Vi hämtade fysiskt åsnan med lärjungarna på palmsöndagen. Jublade när Befriaren red in i huvudstaden! Blev förvirrade när han i templet välte bord med kartonger som rymt alla de senaste statusprylarna. Måste han ta i så från tårna? Fattar han inte vilka risker han tar?
Skärtorsdagen. Vi satt runt bord och delade kärleksmåltid. Vi kunde ta på spänningen. Det bådade inte gott. Vi firade nattvard. Detta ÄR min kropp (…) mitt blod…
Slutet närmade sig. Förrädaren! Det var väl inte jag? Militären kom. Så turades vi om att bära korset i en vandring runt Hammarkullen. Vi stannade vid olika stationer där stöd ges till och av svaga starka människor: dagcentret för psykiskt funktionsnedsatta, fritidsgården, kurdiska karnevalsföreningen, kvinnocentret, moskén och sikhiska gurdwaran. Vi tackade Gud och bad om fortsatt ståndaktighet. Ständigt behöver folket i Hammarkullen vara vaksamma, försvara kropparna.
Tillbaka i kyrkan dukades altaret av. Ljus släcktes. Fairuz Stabat Mater ur högtalarna. Tysta gick var och en hem till sitt.
Långfredagen. Gud är död. Psaltarläsningar. Böneljusen brann. Trots Guds död kan vi fortfarande ropa våra böner, men svaren är stumma. En enda dag då vi liturgiskt får dela hopplöshet med så många som upplever det dag efter dag.
Så den totala vändningen. Påskdagen. Barnen dukar altaret! Påskliljor! Ljus av ljus, sann Gud av sann Gud! Han lever! Hoppet åter! Detta är sant. Död, var är din udd?!
Text: Henrik Frykberg, stiftsadjunkt