De berättar om den Gud som gett oss sitt liv och anda som sammanhang, till hjälp för att leva som människor.
Den ena berättelsen är den om Babels torn (Första Mosebok 11:1–9). Människans enastående vision är att bygga ett gemensamt torn ända till himlen men det leder åt ett helt annat håll. Det blir förvirring. Människor sprids ut över jorden och ingen förstår någon annan. Gud har sina sätt att leda om våra planer.
Den andra berättelsen är den om lärjungarna som samlas i Jerusalem (Apostlagärningarna 2:1–39). De kan inte längre se Jesus. De har bara ett löfte kvar som han har gett dem om att han ska vara hos dem. Men plötsligt klarnar sammanhanget som genom ett under. De är inte längre främmande utan hör sitt eget språk talas. Gud som har gett dem uppgiften att vara människor tillsammans på jorden är fortfarande hos dem.
Deras uppdrag blir synligt igen. Förståelsen att de ska fortsätta som människor och lärjungar, som Kristi kyrka i världen med Guds Andes hjälp.
Text: Anna Cöster, stiftsadjunkt