Söndagen 18 januari fick Göteborgs stift fyra nya präster och en ny diakon då Göteborgs stifts biskop Susanne Rappmann vigde prästkandidaterna Elin Nero Nordin, Anders Magnusson, Alfred Ingmår och Jane Lindberg samt diakonkandidaten Mikaela Tyell till tjänst i Göteborgs stift och Svenska kyrkan.
I sitt vigningstal till kandidaterna skickade biskop Susanne Rappmann med följande ord:
– Den som ska lyfta upp något eller någon, behöver böja sig ner. Varje präst och diakon har uppgifter som innebär att leda. Vår förebild är Jesus som blir människa, som böjer sig ner. Präst- och diakonvigning hör till kyrkans mest högtidliga gudstjänster. Det speglar vår glädje över att ni fem ställer era liv till förfogande i tjänst för Gud och medmänniskan. Er uppgift är att vittna om Jesus, om hans sändning och verk. Peka på den livgivande källa ni själva funnit!
Torsdagen före vigningshelgen genomgick präst- och diakonkandidaterna examen inför domkapitlet i Göteborg. Det är den sista delen i utbildningen till präst och diakon och därmed blev kandidaterna behöriga att vigas och träda i tjänst i Svenska kyrkan.
Vid vigningen i Göteborgs domkyrka 18 januari 11.00 avlade präst- och diakonkandidaterna sina vigningslöften och vigdes till sina ämbeten. Prästkandidaterna kommer att tjänstgöra som pastorsadjunkter i en av biskopen utsedd församling i Göteborgs stift under ett år. Därefter är de behöriga att söka tjänst i Svenska kyrkan. Diakonen är i och med vigningen behörig till diakontjänster i Svenska kyrkan.
Mikaela Tyell går ut i tjänst i Morups församling:
Jag bor tillsammans med min man och våra tre söner i Falkenberg. Diakonkallet har alltid funnits med sedan jag var liten, på olika sätt i olika tider. Ett frö som vattnats genom livets olika skeden, genom bön och en tro som burit genom allt. Nu är det äntligen tid att låta det kallet få fortsätta vattnas i min kommande tjänst i Morup. Jag ser fram emot den väg Gud har stakat ut åt mig, att få fortsätta vandra och lära mig mer av kommande kollegor och församling.
Elin Nero Nordin går ut i tjänst i Backa pastorat:
För mig har det alltid varit en självklarhet att Gud vill något med mitt liv. I övre tonåren fick jag uppleva en yttre kallelse som jag då slog ifrån mig. Nu har jag ägnat många år att fullfölja vägen till att prästvigas. Vi tillhör alla Guds skapelse och är därför del av något mycket större än vi kan förstå. Jag ser fram emot att få bistå människor i livets alla skeden – i tro och tvivel.
Anders Magnusson går ut i tjänst i Vasa församling:
Jag är född och uppvuxen i Mölndal men bor numera i Kungsbacka med min hustru, våra tre barn och vår hund och katt. Jag kommer inte från ett kristet eller kyrkligt hem från början utan landade i min tro i 20-årsåldern och har sedan dess längtat efter att få arbeta i kyrka och församling med människor och Gud. De senaste 20 åren har jag arbetat inom socialtjänsten där mitt fokus varit att försöka hjälpa människor med missbruksproblematik och/eller hemlöshet i min roll som behandlingsassistent och senare som arbetsledare. Jag ser mycket fram mot att nu komma till Vasa församling och lära mig mer av yrket (på riktigt!) och möta församlingsbor i olika skeenden av livet.
Alfred Ingmår går ut i tjänst i Älvsborgs församling:
Jag heter Alfred Ingmår, och är ursprungligen från Skåne men bor i Göteborg med min fru sedan två och ett halvt år tillbaka. Det är med bävan och glädje jag står inför att vigas till präst, och så vara en herde för Guds hjord. Jag ser det som en ynnest att i mitt arbete få vara i den kyrka där Gud själv är verksam, och också som ett stort ansvar att leva i de löften jag avger. Jag tror att Jesus Kristus verkligen har besegrat döden och att han i kärlek söker varje människa som lever. Jag ser fram emot att i allt fördjupa mig i detta, att predika detta, och att förvalta kyrkans sakrament som levandegör detta mysterium för oss. Jag kommer tjänstgöra i Älvsborgs församling – en församling som jag redan hunnit lära känna en del, och som jag ser fram emot att lära känna ännu mer!
Jane Lindberg går ut i tjänst i Kungälv-Ytterby församling:
Jag är sedan tidigare diakon och har fått uppleva både flyktingströmmar och covid ur kyrkans perspektiv. Jag ser fram emot att få vandra med människor i livets olika skeden och hjälpa dem att upptäcka hur Gud är relevant i deras liv. Jag älskar församlingsarbete och tycker att det är viktigt att församlingen får bäras av hela den brokiga skara som är Kristi kropp.
