Bild på artikeln i Svensk Kyrkotidning.
Foto: Johanna Frostensson

”Jag var hungrig och ni gav mig att äta” – om matbistånd i Svenska kyrkan

Nyhet Publicerad

Många söker kyrkans hjälp för att sätta mat på bordet. Hur hanterar en luthersk kyrka detta faktum? Susanne Rappmann, biskop i Göteborgs stift, resonerar kring frågan i en artikel i Svensk Kyrkotidning.

Köerna ringlar långa utanför porten där matkassar finns för avhämtning. Medlemmarna i de sociala matbutikerna Maträtt blir allt fler. Under ett par år har jag som biskop blivit uppvaktad av medarbetare i Svenska kyrkan som påtalat att det tycks som om antalet människor som oroar sig för om maten ska räcka eller som går hungriga blir allt fler.

Det är en bild som även bekräftas av diakonen och doktoranden Elinn Leo Sandbergs forskning där hon undersökt hur församlingar i Svenska kyrkan arbetar med matbistånd. Det faktum att antalet som söker kyrkans hjälp för att sätta mat på bordet ökar är ett underbetyg till vårt välfärdssamhälle. Inte minst då flertalet av de som söker hjälp av organisationer i civilsamhället är människor som är bidragstagare. 

Men ersättningarna tycks inte räcka till det nödvändigaste. Samma iakttagelse gör Sveriges Stadsmissioner i sin Fattigdomsrapport. Lägg där till att vi också möter människor som är helt okända av socialtjänsten och som inte sällan misstror samhällets vilja att hjälpa.

Leo Sandbergs forskning finner att arbete med matbistånd är utbrett i våra församlingar. Hela 83 % av de tillfrågade kyrkoherdarna uppger att de i församlingarna ger materiellt bistånd i form av mat. Det finns påtagliga skillnader mellan stad och land och verksamheten organiseras på olika sätt. Inte sällan tar arbetet med matbistånd stora resurser i anspråk.

Den tecknade bilden stämmer väl med mina erfarenheter som biskop i Göteborgs stift. Situationen väcker frågor om vilket välfärdssamhälle vi ska ha. Men den ställer också frågor till kyrkan själv. Varför engagerar vi oss i detta arbete? Vad vill vi uppnå med matbistånd? Om vi ska arbeta med matbistånd, hur gör vi då det på bästa sätt?

Kyrkans engagemang i saken är ett gensvar på Guds engagemang för sin värld.3 Att människor lider brist på det nödvändigaste såsom mat, rent vatten och tak över huvudet står i strid med Guds intention med sin skapelse. Det är uttryck för de brustna relationer, den synd, som präglar världen sådan vi känner den. Guds kamp för helande tar sig bland annat uttryck i Jesus födelse i världen. Gud har blivit människa och delat våra villkor. Jesu engagemang för människor i samhällets utkant utmanar kyrkan till efterföljelse. Det var på denna grund som jag lyssnade till nödropen från medarbetare i Nordöstra Göteborg och valde att engagera mig i det som senare blev kampanjen Ingen hunger i Göteborg.

Uppmaningen att ta ansvar för änkor, fattiga, föräldralösa och främlingar går att spåra genom hela den bibliska historien. En viktig följdfråga är då på vilket sätt judiska och kristna gemenskaper ska svara an. För drygt hundra år sedan kritiserade min företrädare biskop Rodhe det omfattande, och planlösa, allmosegivandet i staden liksom sociala välfärdstillställningar till förmån för de fattiga.

Kritiken är inte olik den som ibland riktas mot församlingars arbete med matbistånd. Det vill säga att dela ut matkassar kan betraktas som allmosor, tillfällig hjälp, som i bästa fall lindrar hungern för stunden men som i värsta fall låser fast människor i fattigdom, snarare än att bidra till långsiktig förändring. Det blir ett sätt för den med resurser att lindra sitt dåliga samvete och/eller göra något meningsfullt av överskottet av matvaror. Att ta hand om överbliven mat, matsvinn, har under senare år också blivit en klimatfråga.

