I september 2022 stod en tredjedel av Pakistan under vatten efter extrema monsunregn och rekordstor avsmältning i Himalaya. Åtta miljoner människor evakuerades. På Afrikas horn saknar mer än 20 miljoner människor tillräckligt med mat på grund av konflikter och att fem regnperioder i rad har uteblivit.
Samtidigt meddelade den nya regeringen att Sveriges långsiktiga åtagande om att bidra med en hundradel av landets välstånd i internationellt bistånd överges. Biståndet ska också fokuseras på Sveriges närområde och användas för att öka återvandring och minska migration. Detta väcker flera grundläggande frågor: Varför ska Sverige ge internationellt bistånd, och vad bör biståndet användas till? Och hur hänger biståndspolitiken ihop med kyrkans uppdrag att bedriva internationell diakoni?
Ingen kan förneka att internationellt bistånd behövs mer än någonsin. En grundläggande del av svaret på varför Sverige ska ge bistånd handlar helt enkelt om solidaritet, att vi som människor och land har en skyldighet att hjälpa vår nästa även när hen befinner sig i utanför Sveriges gränser. Vi är en del av en världsvid kyrka som inte finns till för sin egen skull, utan för att världen ska leva. Dagliga vittnesbörd från våra samarbetskyrkor och partner runt om i världen vittnar om hur svår situationen är på många olika håll. Det gör solidariteten än mer angelägen.
Utvecklingssamarbetet och den roll det kan spela har förändrats och utvecklats. I många länder är det inte bara brist på resurser, utan också orättvisa maktstrukturer som hindrar människor att resa sig ur fattigdom. Där handlar ett bistånd som gör skillnad om att stödja demokratiaktivister, antikorruptionsmyndigheter, människorätts- och miljöförsvarare som kämpar för en positiv utveckling i sina länder. I det här sammanhanget har vi många kyrkligt och interreligiöst baserade förändringsaktörer som agerar tillsammans med andra goda krafter för att förändra sina samhällen i riktning mot ökad hållbarhet, i såväl demokratisk, social, ekologisk och andlig mening.
För Act Svenska kyrkan är strävan efter positiv samhällsförändring viktigt. I förra årets julkampanj, med temat Bryt en tradition stöttade vi människor som vill förändra skadliga traditioner för kvinnor och barn. Att religiösa ledare och samfund i de flesta länder har makt över kvinnors och barns utrymme och rättigheter i familjer, församlingar och samhällen ger oss som kyrka ett särskilt ansvar – och möjligheter.
Därför stödjer Act Svenska kyrkan kvinnor som organiserar sig och arbetar mot barn- och tvångsäktenskap i Indien, ett land där nästan var fjärde flicka gifts bort som barn. Därför stöder vi lutherska kyrkan i Tanzania när den utbildar om farorna med könsstympning, bedriver sexualundervisning och arbetar för att flickor ska kunna gå i skolan också när de har mens.
Det handlar om att bryta tabun som rör jämställdhet och sexualitet och stå upp för alla människors lika värde. Det handlar inte om att i kraft av våra pengar tvinga på andra ”västerländska värderingar”, utan om att stödja modiga kvinnor och män som i sina egna sammanhang arbetar för förändring och alla människors lika värde och rättigheter.
Act Svenska kyrkan har fått förtroendet att vidareförmedla en del av Sveriges statliga bistånd, men enskilda givare och församlingarnas engagemang är basen för arbetet. Det ger oss en frimodighet att granska och påverka Sveriges politik, utifrån såväl våra samarbetspartners erfarenheter som vår egen teologiska grund och ställningstaganden för utsatta människor. Genom åren har vi gett svenska regeringar både beröm och kritik.
Förra våren kritiserade vi den förra regeringens dramatiska användande av biståndsmedel för att finansiera väntade (men senare kraftigt nedskrivna) kostnader för mottagande av ukrainska flyktingar. Inför riksdagsvalet drev Act Svenska kyrkan tillsammans med andra kristna biståndsorganisationer frågan om att hålla fast vid enprocentmålet efter valet.
Den nya regeringen visar på kontinuitet i biståndspolitiken genom ett fortsatt fokus på demokrati, jämställdhet, fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter och ökar stödet till civilsamhällesorganisationer. Men det kommer också ske en rad förändringar som väcker frågor och farhågor:
- Regeringen överger enprocentmålet. Sveriges löfte om en procent i bistånd har gett långsiktig stabilitet och bidragit till att ge Sverige anseende, auktoritet och inflytande i det internationella samarbetet. Att bestämma en fast summa för biståndet innebär över tid en urholkning och innebär att biståndsnivån kan vara nere på 0,7 procent inom några år.
- Nedskärningar i stödet till FN. Civilsamhället kan inte ersätta det ansvar som ligger på de stora globala institutionerna. I många svåra sammanhang är det just samverkan mellan FN och civilsamhället som kan göra skillnad.
- Humanitärt stöd prioriteras högre. Fler människor än någonsin är beroende av humanitärt bistånd, och behoven är större än resurserna. Då kan en ökning av stödet låta som en god idé, men att öka det humanitära biståndet på bekostnad av det långsiktiga utvecklingssamarbetet är ingen lösning, lika lite som att lägga ned vårdcentraler för att satsa på ambulanser och akutmottagningar. Det humanitära biståndet fungerar inte utan långsiktiga och förebyggande insatser.
- Biståndspolitiken ska vara ett verktyg för att öka återvändande och minska migration. För Act Svenska kyrkan är svaret enkelt: Biståndet ska inte användas till annat än att nå biståndsmålen, det är till för människor som lever i fattigdom och förtryck. Vi måste låta bistånd vara bistånd.
Det för oss tillbaka till frågan om varför vi ska ge bistånd. Är det bara för mottagarens skull? Samtidigt som vi ska stå fast vid att biståndet alltid ska utformas så att det ger bra resultat för mottagaren, kan vi inte bortse från att det indirekt är bra för Sverige. För i en värld där allt hänger samman så tjänar vi alla i slutändan på att hjälpa varandra. Sverige är inte isolerat. Vår utveckling påverkas av det som händer i omvärlden – konflikter, pandemier och klimatförändringar är bara några exempel.
Att verka för minskad fattigdom i andra länder bidrar till en långsiktig säkerhet, utveckling och välfärd även i Sverige. Som kristna talar vi om att alla människor är del av en och samma kropp. Lider en kroppsdel så lider också de andra. Vi lever alla under samma himmel och på samma jord och är beroende av varandra.
Tillsammans med andra religiösa traditioner delar vi erfarenheten av att ge, att delande av resurser gör gott även för den som delar med sig. Och att viljan att göra gott för andra i ett sammanhang smittar av sig till andra sammanhang.
Svenska kyrkans diakonala arbete för människors rätt till ett värdigt liv i Sverige berikas av, och stärker, det internationella samarbetet genom Act Svenska kyrkan. På samma sätt finns ett positivt samband mellan politiken för människors välfärd i Sverige och det internationella biståndet. Det finns ingen motsättning mellan dem, utan respekten för och solidariteten med människor i olika sammanhang stärker varandra. Vi ser också detta tydligt hos alla engagerade i Svenska kyrkans församlingar, som inte gör skillnad på att hjälpa den utsatta flyktingen eller bidra till en rättvisare värld genom Act Svenska kyrkans verksamhet. Det är bara olika uttryck för en kyrka som vill vandra i Kristi efterföljd.
Text: Erik Lysén, chef för Act Svenska kyrkan
(Texten har tidigare varit publicerad i tidskriften Korsväg nr 4 2022)