola och kursen ”Odlarglädje och skapelsekärlek”. Där vävs jordnära kunskap om odling samman med teologi och miljöpsykologi.

– Kopplingen mellan odling av mat, teologi och miljöpsykologi känns rätt i tiden, det handlar om något som människan längtar efter i dag, säger Gabriella Åberg, en av initiativtagarna och lärare på kursen.

Årets upplaga av kursen är den sjätte. Kursen sker på halvfart under ett år, mycket sker digitalt med uppgifter och diskussionstrådar där alla kan dela bilder och texter och ställa frågor. I litteraturlistan finns böcker om allt från teologi, miljöpsykologi och ansvar för skapelsen till gödsel och kompost. Åtta gånger träffas man på plats på Helsjön för två eller tre dagar med lektioner och praktisk odling. 
  
Hur kom man då på att börja med denna kurs? 

Ett av kursen ”Odlarglädje och skapelsekärleks” tre ben är det handfasta odlandet. De andra två benen är teologi och miljöpsykologi. Foto: Lasse Bengtsson

Det började med att Karin Hugert och Gabriella Åberg gjorde ett besök på Björnhyltans trädgård i Ambjörnarp utanför Tranemo. Där fann de en annan entusiast – pastorn och trädgårdsmästaren Peder Wendefors. Och då fann man vad man letade efter, en koppling mellan odling och teologi.

– Jag har bott och odlat på gården i 30 år, jag har läst och praktiserat och lärt mig odlandet från grunden, säger han.

Han har även en tjänst som pastor på deltid inom Alliansmissionen/Equmeniakyrkan. 
  
När trion sedan träffade folkhögskolans rektor Lise-Lotte Wallin och berättade om sina planer på en kurs där odling, teologi och miljöpsykologi vävs samman, var hon inte svår att övertala. 2017 startade den första kursen, och sedan har det rullat på, inte ens under pandemin behövde man hålla upp. Intresset är stort, ett 20-tal platser fylls fort. Och det är en stor blandning av deltagare; vaktmästare, diakoner, präster, socionomer, fysioterapeuter, ingenjörer, lärare, musiker. Kursen finns med som fortbildning i stiftets kompetenskatalog.

Åldrarna har också varierat, från 25 till 86 år. Men kvinnor dominerar, bara var tionde deltagare är man.

Kursen har tre ben att stå på. Först det handfasta odlandet av grönsaker och blommor, alltid ekologiskt förstås. Teologin, att människan har ett ansvar att förvalta Guds skapelse. Och miljöpsykologiskt, att natur och odling har en helande effekt på människan, inte minst i dessa tider när många känner sig utbrända och utmattade av tidens alla krav.

– Hållbarhetstanken är viktig, säger Gabriella, och det gäller inte bara miljön utan handlar också om att vi ska vara rädda om våra relationer, både till människor och natur. 
  
Det är en vacker vårdag i slutet på april då kursen samlas till sin tredje träff och vi kommer på besök. Vitsippsbackarna kring Helsjön lyser vita, lika förunderligt vackert som tidigare år, det surras kring bikupan och fjärilar vinglar i solljuset mellan spirande blommor. Magnolian har just gått i blom.

Peder Wendefors föreläser på temat ”En skapelse att förundras över”, eller snarare samtalar med deltagarna om vad de förundras över. En utgångspunkt är psaltarpsalmen 104 ”Otaliga är dina verk …”, en annan Ps 8 ”När jag ser din himmel …”

Den bästa ordningen är nedlagd i skapelsen.

– Fröer får mig att förundras, säger han och skickar runt frön att beskåda, somliga pyttesmå, andra stora som knytnävar.

– Ett kakaofrö klarar sig bara ett par dagar när det lämnat frukten, ett lotusblomfrö kan klara sig i 5 000 år. Och brandnävan behöver en skogsbrand som värmer jorden till 50 grader för att kunna gro.

Fröet blir också en bild för uppståndelsen, att fröet blir något helt annat när det får gro.

Det blir diskussion om begreppet ”härska” (Ps 8:7), är det människans härskande över jorden som lett till förödelsen på jorden?

– Hur härskar Gud? Frågar Peder retoriskt. Hans makt är kärlek, kärleken är Guds sätt att härska. Hur använder jag min makt när jag härskar?

Gabriella Åberg berättar om ”skönheten i naturens matematik”, om hur detaljer och mönster skapar en unik ordning i naturen, något man kan upptäcka när man granskar exempelvis en kotte eller en solros under lupp. Och när föreläsningen är slut hade alla fått lära känna Leonardo Fibonacci (ca 1170–1250, en matematiker som bland annat införde arabiska siffror i Europa) och hans berömda talserie.

– Den bästa ordningen är nedlagd i skapelsen, konstaterar Gabriella och citerar Luther: ”Hela skapelsen är som den allra underbaraste bok eller bibel, där Gud har beskrivit och målat sig själv.”

Peder kommer tillbaka, nu lämnar han teologin och ger råd från sin egen erfarenhet om allt från gödsel till grobarhet, fermentering och kompost. Det är viktigt att inte förivra sig när man sår, påpekar han, en frostnatt kan spoliera mycket av ens sådd.

– Bäst är att plantera en regnig dag, säger han och går på tvärs med mångas längtan att ge sig ut i trädgårdslandet en varm och solig dag. 
  
Dagens tredje teoripass står Johannes Adrian, lärare på skolan, för. Temat är ”Förundran och förvandling”. Även denna föreläsning är mer av ett samtal som får deltagarna att reflektera över exempelvis skillnaden mellan förändring och förvandling.

– Ur förundran kan det komma förvandling, och det som förvandlas kan väcka förundran, förklarar han.

Foto: Lasse Bengtsson

Samtalet ger sig in i skillnaden mellan förundran och bävan, två begrepp som kan ligga nära varandra.

– Bävan handlar inte om rädsla utan mera om respekt, menar Johannes.

Den sista nyckeln till begreppet förundran handlar om att ”förstå” och landar i en trestegsmodell: Att inte veta. Att inte förstå. Men ändå gå.

– Vill jag lägga mitt liv i Guds händer om jag själv förstår Gud? Undrar han och bollar över frågan till deltagarna att klura på.

I ett hörn åt sydväst bakom kursgården på Helsjön har det legat en bortglömd bit mark, nyttjad till ingenting. När Gabriella och Karin fick upp ögonen för den insåg de vad den var idealisk för – odling. Det är där kursdeltagarna nu får göra praktik av allt de fått lära sig under föreläsningarna. Odlarglädjen är stor, samvaron glad, alla tar med entusiasm del i uppgifterna.

Och bina i kupan strax intill surrar nöjda, bofinken sjunger en trudelutt eller två som lovsång i skogen bredvid. 

Himmel och jord möts. 
  


Text & foto: Lasse Bengtsson 
  
(Artikeln har tidigare varit publicerad i tidskriften Korsväg nr 2 2022)