Söndagen 15 januari fick Göteborgs stift fem nya diakoner och en präst då Göteborgs stifts biskop Susanne Rappmann vigde diakonerna Catharina Winge Westholm, Christina Ingmyr, Marie-Louise Eliasson, Johan Ekelund och Marina Calmbro Wersäll för tjänst i Göteborgs stift och Svenska kyrkan. Samtidigt togs Joakim Hagerius emot som pastorsadjunkt i Svenska kyrkan.
I sitt vigningstal till kandidaterna skickade biskop Susanne Rappmann med följande ord:
– Jag hoppas att ni, i er väg framåt, kan återvända till denna dag och hämta kraft. Riktningen är tydlig – att leda människor och Guds folk till den frihet han kallat oss till i Kristus. Vägarna kommer att vara slingriga, ni kommer att gå fel och ibland döljs målet i grus och damm. Men fortsätt gå! Sök Guds vilja tillsammans med era medmänniskor, sätt en fot framför den andra. Bär frimodigt vidare budskapet om Guds vilja att befria, hela och upprätta.
Vägen till vigning
Torsdagen före vigningshelgen genomgick diakonkandidaterna examen inför domkapitlet i Göteborg. Det är den sista delen i utbildningen till diakon och därmed blev kandidaterna behöriga att vigas och träda i tjänst i Svenska kyrkan. Joakim Hagerius har behörighetsförklarats av domkapitlet att vara präst i Svenska kyrkan och avlade prästlöften inför domkapitlet under torsdagen.
Vid vigningsgudstjänsten i Göteborgs domkyrka 15 juni avlade diakonkandidaterna sina vigningslöften och blev i och med vigningen behöriga till diakontjänster i Svenska kyrkan. Joakim Hagerius kommer att tjänstgöra som pastorsadjunkt i en församling under ett år. Därefter är han behörig att söka tjänst som präst i Svenska kyrkan.
Catharina Winge Westholm, går ut i tjänst i Domkyrkopastoratet:
Jag gläder mig verkligen över att tiden nu har blivit mogen för att jag ska få gå ut tjänst i Johannebergs församling, en församling som under lång tid varit som min ”familj”. Jag är född och uppvuxen i Halmstad, och dit återvänder jag regelbundet. Efter gymnasiet blev Göteborg min fasta punkt. Tillsammans med min man njuter jag gärna av vandringar i naturen och av de tillfällen som bjuds av att umgås med våra nu vuxna barn. I min grundprofession är jag läkare och har de senaste 28 åren arbetat inom barn- och ungdomspsykiatrin. Engagemanget för unga och deras familjer och för dem som lever i ensamhet, utsatthet och andra svåra situationer tar jag med mig in i detta nya. Jag ser fram emot att som representant för kyrkan få leva evangelium i ord och handling, fördjupa de existentiella samtalen och jobba i en gemenskap där vi bär varandra i bön.
Christina Ingmyr, går ut i tjänst i Särö pastorat:
Jag är uppvuxen och bor på Hönö. Jag tycker om ö-livet med sin natur, lika mycket stortrivs jag i storstaden, med allt myller av människor, caféer, restauranger och vacker arkitektur. Jag har min bakgrund inom funktionsstöd, barn och ungdom, där jag tidigare arbetade som enhetschef. Längtan om att bli diakon kom tillbaka gång på gång i mitt liv. Känner stor glädje och tacksamhet över vägen och kallelsen till diakon. Vill möta människan i ögonhöjd, vara en medvandrare och gå med en bit på vägen. Diakonin börjar vid altaret vid nattvarden. Från gudstjänsten ut i samhället och tillbaka, i en ständig cirkelrörelse. Retreater och pilgrimsvandringar är som ett nav för mig, något jag ständigt återkommer till. Naturen är en fantastisk katedral. ”Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den,” dessa ord satte mig i rörelse och blev början på min resa till diakon.
Marie-Louise Eliasson, går ut i tjänst i Laholms pastorat:
Jag är född och uppvuxen i Skåne. Efter gymnasiet flyttade jag till Umeå för att arbeta inom akutsjukvården. Därefter utbildade jag mig till kyrkomusiker och jobbade som det i 17 år. De senaste åren har jag arbetat som pedagog och diakoniassistent. Det är med ödmjukhet jag ser fram emot att jobba som diakon, att i möten med människor få kombinera omsorg med tro och få skapa mötesplatser, gemenskap och hopp.
Johan Ekelund, går ut i tjänst i Träslövs församling:
Jag bor tillsammans med min fru och dotter i Varberg. Kallet att bli diakon har jag känt av och till sedan tonåren. Nu är vi äntligen här och jag ser fram emot att gå ut i tjänst tillsammans med alla fina människor i Träslövs församling. Jag ser fram emot en massa spännande möten, människor och att se mer av Gud. Jag tror att han har stora planer!
Marina Calmbro Wersäll, går ut i tjänst i Romelanda pastorat:
Lärjunge, mor, maka, syster, född och uppvuxen i Göteborg med omnejd. Till yrket fysioterapeut med inriktning mot folkhälsa och fysisk aktivitet. Jag är kunskapstörstande, sjunger ofta och gärna, inspireras i mötet mellan människor och ser med djup tacksamhet fram emot att få tjäna församlingen med de gåvor Gud givit mig, i det gemensamma uppdraget; att fler får lära känna Herren Jesus Kristus, följa honom och finna sin unika plats och uppgift i Guds förunderliga husbygge.
