Brinnande lyktor på kyrkogård
Lyssna

Nyhet / Publicerad 30 oktober 2023 / Ändrad 24 maj 2024

Debatt: Allhelgonahelgen är alltid unik

Allhelgonahelgen är varje år en ny helg att gå till mötes, skriver Susanne Rappmann, biskop i Göteborgs stift, i en debattartikel i flera av stiftets lokaltidningar.

Så står allhelgonahelgen åter för dörren. Vi är många som kommer att bege oss till våra kyrkogårdar under helgen; stilla oss, tända ett ljus och minnas de som inte längre finns bland oss. Helgen är återkommande år efter år, samtidigt är det för en del av oss varje år en helt ny helg att gå till mötes. I år är det kanske du som står vid en ny grav. Kanske har du under året tvingats ta farväl av någon du älskar. Kanske närmar du dig i år kyrkogårdens askgravlund lättad över att ett kroppsligt lidande fått ta slut, men med en ny tomhet. Allhelgonahelgen är alltid unik.

Enligt Svenska kyrkans statistik besöker drygt var tredje svensk någon av landets kyrkogårdar under allhelgonahelgen. Orden har sin givna plats, men vi behöver även hantera vår sorg och våra minnen rent kroppsligt. Vi behöver bokstavligen få tända ett ljus i mörkret och låta det bära oss. För en del är helgens besök på kyrkogården fridfullt, för andra river den upp sår. Alla är vi på olika inre platser. Samtidigt delar vi erfarenheten av att ha förlorat någon som står oss nära. Även om vi känner oss ensamma i vår sorg, så kan allhelgonahelgens många brinnande gravljus bli ett yttre tecken på att vi inte är det.

Vi kan inte bota varandras sorg, men vi kan göra den mer uthärdlig genom att dela den. I kyrkan finns en stor erfarenhet av sorgearbete. Här finns möjlighet till enskilda samtal och till sorgegrupper där du får följas åt tillsammans med andra. Att, sida vid sida, efter hand ana att det finns ett liv efter döden för dig som blir kvar. I närvaron av vår förgänglighet kan vi uppleva att ett existentiellt fönster öppnas. Stunder när liv släcks blir portar till perspektiv som sträcker sig bortom våra fysiska kroppar här och nu. I mötet med det ändliga kan vi ana oändligheten. I det djupaste mörkret kan vi upptäcka evighetens ljus.

Låt oss i helgen, omgivna av varandra, tända våra ljus för att hedra dem som gått före oss och för att hålla fast vid hoppet och ljuset bortom mörkret. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Susanne Rappmann, biskop Göteborgs stift

(Debattartikeln har varit publicerad i bland annat Bohusläningen 28 oktober, TTELA 30 oktober, Hallandsposten 30 oktober, Markbladet 1/1 och Strömstads Tidning 1/1.)