Men det är, menar jag, inte okomplicerat att överbliven mat distribueras av församlingar på detta sätt. Vi blir en del av företagens marknadsföring och skulle resultatet vara att matutdelning hämmar människors möjlighet att långsiktigt själva förändra sin situation är verksamheten knappast den win-win-situation som den ibland beskrivs som.

Men vad återstår då att göra? Under biskop Rodhes tid riktades stark kritik mot den samhälleliga fattigvården. Rodhe såg bristerna men tyckte inte att det var skäl till att avskaffa den, inte heller att kyrkan skulle dra sig tillbaka. Tvärt om var han för samverkan. Det finns mycket som skiljer både samhälle och kyrka från den tid då Rodhe var biskop (1888-1929). Men hans hållning i frågan om att kyrkans diakoni är en uppgift för hela kyrkan och inte enbart för enskilda kristna, samt att det ytterst är det offentligas uppgift att sörja för de fattiga äger fortsatt giltighet.

Akut stöd ger inte varaktig förändring Kampanjen Ingen hunger i Göteborg tog sin utgångspunkt i insikten om att Nylöse pastorat aldrig skulle kunna svara upp mot det antal människor som sökte hjälp. Det fanns också en upplevelse av att utdelande av matkassar inte bidrog till varaktig förändring. Det ledde till ett beslut om att starta en diakonimottagning med inriktning att kunna hjälpa mer långsiktigt och att bli samverkanspartner till en social matbutik. Därtill valde de att ta kontakt med mig och att sedan skapa ett interreligiöst upprop under de kristna och muslimska fastorna 2023 med syfte att bilda opinion, höja kunskapen om situationen och att påverka stadens politiker att kartlägga matfattigdom och göra en handlingsplan.

Jag uppskattar Nylöse pastorats strategiska grepp med frågan om matfattigdom. Och vill i detta sammanhang bidra med några ytterligare tankar som tar sin utgångspunkt i dokumentet Kyrkan i det offentliga rummet från Lutherska världsförbundet. Där understryks behovet av att kyrkans engagemang behöver ta hänsyn till och överväga tre med varandra överlappande grundläggande aspekter.

Den första aspekten har med de konkreta handlingarna att göra, den andra är den andliga - kulturella aspekten som handlar om interna drivkrafter och den tredje aspekten har med samhällsstrukturer och ramverk som sätter gränser för vår möjlighet att agera. Det finns idag en sociallagstiftning som ger svenska medborgare rätt till en skälig levnadsnivå. Det är viktigt att vi som kyrka påtalar att det finns mycket som tyder på att detta inte fungerar i praktiken.

Att driva debatt och möta politiker för att beskriva problemet är en aktiv handling som vi som kyrka gör utifrån vår kristna tro. Det finns menar jag goda skäl för att arbeta med opinionsbildning och påverkansarbete. Det som ger legitimitet i detta arbete är dock att vi har fångat upp problemet genom annan diakonal verksamhet i församlingarna till exempel genom diakonimottagningar. Enbart opinionsbildning riskerar att väga lätt.

Så hur hittar vi då riktning i arbetet med matbistånd. Vilka handlingar inom vårt samhälles strukturer är rimliga? Och på vilket sätt motiverar vi dem utifrån vår egen tradition? Ett sätt kan vara att reflektera över de kännetecken för lutherskt offentligt engagemang som Kyrkan i det offentliga rummet menar ska känneteckna vårt vittnesbörd.

Det första vittnesbördet handlar om hopp och betonar tålamod och uthållighet. I bönen Fader vår ber vi ”låt ditt rike komma”. Det betyder bland annat att vi ser framtiden an med tillförsikt och håller fast vid att Guds nåd och rättvisa stäcker sig långt utanför kyrkans gränser. Det är en hållning som förpliktigar till både handling och bön.