Joakim Hagerius, går ut i tjänst som pastorsadjunkt i Askims församling:
Efter nära 30 år som församlings- och kyrkoledare i olika sammanhang fortsätter min ekumeniska resa – nu till Svenska kyrkan. Det är med tacksamhet och glädje jag tas emot som präst i Göteborgs domkyrka, en plats som kommit att betyda mycket för mig. Här har jag sedan länge inlett varje nytt år med ekumenisk gudstjänst tillsammans med företrädare från olika samfund. Jag bor i västra Göteborg med min fru och våra tre barn, som står på tröskeln till vuxenlivet. Med förväntan går jag in i tjänsten i Askims församling – en plats inom cykelavstånd hemifrån – och ser fram emot att tillsammans få utforska trons mysterium.
Biskop Susannes vigningstal
Tänk att det blev så här! Att just ni sex denna dag tas emot, vigs och sänds för tjänst i vår kyrka. Jag kan inte annat än att hålla med Paulus som i dagens episteltext uttrycker förundran över Guds vägar! Dagen kommer naturligtvis inte som en överraskning. Ni har lagt ner mycket tid och möda för att nå hit. Jag och domkapitlet har bejakat er kallelse. Ändå vill jag stanna en stund i förundran, på samma sätt som flera av er gjorde när ni i torsdags presenterade er för domkapitlet. Idag står ni på tröskeln till något nytt, och det gav anledning till att blicka bakåt. Vilka människor har varit betydelsefulla? Hur har vägen sett ut? Sällan rät, utan ofta slingrig.
Oavsett är ni här idag – och jag är, inte bara förundrad, utan också mycket glad och tacksam för att ni har tagit er kallelse på allvar. På samma sätt som Mose gjorde och som vi hörde om i dagens gammaltestamentliga läsning. Han är ute och vaktar svärfars får när han plötsligt möter Gud, i form av en ängel och buske, som trots att den brinner, inte förtärs. Det händer att människor berättar om sin kallelse i form av starka Gudsupplevelser, men långt vanligare är det att det sker på mer vardagliga sätt. En längtan, en fråga om att ”ska inte du bli diakon/präst?” en tanke formas.
Till det mycket vanliga hör dock samma självtvivel som Mose ger uttryck för – Hur skulle det gå till? Inte kan väl jag bege mig till Farao? Vid ett annat tillfälle klagar han på att han inte har talets gåva. Det finns ett sunt självtvivel för den som ställer sig i kyrkans tjänst, en insikt om att uppdraget är stort – och att jag som människa är begränsad. Hur ska Mose få folket att acceptera honom? Han ska upprepa att han är sänd av deras fäders Gud, Abraham, Isak och Jakobs Gud. Han står i en tradition, och i ett uppdrag som har djupa rötter i Abrahams kallelse och en riktning från slaveri och fångenskap till landet som flödar av mjölk och honung, frihetens land.
När ni idag tas i tjänst för den särskilda tjänsten i vår kyrka så gör ni det inte i egen kraft. Det är kyrkan som kallar och viger, ytterst Gud själv, Jag som är, varats grund – som sänder er att arbeta för frihet för de fångna. Få av er kommer att ha samma konkreta befrielseuppdrag som Mose, utan behöver fundera över vad som håller människor fångna i vår tid och vårt samhälle. Vad gör livet svårt att leva – och på vilket sätt kan ert och kyrkans arbete bidra till att livet blir lite lättare att leva? Handlar det om hjälp att bryta destruktiva tankemönster, hjälp att bryta sig loss från våldsamma relationer, bryta ofrivillig ensamhet? Fångenskap kan se ut på många sätt. Den står Guds vilja emot och det är vår uppgift att hitta vägar ut, att med kyrkans språk verka för Guds rikes utbredande i en värld med många brister. Det tog 40 år av ökenvandring för det judiska folket att nå Kanaans land, Mose själv dog på vägen. Ibland får vi som Guds tjänare se frukten av vårt arbete – många gånger får vi det inte, det är andra som får skörda frukterna, på samma sätt som att vi får skörda det andra har sått.
Mose mötte mycket motgångar på vägen, de tog omvägar, gick vilse, någon gång blev det helt fel. Ändå bestod Guds kallelse och Mose själv fick kraft genom att fråga efter och söka Gud. Måhända också då han i tanken återvände till tillfället med den brinnande busken. Erfarenheten av att ha hört sitt namn uttalas, att ha stått på helig mark. Också vi står idag på helig mark, här finns Gud i bröd och vin, här handlar Gud med er i vigning och sändning.
Jag hoppas att ni, i er väg framåt kan återvända till denna dag och hämta kraft. Riktningen är tydlig – att leda människor och Guds folk till den frihet han kallat oss till i Kristus.
Vägarna kommer att vara slingriga, ni kommer att gå fel och ibland döljs målet i grus och damm. Men fortsätt gå! Sök Guds vilja tillsammans med era medmänniskor, sätt en fot framför den andra. Bär frimodigt vidare budskapet om Guds vilja att befria, hela och upprätta.