Tre präster går ut i tjänst i Göteborgs stift

Den 14 januari fick Göteborgs stift en ny präst då biskop Susanne Rappmann vigde John-Philip Andersson för tjänst i Göteborgs stift och Svenska kyrkan. Vid gudstjänsten togs också Jennie Hallgren och Marcus Boberg, bägge prästvigda för tjänst i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen EFS, emot som pastorsadjunkter i Svenska kyrkan.

I sitt vigningstal till kandidaterna skickade biskop Susanne Rappmann med följande ord:
– Ibland slår vi knut på oss själva, som om vi ensamma tror att vi ska rädda världen. Men vänner, den är redan räddad. Jesus har försonat världen, Gudsriket växer mitt ibland oss! Det är prästens uppgift att påminna om detta, att vittna om Guds härlighet och Jesus förvandlande förmåga.

Torsdagen före vigningshelgen genomgick prästkandidaten prästexamen inför det församlade domkapitlet i Göteborg. Det är den sista delen i utbildningen till präst och därmed blir kandidaten behörig att vigas till sitt ämbete och träda i tjänst i Svenska kyrkan. De som redan är vigda för tjänst inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen EFS, har behörighetsförklarats av domkapitlet som pastorsadjunkter i Svenska kyrkan.

Vid vigningen i domkyrkan avlade prästkandidaten sina vigningslöften. Löftena handlar om att säga ja till att utöva ämbetet så att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen. Prästen lovar också att rent och klart förkunna Guds ord och rätt förvalta sakramenten (dopet och nattvarden) samt att följa kyrkans ordning och förverkliga kallelsen med Kristus som förebild. 

En präst skall i sitt uppdrag leva som Kristi tjänare, öppen för människors behov och i sitt sinne vara vänd till Gud och hela skapelsen. Med trohet och klokhet skall prästen ge Guds folk vad det behöver för att renas och mogna i tron, så att Guds kärlek blir synlig i världen.

Samtliga tre kommer att tjänstgöra som pastorsadjunkter i utvalda församlingar under ett år. Därefter är de behöriga att söka tjänst i Svenska kyrkan. 

Präster:

John-Philip Andersson, för tjänst i Backa pastorat

Jennie Hallgren, för tjänst i Partille församling

Marcus Boberg, för tjänst i Herrestads församling

Biskop Susannes predikan och vigningstal

Idag är det fest, både här i domkyrkan och i Kana. Det är gudstjänst extra allt, när vi viger och tar emot nya präster i vår kyrka. Och i Kana är det bröllop. Där förvandlar Jesus vatten till vin. Här kommer bröd och vin bli bärare av Jesus själv, hållbara livsmedel som ger kraft för den vardag som kommer.

Men i Kana var festen hotad. Vinet tog slut. Vilken skandal för både värd och brudpar. Det inser Maria – och hon slår larm. Först avvisar Jesus henne, men sen kommer han på andra tankar. Enligt evangelisten Johannes är detta första gången som Jesus ger sig till känna och gör ett tecken som visar på hans härlighet, vem han egentligen är.

När Jesus räddar festen och förvandlar 600 liter vatten till vin av bästa kvalitet, så får vi inte bara del av en mirakelberättelse. Vi får, långt viktigare, ett tecken som visar oss på Jesu ärende, det Guds rike som han kommer att ägna de tre kommande åren åt att teckna i bilder och visa på i handling. Det är festen, gemenskapen, måltiden – överflöd av det goda livet utan brist som är Jesu ärende. Det tillstånd av shalom som profeterna i Gamla testamentet målat upp som vision. En tid av fred och rättvisa, där skapelsen åter är i balans.

Guds rikes ankomst är Jesu ärende och därmed också kyrkans uppgift. Något vi ber om i bönen Vår Fader och något vi kallade att arbeta i riktning mot, men också något vi är kallade att skärpa blicken för. Guds rike så som Jesus framställer det är inte bara en framtida närmast utopisk situation, utan något som finns här och nu mitt ibland oss.

