Så står allhelgonahelgen för dörren. Det är många som kommer att bege sig till kyrkogårdar, tända ljus och minnas de som gått före.
Helgen kommer år efter år, dagarna som har gått är ändå väldigt olika. Kanske är du en av dem som just det här året står vid en ny grav eller besöker en ny minneslund. På det sättet är också allhelgonahelgen unik varje år.
När vi står där med vår sorg så kan vi känna oss otroligt ensamma men kanske kan alla de där andra ljusen som kommer tändas på gravarna ge en viss värme. En gemenskap, jag är inte helt ensam i min sorg.
Ljusen vill påminna om Guds ljus. Den kristna tron rymmer hoppet om att livet inte är slut den dagen vi lämnar här. Det finns någonting mer, någonting bortom.
Det må se hur mörkt ut som helst, men vi tror att det finns en glipa i det där sorgfloret. Och kanske kan du, hoppas jag, få fatt i det trots att det känns både ensamt och mörkt.
Så låt oss den här helgen tända ljusen, dela den gemenskap som ändå finns runtom. Hålla fast vid hoppet om att Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Biskop Susanne