Varje vecka delar församlingar och organisationer ut mat till mer än 1 500 hushåll i Göteborg, och ytterligare 3 000 hushåll besöker Räddningsmissionens butik för människor i ekonomisk utsatthet, Maträtt. Även på många andra platser söker sig människor till kyrkan när pengarna inte ens räcker till det mest grundläggande: att kunna äta sig mätt och slippa gå hungrig. Den begränsade forskning som finns visar att det kan röra sig om mer än 2 procent av befolkningen som periodvis upplever hunger.
De matfattiga människor jag möter som diakon har förbluffande lite gemensamt utöver sin marginaliserade livssituation. Någon lever med stora skulder, en annan är bostadslös och tvingas betala en extremt hög hyra, någon har nekats ersättning från Försäkringskassan, en annan lever med psykisk sjukdom, någon är pensionär, har sjukersättning eller lever på lägstanivån i föräldrapenningen, en annan är arbetslös eller har tillfälliga anställningar med låg lön, ytterligare någon är asylsökande eller papperslös. Några lever på försörjningsstöd. En stor grupp är ensamstående föräldrar. Stress, oro och desperation är gemensamt.
På inget sätt är fattigdom något nytt, inte ens i det svenska folkhemsbygget. Även under det vi ibland romantiskt ser tillbaka på som välfärdssamhällets bästa år fanns stor utsatthet. Men fattigdomen har ökat sedan neddragningarna på 90-talet, värderingar har förändrats och stora delar av skyddsnätet har urholkats. Klyftorna i Sverige har ökat mycket snabbt jämfört med andra rika länder.
Samtidigt är de fattiga märkligt osynliggjorda i den offentliga debatten, forskningen och media. Ansiktslösa, som Judith Butler har beskrivit dem, blir de här människorna beskyllda för att själva vara orsaken till sina problem. Debatt om fattigdom i Sverige tenderar att stigmatisera och skuldbelägga de enskilda fattiga, och förespråka hårdare krav på den fattiga, i stället för att diskutera strukturella politiska lösningar.
Antalet människor som lever i ekonomisk utsatthet har ökat i kombination med strukturella problem som bostadsbrist, en mer krävande arbetsmarknad och inte minst neddragningar i socialförsäkringssystemen. Det gör att den materiella nöden har ökat i Sverige, liksom avståndet till medelklassen.
Den allra största försämringen har drabbat de fattigaste. Det går att beskriva det som inom akademisk forskning kallas ’food insecurity’ (på svenska ungefär ’matosäkerhet’) som en glidande skala från att leva med oro för att pengarna ska räcka till matinköpen, att inte kunna köpa näringsriktig och varierad mat eller mat utifrån medicinska behov till att uppleva hunger på grund av minskad mängd mat i tilltagande grad. De hälsomässiga konsekvenserna även av mildare former av matfattigdom är allvarliga och även tillfälligt återkommande matfattigdom leder till kraftigt försämrad fysisk och psykisk hälsa.
Trots att civilsamhället, inte minst Sveriges Stadsmissioner, larmat om utvecklingen osynliggörs matfattigdomen även på politisk nivå. Talande är arbetet med Agenda 2030 i Sverige. FN har tagit fram 17 globala mål för hållbar utveckling som ska uppnås till 2030. Mål 2 handlar om att utrota all hunger. Delmål 2.1 lyder: Senast 2030 avskaffa hunger och garantera alla människor, i synnerhet de fattiga och människor i utsatta situationer, inklusive små barn, tillgång till tillräckligt med säker och näringsrik mat året om.
Sverige har tagit fram en nationell strategi för att uppnå Agenda 2030 och många kommuner och regioner har tagit fram egna dokument och strategier för att uppfylla målen. I Göteborg har stadsledningskontoret gjort en kartläggning som underlag för arbetet med Agenda 2030. När det gäller mål 2 menar stadsledningskontoret intressant nog att ”Hunger och undernäring är ingen stor utmaning för Sverige och Göteborg. Det är snarare vad vi äter som är problemet.”
Vi står mitt i en helt annan verklighet i mitt pastorat. Vi delar ut mat till 120-150 hushåll varje vecka, och har minst lika många som vi måste säga nej till. Vi ser inte att lösningen kan vara att än fler ska söka sig till civilsamhället och leva på välgörenhet. Att leva på välgörenhet är nedbrytande och stigmatiserande. När matfattiga intervjuats av forskare uppger de att det påverkat deras självkänsla och orsakar starka skamkänslor.
Mat är en mänsklig rättighet som finns stadgad i internationella konventioner och även om kyrkor och andra organisationer kan ge akut hjälp fråntar det inte staten dess ansvar. Samhällets resurser måste också fördelas till de allra mest utsatta på ett rättfärdigt sätt.
Profeterna i Gamla testamentet påpekar gång på gång att den sortens orättfärdighet, där några går hungriga medan andra har allt, strider mot Guds vilja. Kyrkorna i vår tid behöver fatta mod och våga tala om orättfärdighet. Vi har inte lösningarna på all ojämlikhet, men vi har ett ansvar att stå på de fattigas sida inför systemet, de privilegierade och makten.
Inför valet kommer vi tillsammans med andra kyrkor och organisationer synliggöra matfattigdomen och kräva att politiker i Göteborg tar fram en handlingsplan för att säkerställa att vår stad uppfyller det globala målet om att det inte ska finnas någon hunger i världen år 2030. Om du bor i Stor-Göteborg och vill delta i arbetet, eller om du vill få tips på hur du kan göra för att kunna lyfta frågan i din kommun får du gärna höra av dig!
Linus Hermansson
Diakon i Hjällbo
Texten är tidigare publicerad i tidskriften Korsväg (nr 4, 2021).