Biskop Susannes vigningstal
Mitt emellan Kairo och Alexandria, utmed den sjufiliga motorvägen som passande nog heter Desert road finns en oas, bokstavligt talat. En plats som heter Anafora och som är ett koptiskt retreat- och utbildningscentrum. Här finns vackra byggnader i nubisk stil att bo och vistas i. Här finns ett regelbundet gudstjänstliv, hibiskus- och grönsaksodlingar och lokaler för utbildning i allt från engelska till att väva mattor.
Anafora är ett grekiskt ord som betyder att lyfta upp! Namnet speglar biskop Thomas vision för denna plats. En plats där nattvardens bröd och vin lyfts upp, där Gud äras och där enskilda människor ges möjlighet att växa, att lyftas ur fattigdom och okunskap. I drygt 20 år har biskop Thomas drivit denna plats med hjälp av nunnor och lekfolk. Det är en oas för stressade Kairobor där det går att låta barnen leka fritt under ett veckoslut, men viktigare är möjligheten för församlingsborna i biskop Thomas stift, många mil från Anafora, att arbeta och att lära sig nya saker.
Det sker i ett ökenlandskap. Anafora är som ett källsprång, mitt i en militärdiktatur där den koptiska kyrkan ständigt är hotad, där barnen som fyller sommarskolan ges en chans till skolgång, trots att de tvingats sluta skolan för att kunna hjälpa till med familjens försörjning.
Jag kom till Anafora en tidig morgon när solen var på väg upp. Jag hade lämnat Addis Abebas myllrande storstadsliv och fann en tystnad och skönhet som var överväldigande. Allt är inte perfekt på Anafora, men det som jag bär med mig från vistelsen är betydelsen av en vision och att förändring är möjlig. Här finns en tydlig idé om att hålla samman den kristna trons gudstjänstliv med praktisk handling. Att lyfta, inte bara bröd och vin, utan också konkret hjälpa människor att resa sig. På senare år har det blivit allt viktigare att också ta hänsyn till skapelsen, att odla klokt och ha en bra djurhållning.
Vi har i denna gudstjänst lyssnat till tre olika bibeltexter, som inte är särskilt enkla att förstå. Ska de göras rättvisa så krävs ett omfattande bibelstudium eftersom de förenas av att de är verser som kräver att sättas in i sitt sammanhang. Hjälpligt kastar de ljus över dagens tema Livets källa.
Det var rubriken som ledde mina tankar till Anafora, men också evangelietextens sammanhang. Bakgrunden är att Jesus botat en sjuk man vid betesdadammen. Vill du bli frisk? frågar Jesus. Det vill han och det blir han – haken för några är att det sker på en sabbat. Men Jesus hävdar att det han gör är insatt i ett större sammanhang – han är sänd av Fadern, och ärendet är att ge liv, liv i överflöd. Det han säger och gör håller samman, och står i kontinuitet med de messianska löftena i de judiska skrifterna.
Präst och diakonvigning hör till kyrkans mest högtidliga gudstjänster. Det speglar vår glädje över att ni fem ställer era liv till förfogande i tjänst för Gud och medmänniskan. Er uppgift är att vittna om Jesus, om hans sändning och verk. Peka på den livgivande källa ni själva funnit!
Ni går ut i tjänst i en tid av osäkerhet – vart är världen på väg? För mig är det hjälpsamt att tänka på Anafora. Mitt i öknen och ett samhälle som är djupt orättvist och där det inte sällan finns ett förakt för kristen tro, finns en plats som vittnar om att liv och att förändring är möjlig. När jag besökte Anafora var det prästsamling med fantastiska (och för mig delvis obegripliga) gudstjänster där prästerna också fick undervisning om våld i nära relationer. Lära och liv, gudstjänst och diakoni, hålls samman. Här finns en storartad vision med rötter i det Gudsrike som Jesus förkunnar, och som konkretiseras i det lilla.
Vi har samma uppgift – att vittna om Jesus och att i ord och handling bana väg för Guds rike - och jag vill påstå uppgiften, inte bara är angelägen, utan också möjlig. Det handlar om att vara förankrad i tron och traditionen, och samtidigt ha kunskap om det dagsaktuella, det samhället och de behov som finns hos oss.
Som avslutning vill jag återvända till biskop Thomas som påminner om att den som ska lyfta upp något eller någon, behöver böja sig ner. Varje präst och diakon har uppgifter som innebär att leda. Vår förebild är Jesus som blir människa, som böjer sig ner – som frågar den sjuke – vill du bli frisk?
Må Gud välsigna er i ert viktiga uppdrag!