Samtidigt är det vår övertygelse att Guds rikes ankomst inte är resultatet av kyrkans egna ansträngningar eller särskilt gynnsamma politiska förutsättningar. Eller som Luther själv formulerar det i sin förklaring till bönen: ”Guds rike kommer väl av sig självt, utan vår bön, men vi ber i denna bön att det skall komma också till oss.” Denna hållning manar oss till ett träget och långsiktigt arbete som också rymmer insikten om att vi med stor sannolikhet aldrig når hela vägen fram. Men oavsett består kallelsen och Guds löfte om rikets ankomst.

Det diakonala konkreta arbetet med att bistå människor behöver därför planeras på ett sätt så att det är hållbart över tid. Det betyder också att vi får öva oss i tålamod och stå ut med världens, kyrkans och vår egen ofullkomlighet. Det händer att vi i vårt diakonala arbete blir lurade av människor, att vi planerar för en sak men utfallet ibland visar sig bli något annat. Men bakslag och missräkningar får oss inte att ge upp, utan vi fortsätter och då och då kommer vi också att ompröva våra beslut.

Med ett hoppfullt vittnesbörd präglat av tålamod och uthållighet kan vi med öppna ögon se att det troligen alltid kommer finnas brister i samhällets välfärdsinsatser. Vi kan påtala strukturella brister och samtidigt bejaka att det kan finnas skäl att lösa akuta situationer för enskilda människor i nöd.

Det andra vittnesbördet handlar om kärlek och kännetecknas av solidaritet och självbestämmande. Som döpta lever vi i Kristus och har befriats till att älska och tjäna andra. Det är såväl den enskildes som hela kyrkans uppdrag. I Jesu fotspår är vi kallade att särskilt uttrycka solidaritet med de som missgynnas i ett samhälle. Vårt agerande styrs av nåd och rättvisa för alla. Guds engagemang för hela sin skapelse gör att också vi med frimodighet kan kroka arm med andra aktörer av god vilja.

Men kyrkans uppgift sträcker sig längre än till solidaritet och att tala för den som är utsatt. Det är en kallelse att upprätta och befria, att öka människors egenmakt. Ibland är det nödvändigt att tala för den som ingen röst har. Men det behöver vanligen också kompletteras med att utrusta och ibland utbilda människor till att agera på egen hand.

När det kommer till matbistånd kan det handla om att hjälpa människor att kräva sina rättigheter i mötet med socialtjänsten eller att ge människor möjlighet att komma närmare ett reguljärt arbete. I kampanjen Ingen hunger i Göteborg fanns det en ambition att involvera människor i ekonomisk utsatthet men det visade sig svårt. Det var svårt att hitta former för detta, inte minst därför att det finns ett stigma kring fattigdom. Skulle det diakonala arbetet nå större framgång i att öka människors egenmakt vad gäller tillgång till mat i tillräcklig hög grad så vore det mycket bra för i första hand dem som idag går hungriga. Men det skulle också berika församlingslivet.

Svenska kyrkan är idag i hög grad en medelklasskyrka, där majoriteten av medlemmarna har goda materiella resurser. Det betyder inte att medlemmarna saknar erfarenheter av tillvarons baksidor. Men lika fullt kan det leda till en föreställning om ”de andra” som människor som ”vi” ska hjälpa. I en sådan situation ligger allmosetänkandet nära till hands. Vår tro på en Gud som älskar gränslöst, manar oss att skapa en gränsöverskridande gemenskap där människor med olika bakgrund få ge sitt bidrag till helheten. Vi är trots allt Kristi kropp, en sårmärkt gemenskap som lever i uppståndelsens kraft.

Susanne Rappmann, biskop Göteborgs stift

(Artikeln har varit publicerad i Svensk Kyrkotidning 19 januari 2024.)