Vid prästexamen i veckan talade vi bland annat om vikten av att predika och leva hopp. Vi gjorde det mot bakgrund av att vi vet att många människor i vår värld oroas för klimatförändringar och den senaste veckan också för säkerhetsläget i vårt eget land. Oron är välgrundad, precis som Marias oro. Vinet var slut, klimatförändringarna är katastrofala. Kriget i Ukraina pågår och i Gaza har ofattbart många oskyldiga liv släckts. Det är viktigt att vi i kyrkan med Maria ger plats för oron och klagan. Att vi ropar ut vårt Kyrie, Herre förbarma dig, och ber om Guds rikes tillkomst, men lika viktigt att vi pekar på dess närvaro i vår mitt.  

I dag gör vi det genom nattvardens bröd och vin, som ger oss en försmak av en större fest, med ännu fler inbjudna gäster. Det faktum att många människor, i stort och smått, engagerar sig för att göra något åt klimatet, liksom de outtröttliga försöken att föra in rent vatten i Gaza är handlingar som bjuder motstånd mot tillvarons destruktiva krafter och ger oss tecken på Guds rikes närvaro i en allt annat än idyllisk värld.

Festen i Kana fick inte ett abrupt slut därför att tjänarna gjorde det Jesus bad dem om; nämligen att hälla upp vatten. Oglamoröst och en helt vardaglig syssla för deras del. Men det var genom att göra det som allt kom att förändras.

Det gäller också i dag. Guds rike kommer, det håller vi fast vid och vi har genom Bibeln fått många bilder som hjälper oss att se målet vi strävar mot. Men det kommer inte med vapenmakt, det bryter inte fram genom en spektakulär statskupp. Det växer i det lilla, när människor hämtar upp vatten ur brunnen, när vattenkaren fylls. Det finns ett stort evangelium i att Jesus inte ber tjänarna om något de inte kan. Inför livets utmaningar, och de är sannerligen många, så får vi lita på att Gud inte kallar oss till något vi inte förmår. Och att också små och mycket vardagliga handlingar kan få stor betydelse.

Det gäller oss alla – alltså även dig John-Philip. Ibland slår vi knut på oss själva, som om vi ensamma tror att vi ska rädda världen. Men vänner – den är redan räddad. Jesus har försonat världen, Gudsriket växer mitt ibland oss! Det är prästens uppgift att påminna om detta. Att vittna om Guds härlighet och Jesus förvandlande förmåga.

Marcus och Jennie, ni har gjort det förut – och nu får ni fortsätta göra det. För det är vi glada. Ni är efterlängtade och behövda.

Må Gud välsigna er på vägen vidare. 

Presentationer

John-Philip Andersson, för tjänst i Backa pastorat
Jag bor i Kungälv tillsammans med min fru och våra två barn. Vägen till prästvigningen har inte varit spikrak. Jag har sedan tidigare en examen i organisationspsykologi och jag har arbetat med personalfrågor, men prästkallet har alltid funnits där och har varit något som jag har funderat mycket på. Nu känns det fantastiskt att äntligen få kliva in i det uppdrag som jag tror att Gud har kallat mig till och jag ser fram emot att få komma ut och tjäna de församlingsbor som jag kommer att få möta i Backa pastorat. Utöver teologi är ett av mina stora intressen fotboll (särskilt italiensk fotboll) och jag har precis inlett min tränarkarriär med Hermansby IF:s 6-åringar. 

Jennie Hallgren, för tjänst i Partille församling
Då jag går in i en ”nygammal” roll som präst, vilket jag varit sedan 2012 men i tjänst för EFS, så ser jag nu fram emot att få gå in helt och fullt i tjänst för Svenska kyrkan. Det är en unik roll och förtroende som Svenska kyrkan har att möta människor i livets alla skiften. I den tjänsten är jag glad och förväntansfull att få vara med och betjäna människor som jag möter. Min bön och önskan är att på olika sätt visa på hoppet hos Gud i den tid som vi lever i. 

Marcus Boberg, för tjänst i Herrestads församling
Jag är uppvuxen på de östgötska slätterna men jag bor numera i Göteborg med min fru. De senaste åren har Herrestads församling tagit mig under sina vingar och nu får jag hjälpa församlingen att fortsätta vara en växtplats där tro kan slå rot i människors hjärtan. I övrigt ska jag som vanligt vara med på filmfestivalen, jag läser böcker, reser och möter gärna människor i goda samtal. Jag är tacksam att som präst få vara med och sprida Guds rike i världen!